VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – LENNON DEL 1

Lennon var beräknad den 6 juli och jag var helt inställd på att gå tiden ut, behövde liksom tiden för att bli redo och den är graviditeten skiljer sig från de tre tidigare genom att jag faktiskt inte riktigt känt mig särskilt redo. Vet inte varför? Kanske att gasen var 110 så nära inpå förlossningen, med heltidsjobb och ett ganska tufft sådant? Tre barn och renovering i huset. För det var först en vecka innan midsommar (2,5 vecka innan BF) när jag gick på semester som jag sedan blev mer och mer redo för varje dag. Så med facit i hand skulle jag nog slutat jobba ytterligare någon vecka tidigare! En julibebis visualiserade jag mig alltså och gissade själv på den 7 juli. Jag hade inga problem med tanken att ”gå över tiden” (gör man ju tekniskt sett inte förrän två veckor efter BF men man räknar ju ofta allt efter BF som att gå över tiden haha).

 

Detta blir en låång förlossningsberättelse, startsträckan var nämligen väldigt lång innan förlossningen kom igång. Kanske inte är någon som orkar läsa, men jag skriver mest för att ha kvar för min egen skull. Nu är det ju ett litet tag sedan allt detta hände och jag har därför tagit hjälp av sms till min lillasyster och förlossningsjournal ☺️

 

Jag delar upp det i två delar också, en med den lååånga latensfasen på ca 1,5 vecka med värkar och en med den mer aktiva förlossningen när jag blev inskriven för igångsättning. Eller kanske tre delar, en sista del med de komplikationer som blev och som faktiskt kunde ha kostat mitt liv. Den får vara separat just för att det kanske är jobbigt för en del att läsa, och då kan man ju helt enkelt välja att hoppa över den delen.

 

Tidigare förlossningsberättelser finns också här på bloggen – Idun och Aston. Elions finns tyvärr inte kvar i digital form eftersom det försvann många inlägg i en tidigare bloggflytt, men hittade en liten lista i alla fall)

 

Men tillbaka till förlossningen med Lennon!

 


Den 1 juli
 vaknade jag av små värkar. De höll i sig så pass att de väckte mig. De tryckte neråt också så känner mig bajsenödig hela tiden med. 02.50 tog jag en Alvedon – hjälpte inget. Blev jättehungrig så gick upp vid 04 och åt ifall ifall. Tänkte att ja nu är det juli så kom igen Lennon! Men framåt morgonkvisten stannade det av – helt. La mig igen vid 04.30, vaknade av en liten ond till och tänkte yes nu fick jag sova lite! Så var klockan 04.48 😂 och sen höll det på så, jag kunde slumra men vaknar till för det gör ändå lite ont. Men framåt morgonen stannar det hela av.

 

Natten därpå, 2 juli var det samma sak. Var vaken sedan 02.40 när jag vaknade av att förvärkarna satte igång igen… Jag tog två Alvedon, badade en stund och det varma vattnet lindrar skönt. Lägger mig sen igen kring 4.30 och värkarna kommer och går, det satte sig som en kramp i ländryggen, ihållande molvärk typ. Ryggvärken är något nytt och jag får helt klart känslan av att han faktiskt kommer idag eller imorgon! Att det nog verkligen är på gång. Efter 4 timmar tar jag två Alvedon till och även om toppen på värkarna försvinner lite så kommer de ungefär var femte minut. Försöker sova men det går inte pga mensvärk i magen. På en timme får jag fyra sådana riktigt ilande värkar, efter den sista ilar/värker det i underlivet på ett nytt sätt. Känner hur Lennon trycker neråt, långt ner.
Går upp framåt 08 och sätter mig i soffan. Förvärkarna fortsätter ca var femte minut, inte jätteonda men så stannar det av igen! På dagarna är det inte helt still. Det kommer någon förvärk då och då, men magen är stenhård heeela tiden, känns som jag är skitnödig heeela tiden med… Känner mig verkligen som en tickande bomb 😅

 

Med två ganska sömnlösa nätter (kanske två timmar varje natt) vill jag ringa förlossningen och fråga om en sovdos ifall kommande natt blir likadan. Jag ringer på morgonen och de säger att jag kan ringa framåt kvällen och komma in för undersökning och sovdos om det inte kommit igång av sig självt. Det gjorde det inte så vi åkte in efter middagen. Var på fotbollsmatch först och barnen ville sova hos sin farmor och farfar så vi lämnade dom före med. Undersökningen visade att två nätter med regelbundna värkar inte gjort speciellt mycket alls, livmodertappen var väldigt mjuk men fortfarande några centimeter. Blev SÅ depp haha… Att ha värkar som inte gör något och just på natten känns ju inte jättekul. Med tre tidigare förlossningar i bagaget vet jag ju hur värkar känns, och dessa nattliga värkar var absolut i klass med början av förlossningen innan de ”riktiga” värkarna startar, innan aktiv förlossning när man vill åka in. Så de kändes rejält men inte så det var dags att åka in liksom.

 

082442F6-C362-43E9-B6E0-3199047AC361

På fotbollsmatch, trött mamma efter två sömnlösa nätter men fortfarande hoppfull inför kommande undersökning på förlossningen 😆

 

Nåväl, hem med sovdos (Alvedon, morfin och sömntablett) och jag sov helt okej den här natten. Var uppe och kissade när jag vaknade av en värk vid midnatt en liten stund efter vi lagt oss och då var jag helt groggy så sömntabletten hade nog börjat verka men inte morfinet haha… Sen somnade jag och sov bra ett par timmar 🙌🏻

 

Nu är vi på den 3 juli. Efter en natt med ”droger” och lite mer sömn är jag mer laddad igen. Jag började få värkar igen när vi körde mot svärföräldrarna där vi skulle äta middag. Sen kom de då och då och ibland med den där mer ihållande värken i ryggen, det var kanske 15 minuter mellan. Började känna hoppet om att NU kanske det var dags? Eftersom det inte följde tidigare mönster med värkrace på nätterna? De kom och gick. Och så höll det på, fram till 23-tiden när det klingade av ett tag efter att ha kommit var 5:e-10:e minut där på kvällen i soffan. Sen blev det ännu en vaken natt, med ännu lite ondare värkar… Det var svårt att urskilja denna nattens värkar för magen var spänd och det sved som ihållande mensvärk i mage och rygg hela tiden… Så här var det mellan 2.30-07 kanske sen lugnade det sig, värkarna pausade men mensvärken satt kvar. Jag tog två Alvedon till vid 08 och la mig för att sova ikapp lite. Vid 10 är mensvärken tillbaka lite starkare och jag hade fått några värkar till under sovstunden. Tror det var den här morgonen jag började bli förtvivlad och grät massor för första gången. Ooch ännu skulle det komma att hålla på ett tag till… Så ja, med tanke på att det bara fortsätter utan att komma igång ringer jag förlossningen igen. Fick tid för att komma in vid  19 och få en ny omgång tabletter och undersökning. Barnmorskan jag pratade med ville att jag skulle sova DÄR men jag sa att tabletterna hemma funkade bra i fredags så jag testar gärna det igen. Vill ju vara hemma så länge jag kan. Vi skriver jag men det var ju bara jag och magen eftersom pappan inte får komma in på förlossningen förrän det är dags på riktigt. Ännu en sak som gjorde att det kändes lite tufft, att vara så ensam i alla turer till förlossningen.

 

C4E12861-5787-4812-9E73-AD3978FDE037

Såhär såg nätterna ut, denna bild skickade jag till lillasyster Becca den här morgonen 4 juli när jag hade klockat värkarna ett tag. Denna natten var det mer sting i dom plus att värken satt i även mellan… Så det intensifierades för varje natt. Efter dom andra slutade det på morgonen, idag satt det i även om de inte kom lika tätt som under natten.

 

Den här kvällen är det en annan barnmorska som undersöker och hon sa att tappen fortfarande är kvar, mjuk men ganska lång, ”öppen för fingret står det i journalen”…. Barnmorskan den här kvällen var även samma barnmorska som sedan var med när Lennon föddes 😍  fick ny sovdos men denna natten hjälpte inte tabletterna. Värkrace under natten men ja, det stannade av, igen (suck!).

 

5 juli är vi på nu och jag tänker att det inte går att bara vänta hemma så vi åker på en dagsutflykt för minigolf på vägen mot Hjo, och glass i Hjo. Det var SÅ skönt att få göra något annat än bara gå i den där väntan hemma och försöka sova ikapp på dagarna…

 

Kommande natt, mot tisdagen den 6 juli, var det ännu ett värksrace och nu börjar det nästan kännas som ett skämt, alltså verkligen. Jag ringer förlossningen igen, ber om ny sovdos och vi får åka in ännu en gång. Barnmorskan jag pratar med lyfter igångsättning som alternativ men att det inte är ett alternativ just idag eftersom det inte finns plats. Lite varannan dag, vi var där fredagen, söndagen, tisdagen…

 

Vi åkte in och undersökningen idag visade det nu hänt liiite i alla fall! Öppen 2 cm och jag fick en rejäl hinnsvepning. Barnmorskan för kvällen peppar mig och säger att det kan komma igång när som helst, att det viktiga är inte att vara öppen massa cm för det kan komma igång när som. Det är dessutom knökfullt på förlossningen, de hade precis skickat iväg ett par till Linköping! Värnamo och Eksjö är annars ”syskonförlossningar” till Jönköping men även där är det fullt. Så på ett sätt är det ju skönt att det faktiskt inte är dags, för jag vill verkligen föda i Jönköping.

 

Denna natt, 7 juli, hjälper sovdos och smärtlindring iiiingenting! De gör dessutom så ont och lika regelbundet som tidigare nätter (var femte minut), att jag ringer förlossningen framåt 05, för att kolla läget på förlossningen (varit fullt hittills) och förvarna om att det kanske är dags nu när starka värktabletter inte hjälper något alls. Jag får tid för en ny bedömning på förlossningen kl. 9.30 och barnmorskan gör bedömningen att det är en patologisk latensfas som behöver få en plan, antar att det är mycket för att sovdos + smärtlindring nu längre inte hjälper och jag i stort sett inte har fått sova på en vecka. Men. Framåt 8 slutar det, IGEN. Så jag ringer och säger att jag inte behöver komma in. Får rådet att försöka sova på dagen och komma in om det kommer igång igen. Jag gråter ut för Mange men sen får jag lite jävlar anamma och tänker att jodå, jag orkar lite till!! Hoppet tänds nog till stor del av att slemproppen börjar lossna den här dagen.

 

28DA252C-34FC-4C03-8F15-7B1564681CA7

AF0C86CC-20A5-44A0-9AAF-FA3E124D969C

7 juli när jag hittade lite extra energi efter en timmes sömn på förmiddagen och fick dejttid med M innan vi hämtade hem alla barn igen, de hade sovit hos farmor och farfar och Elion hos sin pappa. Jag är så ENORMT tacksam för Manges föräldrar under den här perioden. Idun och Aston sover hos dom två nätter tror jag och det lättar mitt dåliga samvete gentemot dom lite. Plus att de slipper se alla gånger jag blir ledsen pga. att orken tryter.

 

Den 8 juli med ännu en natt med värkrace och i princip noll sömn har jag tid hos vanliga barnmorskan precis innan lunch (i och för sig inte min vanliga pga att hon är på semester), för jag har nu extrakontroller pga högt blodtryck och jag ÄR SÅ TRÖTT på allt farande. Har inga problem att invänta en förlossning så sätt, men att behöva åka fram och tillbaka till MVC, till förlossningen, inte få sova, ha regelbundna värkar varje natt, träffa ny personal VARJE dag, och allt utan Mange. Vi hade semester men det kändes verkligen inte så eftersom jag inte orkade någonting och behövde försöka vila:sova ikapp på dagarna när jag inte hade lika ont… Så på MVC den här dagen bröt jag ihop TOTALT. Alltså verkligen. Det räckte att hon frågade hur är det, så storgrät jag och försökte berätta mellan tårarna. Hon var så fin, det kändes om att hon lyssnade och förstod. Hon gjorde en undersökning (inget mer hade hänt) och gjorde en hinnsvepning. Hon tyckte att jag skulle ringa förlossningen igen för att få den där planen. Det står i journalen från förlossningen att jag har en patologisk latensfas säger hon, och att jag måste få den där planeringen framåt för att orka.

 

Så jag gör det. Ringer strax innan 13. Berättar att jag nu haft värkar i över en vecka och att det nu börjar kännas ohållbart (haha börjar?? I af står det i journalen att jag sagt så). Jag får komma in för en bedömning redan en timme efter. Och där blir jag sen kvar tills strax efter 18. Först CTG, sen vänta på läkaren som är upptagen i flera timmar. Känner att den här dagen är tung eftersom jag idag inte ens fått den där timmen vila jag kunnat ta andra dagar. Men när jag pratar med läkaren tänds hoppet igen. Jag får nämligen tid för igångsättning lördagen den 10 juli kl. 10! Vi är på torsdagen 8 juli, men hon säger att det fortfarande är fullt och osäkert om det finns plats för mig morgondagen, att det är mer säkert den 10:e. Och helt ärligt känner jag att jag behöver en dag hemma för att vila och ladda, inte minst för att jag varit på sjukhus hela dagen och bara väntat på beskedet. Läkaren gör också bedömningen patologisk latensfas och efter undersökning säger hon att jag är öppen 2-3 cm men tappen fortfarande kvar. Hon gör också en hinnsvepning. Jag frågar om jag kan få med bara sömnmedicinen hem, inte morfinet som de andra tre gångerna. Jag vill inte äta mer morfin med Lennon i magen eftersom det är rätt stor dos man får och det ändå inte har hjälpt det senaste. Jag får också erbjudande om att sova över på sjukhuset men avstår. Känner att jag laddar och vilar bäst hemma.

 

9 juli gör jag just det – vilar! Ligger mest i soffan och försöker kroppsligt och mentalt förbereda mig för förlossningen. För er som glömt juni och juli 2021 – det var VARMT! Jag stängde in mig i vårt vardagsrum med AC hela den här dagen. AC och kalla bad i badkaret var verkligen det som räddade mig den här sista tiden haha, det var liksom olidligt varmt trots det… Förvärksracet verkar ha flyttat sig tidsmässigt och börjar mer på sen kväll och ett par timmar – såå mycket härligare än hela nätterna! Känner ett lugn över att det blir imorgon. Att kunna prata med syskonen och förbereda dom. De har såklart varit beredda hela den här långa latensfasen, men nu blev det ju verkligen planerat när det verkligen gällde. För att det ska komma igång av sig själv har jag redan släppt haha, och det är SÅ skönt att ha tiden imorgon 🙌🏻

 

3E83A562-7ADF-4785-9CD5-41BB598F9692

Två storasyskon som kramar mamma och magen hejdå morgonen 10 juli innan pappa skjutsar dom till farmor och farfar. Elion skjutsar vi till sin pappa. Tänk, nästa gång vi ses är Lennon utanför magen! SOM vi alla längtade ❤️

 

Så. Kl. 10.00 har vi alltså tid för induktion. Natten som var har jag faktiskt kunna slumra bra och inte haft värkrace som tidigare nätter. Vet inte om det var för att jag hade det under kvällen istället, regelbundna värkar som sedan stannade av. Jag får komma in direkt, Mange får vänta i bilen tills det är helt okejat med igångsättning. Babyboomen som varit de senaste dagarna har lugnat sig. CTG ser bra ut. Jag får vänta till strax innan kl. 11 innan läkaren kommer, han har varit på operation. Han undersöker, livmodertappen är nu 1 cm och öppen 3, bebisens huvud väl nersjunket. Han säger att det går jättebra att ta hål på hinnorna och med tanke på att mina tidigare förlossningar har gått snabbt tror han att det blir bebis snabbt även denna gång bara värkarna kommer igång (han skriver visst inom ett dygn säger barnmorskan senare). Och bebis innan natten blir det till och med! Jag får komma till ett förlossningsrum, vi blir inskrivna och Mange får äntligen komma in till förlossningen han också efter alla mina turer!

 

D5D5E831-CAFF-4B7B-B036-0F834EEF8AC1

10 juli – dagen då vi får möta Lennon ❤️

 

Fortsättning följer …

 

Kommentera (18)

DET NÄRMAR SIG SKOLSTART

Detta året har inneburit stora förändringar och mycket reflektioner. Det största och bästa är såklart Lennon! Med honom kom känslan av att vara lyckligast och rikast i världen. Men det har också varit mycket sorg och oro. Jag har sörjt att relationen till min mamma ännu en gång har avslutats och nu har jag svårt att se att det någonsin skulle kunna bli bra. Det är sorgligt men sant att hon nog aldrig kommer att bli det hon behöver vara för att kunna vara en del av mitt och mina barns liv. Det är sorgligt att hon inte ser det så, hon ser det inte som att hon förlorar något utan att det bara är jag som har fel. Jag har oroat mig för mina cellförändringar och snart, när min kropp har läkt efter förlossningen, är det dags för fler undersökningar. Jag sörjer att min farmor fick en stroke i samband med att Lennon skulle födas, att jag kanske aldrig får prata med henne som förut igen. Jag sörjer att när jag pratade med henne senast undrade hon över om vi hade något namn till bebisen och jag sa att ja men det är lite hemligt. Varför kunde jag bara inte berätta? Skulle vilja ha hennes reaktion, hon är alltid ärlig och jag älskar att hon älskar nytt och modernt. Ja överlag har jag haft ganska stora tankar och funderat mycket över stora frågor i livet. Och känt mig SÅ tacksam över att FÅ leva det liv jag lever. Förlossningen med Lennon höll som sagt på att sätta punkt och DET har verkligen gjort mig mer ödmjuk och ännu mer glad och tacksam för att jag är här, med de jag älskar. Med allt som hänt har det gjort att jag ännu mer vill leva i nuet och inte på sociala medier, samtidigt som det ju är så kul att dokumentera och kunna gå tillbaka och läsa!


När man närmar sig slutet av sommaren och hösten med allt vad det innebär tycker jag också man får tid för reflektion – en hel sommar har passerat och nystart ligger i luften. För oss innebär hösten att Elion börjar åk 6, Idun börjar förskoleklass och Aston börjar sista året på förskola. Jag börjar föräldraledighet på riktigt och vi påbörjar det största renoveringsprojektet med vår villa. En altan och gräsmatta är (snart) färdig och då är det dags att starta upp inomhusprojekt igen. Näst på tur är att bygga kök och matplats i det som idag är vardagsrum. Detta är den renovering jag ser fram emot kanske allra mest! Nytt kök, högt i tak (vi ska öppna upp till nock) och två pardörrar i olika delar av rummet som leder ut till nya altanen. Vi har snart bott här i 1 år och med det måttet i tanken har vi ändå kommit ganska långt, speciellt med tanke på allt annat som har pågått och pågår vid sidan av all renovering.


9E97A778-7A95-4EC8-B9F0-6D80015E86DE

Min lillasyster är också föräldraledig, från sina studier, och jag hoppas att jag och hon, och Lennon och Vera kan träffas mer än vanligt 💗


8A2BF165-FFA7-4DE8-AA44-1C7124ECA61F9AC8AB98-607D-41FA-A1C7-8666C0D760C3

Första mötet mellan småkusinerna 💕


Haha Vera var liten när hon föddes och inte haft någon snabb viktuppgång medan Lennon var ganska stor när han föddes och ökat massor i vikt sedan dess. Här är de nästan lika stora, Lennon 1 månad och Vera 3 månader!


Kommentera (8)

TRE VECKOR MED HONOM

En bebis mitt i semestern gjorde verkligen att hela livet pausades ett tag 😅 Mange var börjat jobba igen men vi bodde två veckor i stugan efter när Lennon fötts och där det blev ännu mer paus. Det var riktigt härligt att få landa i fyrbarnslivet just där, där lugnet är av en helt annan dimension än stadslivet och barnen kan springa fritt och bada från morgon till kväll.


Nu har det gått 3 veckor och 1 dag sedan Lennon föddes och jag höll på att dö. Sakta börjar vi komma tillbaka till verkligheten. Höll på att dö låter kanske dramatiskt, men jag skulle nog förmodligen ha dött om jag inte hade larmat där några timmar efter förlossningen när jag kände att något inte stod rätt till. Hela den händelsen har gett mig nya perspektiv på ja livet och hur skört det är, hur viktigt det är att vara i nuet och välja det man bli lycklig av. Alltså så sjukt klyschigt men Carpe diem och allt det där! Känns på något sätt som jag fått en ny chans att göra det bästa av livet, en nystart med ett annat fokus – ett tydligare fokus på vad som är viktigt i livet. Jag är SÅ tacksam över att jag får vara just där jag är, med fyra fantastiska barn och en lika fantastisk man. Lyckliga jag!! 🙏🏻


Jag ska skriva en förlossningsberättelse och berätta mer tänker jag, men än så länge känner jag mig inte riktigt redo. Vill bara vara och landa i allt det nya lite till först 🥰

 

C6C69585-36B9-4725-820C-C02320FA7BD0

DFC839EC-0F89-46D9-9E7C-56781633B868 1E97AD76-2DB1-4386-8A32-BFCA4B47617F

Sommaren 2021 = M Y S och återhämtning

❤️


Kommentera (8)

HAN ÄR HÄR!

Den 10 juli kl. 20.44 föddes han, vår älskade Lennon. 4095 gram och 53 cm kärlek ❤️


BFC63781-EE38-4EB2-A00F-BA69ABC623EA


Det blev igångsättning på lördagen pga. patologisk latensfas och när det väl var aktiv förlossning gick det fort och bra (etablerat värkarbete 17.30 och han föddes 20.44 efter några minuters krystvärkar. Dock blev det komplikationer några timmar senare när jag fick en stor blödning. Ska berätta mer när jag orkar ta mig utanför bebisbubblan. Den är för himla ljuvlig att vara i, bebisbubblan. HAN, Lennon, är för himla ljuvlig! Jag visste inte att jag hade saknat honom i mitt, vårt liv, så mycket som jag känner nu. Han är bara fem dagar gammal utanför magen, men från första stund när han kom upp på mitt bröst var han den mest självklara del av mig, oss, ALLT. Oändligt tacksam för honom och att allt har gått bra. Och för alla era hejarop!! 🙏🏻🙌🏻❤️


Kommentera (23)


KOM UT NU LILLE L!

Idag är vi i graviditetsvecka 40+0, dvs. BF var igår. Någon som vet varför BF skiljer sig åt mellan länder? I alla fall så är vår status att det nog är nära nu. Man kan ju inte riktigt veta (om inte vattnet gått) men kroppen signalerar om det extra tydligt idag 😄✊🏻

 

Men det har lurats i en vecka nu. I en vecka (!!) har jag haft förvärkar nattetid. Det började natten mellan onsdag och torsdag förra veckan. De gjorde inte speciellt ont, men tillräckligt för att inte kunna sova. Spännande värre. Även natten därpå kändes spännande när det blev likadant – nu måste det väl hända snart? Nej då. Inte dags den natten heller. Fredagen var jag SÅ trött, rådfrågade förlossningen och fick komma in för undersökning och sovdos på kvällen. De där värkarna hade inte förberett något, tvärtom så hade värkarna inte gjort speciellt mycket alls. Sov i alla fall gott den natten (fredag-lördag) tack vare sovdosen med smärtstillande och sömntablett. Natten mellan lördag och söndag blev dock likadan – regelbundna småvärkar hela natten. In till förlossningen igen för ny undersökning och sovdos på kvällen. Men nej, inget hade hänt nu heller! Sov helt okej den natten med tack vare sovdosen men den här gången vaknade jag till och från ändå. Natten mellan måndag och tisdag blev utan sovdos och ännu lite ondare med regelbundna värkar igen. Vi snackar värkar ungefär var 4:e- 5:e minut och en minut långa hela nätterna). Var heeelt gråtfärdig då. Grät ungefär hela förmiddagen och fick en tredje tid för bedömning och ännu en sovdos på kvällen, på förlossningen. Det nämndes igångsättning MEN att det inte var aktuellt pga. fullt på förlossningen (vilket såklart gjorde att det på sätt och vis var bra att det INTE startade inatt för vill helst slippa åka till annan stad). Detta var alltså igår (BF). Och äntligen hade det börjat hända grejer! Öppen ynka 2 cm men ÄNDÅ, vetskapen om ATT de där onda förvärkarna ändå gav resultat äntligen var väldigt peppande. Fick en hinnsvepning också och vi var riktigt förväntansfulla inför natten. Meeen sovdosen hjälpte inte alls längre och förvärkarna kom lika regelbundet som de andra nätterna men gjorde ännu lite ondare och då alltså med både starka smärtlindrande tabletter och sömntablett i kroppen. Detta var tredje sovdosen men första natten de inte hjälpte alls, även om jag väl såklart hade haft ännu ondare utan den. Men även den här natten klingade värkarna av framåt morgonen. Detta var alltså i morse. Man kan väl säga att det kändes ganska hopplöst då, så jag grät en skvätt, duschade, somnade och vaknade med lite ny energi. Man blir ju smått knäpp av sömnbrist, och att ha ont sådär hela nätterna igenom 🙈

Jag ville hitta på något och föreslog hämtsallad till lunch uppe vid Utsikten, bara jag och M eftersom vi var barnfria. Sedan hämtade vi alla barnen och gjorde en familjeutflykt också – plockade jordgubbar! Lagom aktivitet och hur mysigt som helst. Nu håller vi tummarna för att det kanske är ikväll/inatt det faktiskt händer och vi får möta DIG där inne i magen ✊🏻❤️

28DA252C-34FC-4C03-8F15-7B1564681CA7 AF0C86CC-20A5-44A0-9AAF-FA3E124D969C EA1BD70F-5A13-4737-BBF1-9AC15CED0120

Kommentera (12)

För att få de senaste uppdateringarna