VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – LENNON DEL 2

Oj vad tiden går hörni! Förlåt att ni har fått vänta på del 2 av Lennons förlossningsberättelse 🙈 Jag ser ju mig själv lite som en pensionerad bloggare nu haha och det här är första bebisen som jag faktiskt inte har bloggen som inkomstkälla. Så den här föräldraledigheten vill jag verkligen känna mig ledig från allt som tar fokus från tiden med Lennon. Ja helst känner jag fortfarande bara för att titta på honom heeela dagarna haha (svårt med tre andra barn, renoveringshus etc). Men som berättat vill jag fortsätta att dela med mig av förlossningen med Lennon framför allt! Det betyder SÅ mycket för mig att ha det dokumenterat 🙌🏻❤️


I senaste inlägget kunde ni läsa om min låånga latensfas som blev diagnostiserad som en patologisk latensfas. Detta betyder i praktiken att det är en primärvärkrubbning och man ska tillsammans med vården göra en plan för hur förlossningen ska komma igång (igångsättning). Tyvärr för egen del var vi i en period där extremt många bebisar föddes, och det fanns helt enkelt inte plats för igångsättningar. Jag hade onda, regelbundna värkar som kom hela nätterna och med ungefär 5 minuters mellanrum, från 1 juli. Först den 8 juli fick vi tid för induktion den 10 juli och det var ju där vi slutade sist. Klockan 10 hade vi tid på förlossningen där vi började med CTG, klockan 10.50 kom läkaren och gjorde bedömningen att det var fritt fram för induktion genom vattenavgång eftersom jag var öppen 3 cm (jag ville gärna slippa värkstimulerande dropp så blev väldigt glad för att det räckte med att försöka få igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna!). Här fick som sagt Mange komma in och vi fick ett förlossningsrum.


Klockan 11.50 tar en barnmorskan hål på hinnorna genom att sätta skalpelektrod. En annan barnmorska försöker först på vanligt sätt med en sån där lång ”virknål” men lyckas inte komma åt, så därför blev det skalpelektrod. På något sätt lyckas hon dock riva sönder något inuti så jag börjar blöda… 🙈 Det känns i alla fall tryggt att ha en skalpelektrod eftersom man då övervakar bebisen väldigt bra. Det börjar snabbt sippra blodblandat fostervatten och när jag går på toaletten kommer efter en stund en stoor röd klump i toalettstolen vilket antas vara slemproppen.


Eftersom jag gärna inväntar spontana värkar får vi vara ifred ett tag för att se hur det hela utvecklar sig. Och småvärkar börjar jag faktiskt få direkt! Inga som gör direkt ont men de kommer i alla fall regelbundet och det är SÅ spännande att veta att NU kommer det hända, vi ska äntligen få möta Lennon.


Klockan 13.50 är det dags för en ny undersökning men det har inte hänt något speciellt ännu, mer än att vattnet fortsätter att sippra i samband med värkarna. Så vi äter lunch, spelar Quizkampen och hör emellanåt kvinnor som skriker högt med efterföljande bebisgråt. Mange säger ”snart är det vår tur att höra Lennon gråta”. Där och då blir det otroligt verkligt! För det känns så konstigt att vara på förlossningen utan att ha ONT liksom. I alla fall så ber jag om en bluetoothhögtalare så vi kan lyssna på listan jag förberett på Spotify istället för skrikande kvinnor 🙈 Jag är inte en sån som skriker när jag föder barn, jag låter knappt ALLS utan går in i mig själv istället, så vill helst inte höra andra skrika heller hehe. Något som också känns konstigt är att känna skalpelektroden snurra mellan benen efter varje värk haha, när bebisen rör sig nedåt. Jag har haft skalpelektrod alla tidigare förlossningar men har då haft ont på riktigt och då är man ju inte lika medveten om såna saker.


B95FB480-DA02-414B-843A-1CCB89BBB526

Klockan 14.30 och mitt i en duell av quizkampen


Klockan 15.30 görs nästa undersökning och läget är fortfarande rätt oförändrat (öppen 3-4 cm)  trots småvärkarna, men jag veeet ju förstås att det ska göra ondare för att något ska ske. Så jag är inte svårövertalad när barnmorskan föreslår att sätta värkstimulerande dropp ändå. ”Ni vill väl också träffa er bebis idag?” sa barnmorskan vilket var motivation nog. Läkaren har skrivit att jag har snabba förlossningar i bagaget och att han tror att det kommer gå snabbt även denna gång bara det kommer igång. Men på grund av min tveksamhet inför värkstimulerande startar vi på en låg nivå och det känns bra.


Klockan 15.55 sätts droppet och vi bestämmer att vi ser hur det utvecklar sig med undersökningar ungefär en gång i timmen.


502257B0-2281-4835-B674-E2AE1C92BC6E

Klockan 16.25 och det värkstimulerande droppet gör vad det ska, värkarna blir genast mer intensiva men gör fortfarande inte särskilt ont och jag står upp och tänker stå upp så mycket det går tills det för för ont


Klockan 17.06 är jag öppen 5 cm och värkarna har kommit igång ordentligt. På grund av progress och väldigt täta värkar sänks droppet. Barnmorskan har antecknat klockslaget 17.30 som tidpunkt för när jag fick etablerade värkar och det kan jag väl hålla med om, att hade jag inväntat starkare värkar på hemmaplan är det ungefär här jag hade börjat fundera på att åka in.


Jag börjar nu med lustgas på låg nivå (30/70) för att ”komma in i det”. Värkarna har ökat något i styrka som sagt men det är fortfarande hanterbart och jag varierar ställning mellan att sitta och stå, testar pilatesboll men det som fungerar bäst är gåbord och att luta mig över det i varje värk och gunga på höfterna. Älskar att ha egen musiklista och dansar till musiken haha. Kommer för alltid minnas när barnmorskan vid ett besök sa nu kan du fortsätta dansa, jag tittade på Mange och sa du får dansa med mig. Så stod vi och kramdansade till Taylor Swifts Lover… Tills jag fick en ny värk och kostade mig mot gåbordet och lustgasen haha.


Ganska snart börjar det göra ondare och Mange får mig till att äta, säger att det nog är det sista jag kommer äta nu innan det börjar göra för ont… Han hämtar mat och jag äter mellan värkarna. Äter en chokladbit också och dricker gör jag mest hela tiden. Vill ge kroppen energi för att orka innan smärtan blir för stark som sagt. Det är skönt att ha tre förlossningar i bagaget så man vet hur man reagerar på smärtan, och just äta går bara inte när värkarbetet blir för intensivt. Som alla tidigare förlossningar är jag helt inställd på att klara mig på enbart lustgas (vilket jag gör också).


C3DD2A73-E73A-4502-9030-9A15EED47D1B

Klockan 17.48


Här någonstans vill jag bara ligga ner och ta värkarna så det gör jag helt enkelt. Tror jag bara reser mig en gång till innan Lennon kommer, för att kissa. Är det något jag har med i bakhuvudet så är det att kissa regelbundet i värkarbetet haha, för att inte urinblåsan ska vara fylld = i vägen. Plus att jag tänker att det också är en bra ställningsförändring som kan hjälpa bebisen neråt. Undersköterskan som var inne när barnmorskan hade fullt upp med andra mammor säger skrattande att det var det snabbaste toabesöket hon sett. Men jag måste ju tillbaka till lustgasen så det är kissa mellan två värkar om gäller och eftersom värkarna är täta måste det gå snabbt hehe. Lennon får hicka någon gång här och AJ vad de värkarna gör ännu ondare haha. Ni som vet ni vet, typ åka bil eller att göra något som ”stör” kroppen i värken är otroligt jobbigt. Likaså bebishicka tydligen.


3CCEFFF3-B922-4A2B-AFC8-FD29981A8A23

Klockan 17.51



Runt klockan 19.00
undersöks jag igen och jag är fortfarande bara öppen 5 cm så barnmorskan ökar droppet igen. Undersköterskan som är med mer än barnmorskan i rummet pga att barnmorskan går mellan flera rum frågar mig massa saker minns jag, men jag svarar inte. Blir så tacksam när jag hör Mange säga att jag inte vill prata under förlossningen. Ja just det tänker jag, det står ju faktiskt i mitt förlossningsbrev. Så hon fortsätter prata med Mange istället.


Här någonstans tappar jag kontroll över både tid och min kropp och tiden som följer är rätt obehaglig faktiskt. Säkert beror det på att värkarna nu kommer väldigt tätt igen med ökat dropp, jag får nästan ingen paus och kan inte riktigt synka med lustgasen. Jag vill verkligen verkligen ha lustgasen i varje värk, jag MÅSTE ha den i varje värk, men eftersom jag har så täta värkar får jag varken paus från värkar eller lustgasen och jag blir helt borta. Det känns på något sätt som att jag är fast i en evighet men i efterhand fattar jag att det ”bara” handlar om typ 1,5 timme. Det är så obehagligt, jag har panik, vill skrika att jag inte orkar mer, att jag vill ha kejsarsnitt eller i alla fall sövas ner och vakna när det är dags för att krysta… Men jag kan inte. Jag KAN verkligen inte prata? På efterkontrollen sa min barnmorska på MVC att det nog var en reaktion på att jag blev drogad av lustgasen 🙈 Mina tidigare förlossningar har jag liksom kunnat ha rätt andning i rätt tid för att ”rida på vågen” i varje värk. Den här gången hamnade jag i fel takt. Som att det ”konstgjorda” i och med droppet gjorde att hjärnan och livmodern inte riktigt samarbetade som de gjort tidigare förlossningar. Jag börjar med lustgasen för sent på något vis, så jag är inte i fas med att andas in lustgasen. Vilket gör att smärtan blir svårare att hantera, vet ju av tidigare erfarenhet hur otroligt viktigt det är med just andningen. För ondare gör nog inte värkarna utan det är mer osynket mellan hjärna och livmoder som gör att jag kommer i ofas även med andningen. Jag får dock beröm för att jag är duktig med andningen, men jag känner ju att det inte är som det ”brukar”.


Jag är helt groggy och minns att jag försöker få en uppfattning om hur fort tiden går för allt är en dimma och det känns som jag är fast i tiden på något sätt. Lyssnar på musiken och tittar på min hand när jag tar bort lustgasmasken för att se om tiden liksom går som den ska? Haha så knäppt. Hör också Mange berätta för barnmorskan eller undersköterskan (som sagt rätt borta haha) om att Aston kom snabbt men barnmorskan då trodde inte på det eftersom jag strax innan bara var öppen 5-6 cm. Han säger också att om jag säger att han kommer – då kommer han. Jag hör henne skratta och säga att ja då får vi lita på henne helt enkelt. Oklart om det sägs här eller efter nästa undersökning för jag är som sagt helt inne i dimman nu, fast i den där evigheten och med en inre panik jag inte kan förmedla… Men mitt i allt känns det SÅ tryggt att ha med Mange, han är världens bästa tänker jag hela tiden och jag känner att jag hade inte klarat det utan honom. Alltså på riktigt, HAN gjorde mig lugnare hela tiden trots min inre panik som ingen ser eftersom jag ligger tyst med lustgasen och tar värk efter värk, utan chans till återhämtning. Min barnmorska är som sagt upptagen med flera mammor så hon kan inte vara hos mig så mycket och det ger mig också lite panik och jag vill så gärna att det ska vara hon som tar emot Lennon. Hon verkar så kunnig och erfaren, får mig också att känna mig trygg. Men jag tänker att hon slutar ju när kvällsskiftet går på så det gäller att skynda på haha.


Det som hjälper allra allra bäst i värkarna är dock inte lustgasen utan faktiskt något jag testar för första gången – jag tänker på Elion, Idun och Aston, deras leenden och visualiserar även hela familjen med Lennon utanför magen, ute vid stugan… De värkar när jag gör detta, är det som att smärtan göms bakom tanken på mina fina barn. Tanken på dom tar bort den värsta smärtan. Häftigt hur man kan styra tankarna sådär! Det funkar även väldigt bra i de värkar när jag lyckas fokusera på de låtar som spelas, att liksom vara i låten istället för värken – men jag andas lustgas i varje värk också. Låtar som jag förknippar något enormt med Lennons förlossning är Pinks Cover me in sunshine, Sias Lets love och Jerusalema med Master KG. Och Lover då, den när vi dansar en väldigt kort dans mellan två värkar.


Klockan 20.15 undersöks jag igen och jag är 6-7 cm öppen. Strax därefter har jag en episod när jag blir frånvarande, jag har så täta värkar och andas fortsatt lustgas typ hela tiden så jag blir heeelt avdomnad i hela kroppen, kan inte röra mig och känner att jag försvinner bort även om jag fortfarande hör allt som pågår. Men när barnmorskan säger att jag måste andas vanlig luft och kanske ska ta bort lustgasen ett tag får jag konstigt nog kraft att säga att jag ska andas vanlig luft mellan värkarna haha, samtidigt som jag håller stenhårt i lustgasen (den tar ingen ifrån mig haha)…  Härifrån tror jag att barnmorskan är med fram tills han är ute?


Och klockan 20.36 säger jag precis som Mange förvarnat om, att nu kommer han! Och mycket riktigt, barnmorskan konstaterar att det är dags att krysta (men då har jag redan börjat ta i tror jag). Tidigare förlossningar har jag varit SÅ noga med att vara försiktig och krysta enbart när barnmorskan ”ger klartecken” och pausa om hon säger det (bortsett från med Aston när jag inte kunde hålla emot och han kom av bara farten på två värkar…). Den här gången orkar jag knappt inte bry mot om vad hon säger utan följer bara kroppen och värkarna? Haha antar att det är ännu en följd av att vara drogad på lustgas… Jag försöker pausa när hon säger att jag ska det men sen känner jag att nej jag vill bara ha det överstökat och trycker för kung och fosterland när jag har värk istället, tänker att jag skiter i om jag spricker för jag vill bara att det ska vara över. Mange har berättat att det larmas från andra rum nu och undersköterskan frågar om hon ska gå? Men att barnmorskan får säga att nej vi kan såklart inte gå NU, där står liksom hon och håller i Lennons huvud som åkte in i mig igen mellan två värkar?! 😳 ”det såg lite roligt ut” sa Mange efteråt 😂 Jag får ta i rejält och minns att jag tänkte att det var sån skillnad mot lilla Aston som på riktigt ”gled ut”.


Klockan 20.44 efter 4 krystvärkar tror jag – är han ute, vår älskade Lennon. Och trots mitt ignorerande av barnmorskans råd om att pausa/ta det lugnt vid något tillfälle spricker jag ingenting den här gången heller. Lennon skriker direkt och jag är VÄRLDENS lyckligaste 😭🙏🏻


 2D82B429-8C5D-4199-BB01-E6EE59B53598

32AD5463-2337-4DA0-B4C3-B0F4D4E4821E

Klockan 21.05 – we made it!!!


8E9300BC-B4CA-4EFF-BBBB-5DD2885487A0

Klockan 21.56 och bara mys mys och mys


50138321-F9C6-4F6E-BD67-A24E5C62252C

Klockan 22.31 får vi lyxigaste brickan med mackor och dricka men jag är bara intresserad av dricka och grönsaker haha. Är det fler som är som jag efter förlossning? Hör bara om alla som tycker att  där mackorna är det godaste som finns men jag blir bara sjukt törstig av att föda barn tydligen (önskade både cola och bubbelvatten utöver cidern haha).


1442E6E2-D38F-4985-90E2-CB34FA41C2A2 C19142F5-29B9-49C3-872B-E289686DB92B

Klockan 22.56 och pappan får mysa lite också, så mamman kan gå på toaletten samt duscha. Jag tycker det blöder lite väl mycket, kommer liksom inte ur duschen, jag får inte på mig binda och trosor förrän jag är nedblodad längs med hela benen igen och får börja om med duschen. Två eller tre gånger duschar jag av mig sen skyndar jag som tusan och kommer hyfsat oblodig ner i nya trosor. Barnmorskan (ny barnmorska nu) lugnar mig med att det känns som det ska när hon trycker på magen för att känna på livmodern. Hon försöker också lugna mig med att det kan se ut som mycket blod när det blandas med vatten i duschen, men jag försöker säga att det är även utan vatten inblandat, det har runnit massor bara jag stått och försökt få på mig trosor och binda. Sen tänker jag också att jag med tre tidigare förlossningar ju också har erfarenhet av tidigare blodmängd och känsla… Barnmorskan säger att hon kommer lämna oss ifred över natten men vi får ringa om det skulle vara något.


Det kommer en tredje del av förlossningen som handlar om just timmarna som följer, när min magkänsla faktiskt stämde om att det var något fel. Men detta inlägg slutar med LYCKAN över att Lennon föddes pigg och frisk och välmående. Han som gjorde mig till den lyckligaste och rikaste på jorden ❤️🙏🏻


Kommentera (16)

TRE VECKOR MED HONOM

En bebis mitt i semestern gjorde verkligen att hela livet pausades ett tag 😅 Mange var börjat jobba igen men vi bodde två veckor i stugan efter när Lennon fötts och där det blev ännu mer paus. Det var riktigt härligt att få landa i fyrbarnslivet just där, där lugnet är av en helt annan dimension än stadslivet och barnen kan springa fritt och bada från morgon till kväll.


Nu har det gått 3 veckor och 1 dag sedan Lennon föddes och jag höll på att dö. Sakta börjar vi komma tillbaka till verkligheten. Höll på att dö låter kanske dramatiskt, men jag skulle nog förmodligen ha dött om jag inte hade larmat där några timmar efter förlossningen när jag kände att något inte stod rätt till. Hela den händelsen har gett mig nya perspektiv på ja livet och hur skört det är, hur viktigt det är att vara i nuet och välja det man bli lycklig av. Alltså så sjukt klyschigt men Carpe diem och allt det där! Känns på något sätt som jag fått en ny chans att göra det bästa av livet, en nystart med ett annat fokus – ett tydligare fokus på vad som är viktigt i livet. Jag är SÅ tacksam över att jag får vara just där jag är, med fyra fantastiska barn och en lika fantastisk man. Lyckliga jag!! 🙏🏻


Jag ska skriva en förlossningsberättelse och berätta mer tänker jag, men än så länge känner jag mig inte riktigt redo. Vill bara vara och landa i allt det nya lite till först 🥰

 

C6C69585-36B9-4725-820C-C02320FA7BD0

DFC839EC-0F89-46D9-9E7C-56781633B868 1E97AD76-2DB1-4386-8A32-BFCA4B47617F

Sommaren 2021 = M Y S och återhämtning

❤️


Kommentera (8)

HAN ÄR HÄR!

Den 10 juli kl. 20.44 föddes han, vår älskade Lennon. 4095 gram och 53 cm kärlek ❤️


BFC63781-EE38-4EB2-A00F-BA69ABC623EA


Det blev igångsättning på lördagen pga. patologisk latensfas och när det väl var aktiv förlossning gick det fort och bra (etablerat värkarbete 17.30 och han föddes 20.44 efter några minuters krystvärkar. Dock blev det komplikationer några timmar senare när jag fick en stor blödning. Ska berätta mer när jag orkar ta mig utanför bebisbubblan. Den är för himla ljuvlig att vara i, bebisbubblan. HAN, Lennon, är för himla ljuvlig! Jag visste inte att jag hade saknat honom i mitt, vårt liv, så mycket som jag känner nu. Han är bara fem dagar gammal utanför magen, men från första stund när han kom upp på mitt bröst var han den mest självklara del av mig, oss, ALLT. Oändligt tacksam för honom och att allt har gått bra. Och för alla era hejarop!! 🙏🏻🙌🏻❤️


Kommentera (23)


KOM UT NU LILLE L!

Idag är vi i graviditetsvecka 40+0, dvs. BF var igår. Någon som vet varför BF skiljer sig åt mellan länder? I alla fall så är vår status att det nog är nära nu. Man kan ju inte riktigt veta (om inte vattnet gått) men kroppen signalerar om det extra tydligt idag 😄✊🏻

 

Men det har lurats i en vecka nu. I en vecka (!!) har jag haft förvärkar nattetid. Det började natten mellan onsdag och torsdag förra veckan. De gjorde inte speciellt ont, men tillräckligt för att inte kunna sova. Spännande värre. Även natten därpå kändes spännande när det blev likadant – nu måste det väl hända snart? Nej då. Inte dags den natten heller. Fredagen var jag SÅ trött, rådfrågade förlossningen och fick komma in för undersökning och sovdos på kvällen. De där värkarna hade inte förberett något, tvärtom så hade värkarna inte gjort speciellt mycket alls. Sov i alla fall gott den natten (fredag-lördag) tack vare sovdosen med smärtstillande och sömntablett. Natten mellan lördag och söndag blev dock likadan – regelbundna småvärkar hela natten. In till förlossningen igen för ny undersökning och sovdos på kvällen. Men nej, inget hade hänt nu heller! Sov helt okej den natten med tack vare sovdosen men den här gången vaknade jag till och från ändå. Natten mellan måndag och tisdag blev utan sovdos och ännu lite ondare med regelbundna värkar igen. Vi snackar värkar ungefär var 4:e- 5:e minut och en minut långa hela nätterna). Var heeelt gråtfärdig då. Grät ungefär hela förmiddagen och fick en tredje tid för bedömning och ännu en sovdos på kvällen, på förlossningen. Det nämndes igångsättning MEN att det inte var aktuellt pga. fullt på förlossningen (vilket såklart gjorde att det på sätt och vis var bra att det INTE startade inatt för vill helst slippa åka till annan stad). Detta var alltså igår (BF). Och äntligen hade det börjat hända grejer! Öppen ynka 2 cm men ÄNDÅ, vetskapen om ATT de där onda förvärkarna ändå gav resultat äntligen var väldigt peppande. Fick en hinnsvepning också och vi var riktigt förväntansfulla inför natten. Meeen sovdosen hjälpte inte alls längre och förvärkarna kom lika regelbundet som de andra nätterna men gjorde ännu lite ondare och då alltså med både starka smärtlindrande tabletter och sömntablett i kroppen. Detta var tredje sovdosen men första natten de inte hjälpte alls, även om jag väl såklart hade haft ännu ondare utan den. Men även den här natten klingade värkarna av framåt morgonen. Detta var alltså i morse. Man kan väl säga att det kändes ganska hopplöst då, så jag grät en skvätt, duschade, somnade och vaknade med lite ny energi. Man blir ju smått knäpp av sömnbrist, och att ha ont sådär hela nätterna igenom 🙈

Jag ville hitta på något och föreslog hämtsallad till lunch uppe vid Utsikten, bara jag och M eftersom vi var barnfria. Sedan hämtade vi alla barnen och gjorde en familjeutflykt också – plockade jordgubbar! Lagom aktivitet och hur mysigt som helst. Nu håller vi tummarna för att det kanske är ikväll/inatt det faktiskt händer och vi får möta DIG där inne i magen ✊🏻❤️

28DA252C-34FC-4C03-8F15-7B1564681CA7 AF0C86CC-20A5-44A0-9AAF-FA3E124D969C EA1BD70F-5A13-4737-BBF1-9AC15CED0120

Kommentera (12)

GRAVIDITETSVECKA 40

Vi närmar oss mål och att få möta vår lille bebis! Och jag känner mig äntligen redo! Det gjorde susen att få semester helt enkelt 🙌🏻😄


Vi är inne i vecka 40 och 39+1 idag. Jag har haft några förvärkar då och då sedan han fixerade sig för några veckor sedan, men igår kväll ändrade förvärkarna karaktär och kom mer regelbundet. Och heeela natten. Med tryck neråt och mensvärk i både mage och rygg mellan förvärkarna. Så pass att jag inte kunde sova. Ja då tänkte jag ju att det kan vara på gång! Det slutade inte trots två Alvedon och vid 04 gick jag upp och åt (var megahungrig), ifall ifall det var dags. Men framåt morgonen lugnade det ner sig och nu är det som vanligt igen.


Hade besök hos barnmorskan nu på morgonen och jag hade hoppats slippa det eftersom ”min” barnmorska är på semester haha. Allt såg bara bra ut! Och hon sa att om det blir så onda, regelbundna förvärkar är det bra att ringa förlossningen för att kolla läget. Hon menar att det kan gå fort i och med fjärde barnet, och det kan vara så att det är fullt på förlossningen pga många som är beräknade i juli. Med Aston i magen gick vattnet i 39+1, dvs den dagen vi är på just idag! Vi får se hur det hela utvecklar sig men hur eller hur så är han ju här SNART 🥰


22E7A477-0682-48B1-B8DE-E3A6DF17F53B 066C1D23-3493-493F-B7C6-392065FD87F5FBC1C3A8-9D0E-44ED-8DF0-9C6A392646FC

Dagens mage – kanske den sista med bebis på insidan? Bjussar på lite olika vinklar för att få ett hum om magstorleken men han har sjunkit ner mycket det sista och jag känner mig konstigt nog mindre nu än för en månad sen!


43F36369-6124-461B-ACD5-356BAB3299C7

35183DB9-ECC4-4A0C-B827-2C210F4765CE

Och magen utan kläder på, i måndags (38+5) Ignorera att det inte är helt färdigrenoverat i bakgrunden 😆 Vi ska flytta på dörren så den öppnas inåt, därav avsaknad av dörrkarmar ☺️


Jag fick order om att vila så mycket jag bara kan nu eftersom kroppen ändå visar på att den gör sig redo. Hon sa att om förvärkarna gjorde att jag inte kunde sova + mensvärk + tryck neråt händer det med all sannolikhet mycket med livmodertappen.


Visst är det härligt med lite svalare väder också? 🤭 Det tycker min höggravida kropp i alla fall men jag vet ju förstås att ni är många som hellre har sol och bad! Men ni får tänka på vår natur som också mår bra av några såna dagar 😉🙃


Kommentera (19)

För att få de senaste uppdateringarna