Hej graviditetsvecka 33!
Jag var tvungen att kolla i appen om det verkligen är vecka 33 för jag hänger inte med haha… Men jo, det är 55 dagar till BF, bebisen är stor som en ananas (ca 2 kg och 45 cm lång) och jag börjar faktiskt känna mig lite redo för att möta vår nya familjemedlem. Han ligger fortsatt med huvudet neråt (var hos barnmorskan nu på morgonen) och jag tror han liksom börjar lägga sig tillrätta allt mer för det känns mer bekvämt (kan andas lättare även om rundan är precis under revbenen när jag sitter och ligger) och magen känns mindre (!) än för några veckor sen haha. Sover som en kratta fortfarande med drömmar likt actionfilmer och jag undrar om det inte kan bli upp emot 50 uppvak vissa nätter vilket såklart tar ut sin rätt och kräver powernaps vissa dagar…
Men förutom tröttheten är det fortsatt rätt bra tycker jag. Tänk så mycket det gör att må bättre psykiskt, hur det påverkar ALLT verkligen. Det fysiskt jobbiga känns lättare om knoppen mår bra. Foglossning har börjat hälsa på med, men är under kontroll.
Något mindre roligt är att jag efter två biopsier och cellprover nu fått veta att det är höggradiga cellförändringar jag har, och att jag kommer behöva behandling så fort livmodern har läkt efter förlossningen. Det känns å ena sidan skit, men samtidigt är jag tacksam för sjukvården och att man faktiskt kan hitta och förebygga cancer. Läskigt att tänka att detta kan vara förstadie till cancer… Jag har gått i tankarna om jag ska fråga om att ta bort hela livmodern sedan, om det skulle minska risker a ännu mer. Tydligen är det risk att få tillbaka höggradiga cellförändringar om man haft det (och även om man genomgått konisering. Och då känner väl jag att istället för att bära på den oron och kanske behöva göra fler koniseringar på sikt, lika gärna kan ta bort hela livmodern. För nu känner jag verkligen mig klar med barnafödandet, och min högsta dröm i livet är att få vara frisk, få leva och uppleva med mina barn! Om någon har egna erfarenheter av liknande situation – skriv gärna här eller på mail (happilyeve@gmail.com)
Ta hand om dig!
❤️
Fredag, Valborg och MAJ imorgon! Det kommer bli en bra helg. Bastu och bubbel ikväll. Soligt ska det vara med. Vi ska få träffa barnens lilla kusin Vera för första gången, leka med Charlie och hans mamma, sätta gips på väggarna i sovrummen och planera eventuellt altanbyggande kanske. Är ju inte rätt tid för det, virket är slut på många ställen och dubbelt så dyrt som annars hehe.
Hur firar ni Valborg/firar ni Valborg? ?
Bilder från igår, graviditetsvecka 31 är vi i nu! Och jag känner att jag NJUTER av graviditeten just nu. Det har ju som sagt varit mest tufft och jag har inte riktigt kunna känna sån där pirrande, ihållande glädje, men det gör jag faktiskt nu och har gjort några dagar. Vet inte om det beror på att våren är här, att lillebror gör sig påmind heela tiden och jag kan liksom känna fötter och rumpa. Känns som jag har mer kontakt med honom i och med det. Och jag tror att han fått sitt namn nu äntligen! Det har jag också längtat efter, att landa i det och kunna säga ett namn.
Jag var hos barnmorskan i tisdags och fick bekräftat att han ligger med huvudet neråt. Visst kan han fortfarande vända sig, men de andra barnen har också vänt sig tidigt och stannat i ”rätt” läge. Men vilken skillnad det är att han ligger som han gör nu! Fram tills för kanske en vecka sen låg han oftast på sne, alltså verkligen tvärs över hela magen. Det är nog det som gjort det svårt att sova, för det var svårt att ligga på sidan hela tiden. Och ligga på rygg är ju bara att glömma, då kan jag inte andas och blir yr efter bara ett litet tag haha. Men nu, trots att han ju bara blir större, ligger han på ett sätt som ändå är mer bekvämt och gör att jag nästan känner mig mindre gravid än tidigare haha.
Något som däremot får mig att känna mig väldigt gravid är att jag sedan förra helgen uppmärksammat att jag samlat på mig vätska. Gillar inte den känslan! Svullna fotanklar, ben och fingrar. Ja hela jag är svullen (kanske inte ansiktet så mycket ännu) och det syns väl kanske inte så tydligt för andra, mer än att jag har fått större ben. Men mina fötter och anklar är väldigt smala vanligtvis så det syns nog inte för någon annan, men JAG känner ju det och knölarna där på insidan har försvunnit. Jag har ökat rätt mycket i vikt och har innan tänkt att det har att göra med att jag åt precis hela tiden där i början när jag mådde så illa – vilket såklart var anledningen också i början. Men viktökningen har fortsatt (+15kg redan!!) och nu i veckan gjorde jag kopplingen att det såklart har att göra med vätskeansamlingen. Dels känslan i kroppen men också att jag sedan i lördags natt har kissat mindre och mindre på natten, tills jag inte kissade alls en natt. Då slog det mig att det ju är för att jag samlar vätska istället. Har liksom kissat 1-2 gånger VARJE natt sedan slutet på oktober så att det helt plötsligt blev klockan 05, sen 06 och sen inte alls, ja då var det ju lite konstigt med tanke på att bebisen vid den här tiden är så stor att det brukar bli tvärtom, att man kissar oftare. Nåja, ska försöka förebygga det nu, med motionscykel hemma och massa badande i badkaret, vattendrickande och flera promenader och korta bensträckare varje dag.
Hörrni, tusen tack för pepp och att ni delade med er i inlägget om att inte älska att vara gravid. För mig hjälper det massor att höra att jag inte är ensam! Och shit vad vi kvinnor är grymma som faktiskt klarar av att baka perfekta bebisar i vår kropp?! Det är ju magiskt men också väldigt stort och stundtals för stort att hantera. Kram till varenda en av er! ?
Vi är inne i graviditetsvecka 30, 29+2 idag för att vara exakt ??
Just idag känner jag mig inte riktigt lika tung och klumpig som det senaste men det beror nog helt enkelt bara på en bra dag för mindre har jag ju definitivt inte blivit ? Förmodligen har jag mer ork till livet i och med att jag har vabbat hela veckan och kunnat ha ett mycket lugnare tempo. Helg hela veckan liksom.
Jag skulle ha besökt barnmorskan i onsdags men jag har vabbat precis hela veckan och fick en ny tid nästa vecka istället. Det känns att han har blivit större där inne, nu känner man liksom kroppsdelar och jag tror att han ligger neråt för jag känner hickan långt ner och av tidigare erfarenhet har det känts mest vid typ rygg/axlar. Enligt olika babysidor är han nu ca 36 cm lång och väger ungefär 1,5 kg. Fortfarande har han inget definitivt namn, det finns ett som hängt med ett tag nu men i veckan kvalade ett helt nytt namn in på topplistan som enligt mig nu alltså består av två namn haha.
Igår var jag på kvinnokliniken för en ny undersökning gällande cellförändringar. Det blev nya vävnadsprover och nu är det bara att vänta. Denna gången klarade jag av det bättre, mycket tack vare förstående läkare och sköterska. Jag fick fällas ner i överkroppen och fick kalla handdukar i pannan. Beroende på vad provsvaren visar blir det antingen ny undersökning längre fram (lätta cellförändringar) alternativt behandling två månader efter förlossningen (höggradiga förändringar). Men en sak i taget, nu ska jag försöka njuta av att faktiskt ha den undersökningen avklarad, släppa det och fokusera mer på graviditeten. Jag känner mig redo för att börja boa med spjälsäng men får snällt vänta tills sovrummet är färdigt. Några veckor kvar, i veckan satte Mange in nya fönster så det känns i alla fall att det kommer närmre för varje dag… ?
Kommentera (8)
Det som är nytt med den här graviditeten, jämfört med de tre andra, är att jag inte älskar det. Graviditeterna med Elion, Idun och Aston – ja jag har verkligen på riktigt fullt ut ÄLSKAT att vara gravid. Alltså på riktigt. Jag har definitivt inte haft smärtfria graviditeter. Det har varit illamående (med Elion och Idun), foglossning (jättemycket med Idun, lite med Elion), yrsel (med Idun), stora blödningar (med Aston), osv osv. Men som sagt, ändå har jag älskat att vara gravid precis varje sekund från första sekund.
Men så kom graviditet nummer 4. Lillebror blev självklar och var välkommen från start, trots att det var oplanerat. Men jag minns första gången när jag kände sånt där pirr i magen och lycka över att vara gravid, det var nog inte förrän framåt vecka 13-14 nånting, i samband med KUB-ultraljudet. Då gick jag förbi något skyltfönster, såg bebiskläder och kände bara att wow, vi ska få en till liten familjemedlem.
Visst har jag mått dåligt, lika dåligt som med Idun vad gäller illamående, det släppte inte förrän efter vecka 20 (kommit tillbaka lite nu igen dock), även om det blev bättre efter vecka 14 nånting. Och jag har varit totalt knockad, sådär obeskrivligt trött som man bara kan uppleva som gravid. Ja jag har nog känt alla graviditetssymptom man kan, verkligen check på allt. Men den här gången har det alltså varit riktigt tufft psykiskt. Jag vet inte hur många gånger jag har stått (eller suttit/legat om jag mått dåligt) i duschen och gråtit över hur JOBBIGT det kändes med illamående och ”feber” i brösten (början av graviditeten). Vissa kvällar i början (innan syskonen fick veta) grät jag när jag tänkte på hur syskonen kommer påverkas med en liten till i familjen. Jag var (är) rädd för att inte räcka till. För att någon ska känna sig bortglömd på något vis. Och så känslan av ensamhet. Jag vet egentligen inte om Mange är annorlunda mot tidigare gånger, men jag har känt mig ensam i graviditeten. Kanske den känslan späs på när pappan inte får följa med på BVC-besök eller ultraljud? Jag vet inte. Han kan ju liksom inte förstå hur jobbigt det är att må så här, även om det såklart märks. Sen kanske jag skulle kunnat vara bättre på att säga vad jag behöver för att det inte ska kännas så, men samtidigt vill jag ju att den där nyfikenheten på bebisen och stöttandet i graviditeten ska komma från honom själv liksom? Men mycket av hans ork och energi har till stor del fått till renovering och nytt jobb, jag fattar ju det.
Jag tänker att för min del har det kanske varit jobbigare för att jag inte gick in med en positiv inställning och längtan från start kanske? De andra gångerna har jag gjort det och då också haft lättare för att hantera diverse krämpor. Hoppas bara inte att mitt nuvarande mind set påverkar energin och peppen på förlossningen hehe… För mina tidigare peppiga graviditeter kanske har påverkat mina positiva känslor under förlossningen? Oh well, man kan ju ändå säga att jag blev ganska mycket mer pepp på förlossning igår när jag på distans fick vara delaktig i när lillasyster födde sitt andra barn! Wow så magiskt stort det är!
Såna här stunder har betytt extra mycket denna gång, när M lägger sig och håller på magen. Eller när han pratar om bebisen och planerar något för honom. Eller när han gör något för att jag ska må bättre, utan att jag behöver be honom.
Nåväl, det jag vill förmedla med detta inlägg är kort och gott och man kan och får känna olika inför sina graviditeter. Det är okej! Livet pågår ju samtidigt och det finns så många olika saker som påverkar hur en graviditet är och blir. Jag själv har ju helt klart fått en större förståelse för alla er som faktiskt inte tycker att det är skimrande och rosa moln att vara gravid. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär, men nu känner jag mig verkligen mätt på att vara gravid haha. SOM jag längtar efter juli och lillebror på min mage istället för inuti ❤️
Att bara jobba hemifrån i kombination med den här enorma tröttheten…. Jag behövde verkligen fräscha till mitt hår för att känna mig piggare! Behövde slingor och lite ljusare hår. Behövde klippa av några centimeter. Det har ALDRIG varit så härligt och skönt med ett frisörbesök tror jag. Nu känner jag mig redo för vår OCH den tredje och sista trimestern av graviditeten ??
Ny frisör blev det och det känns som att jag hittade rätt efter all min research haha.
Det blev blonda slingor, en bottenfärg likt min egen och så nyansering på det. Förra gången fick mitt hår lite för mycket röda pigment, vilket jag inte riktigt trivs i men det gick inte få bort helt nu tyvärr. Men men. Vill inte slita på håret så nu blekte hon så mycket det gick den här gången.
I morse såg jag ut såhär, entering week 29 med slitna toppar och en fortfarande orimligt smutsig spegel haha. Någon gång nu snart måste jag nog lägga lite tid och energi på att STÄDA ??
Känner mig stor som en elefant, är liksom svårt att andas och det är ju rätt långt kvar (hjälp)?! Kände mig ju rätt säker på namn häromdagen (TACK för alla tips, det är vissa som redan finns på min lista hihi) men nu är jag tillbaka till att vela mellan två-tre stycken. Mange är väldigt inne på ett, det jag också oftast landar i men så börjar jag vela igen haha.
Graviditeten i sig är i en rätt bra fas nu tycker jag (förutom att jag är trött och tung) MEN något som börjar kännas lite jobbigt är att jag väntar på en kallelse till kvinnokliniken för undersökning. Den skulle komma någon gång mellan graviditetsvecka 28-30. Det är nämligen så att jag fick veta i vecka 15 efter cellprov att jag har cellförändringar. Fick då göra en utökad undersökning där de tog vävnadsprover och fyyy vad obehagligt det var. Det gjorde inte ont men jag blir svimfärdig av sån där bedövad känsla det innebar och sen skulle de visa mig vävnadsbitar av någon anledning, då blev jag tokyr och höll på att svimma haha. Tyvärr kunde de inte kunde utesluta höggradiga förändringar efter det och därför ska jag göra en likadan undersökning nu igen. Usch. Får såklart hoppas på det bästa och förlita mig på sjukvården. Och be dom att ge f-n i att visa mig någonting de klipper bort där inifrån ?