Igår gick vi in i graviditetsvecka 25 (24+0)!
Jag som ändå har mått rätt bra de senaste veckorna blev faktiskt lite chockad när jag fick akut illamående mitt i vår externa handledning nu på eftermiddagen ?
Tur att det var på Skype så jag kunde ta av mig lurarna och rusa till toaletten.
Från och med den här vecka kommer jag att jobba helt hemifrån, efter de nya rekommendationerna för gravida från och med vecka 22 och i samråd med min chef. Känns bra men konstigt. Ska jag vara föräldraledig från och med semestern, utan att liksom få fylla upp med den positiva energi som det innebär att få vara på kontoret med alla fina kollegor?! Men det säkra före det osäkra såklart.
Graviditetsvecka 25:
Nu mäter barnet 33-34 cm och väger runt 750 gram. Skulle barnet födas redan nu är chanserna goda för att det skulle överleva, en tanke som är rätt fantastisk och kanske också betryggande.
Livmodern är nu ungefär lika stor som en fotboll, så det är naturligt att det känns som att det är trångt för dina organ. Livmodern är cirka 25 centimeter i diameter från blygdbenet halvvägs mellan naveln och bröstbenet.
Kanske har du märkt att barnet har olika tillfällen när den sover och är vaken, det är faktiskt nu som någon form av dygnsrytm för barnet börjar infinna sig. Vakna perioder märker man genom rörelserna, som man nu känner varje dag och som för de flesta dyker upp på kvällar och nätter när mamman vilar. Ofta lär man sig känna igen rörelsemönstret. Men hur mycket ett barn rör sig är dock olika, vissa är väldigt aktiva medan andra tar det lite lugnare. Händerna är faktiskt helt funktionsdugliga från och med nu, fingrar har fått naglar och skelettet fortsätter att hårdna.
Som jag skrev i förra inlägget hade jag flera symptom innan jag visste att jag var gravid, såsom illamående, yrsel, onda bröst och molvärk. Men det var i vecka 6-7 som illamåendet kom på riktigt (hela tiden direkt från start på morgonen) och jag började spy. Det och onda bröst har varit de jobbigaste symptomen, alltså det har gjort så ont att jag känt mig febrig i brösten. Och i kombination med illamåendet var det många kvällar jag stod i duschen med varmt vatten för att lindra och grät för att det verkligen var SÅ jobbigt. Men eftersom jag mådde illa och var så yr kunde jag inte stå så länge som jag ville utan fick ofta lägga mig ner och duscha haha.
Jobbigare blev det väl säkert också för att det var hemligt, jag jobbade och skulle dölja jordens hemlighet samtidigt som jag mådde som jag gjorde. Somnade gjorde jag typ hela tiden också haha. Eftermiddagsnap på lunchen (jobbade hemma), nap efter jobbet, nap i soffan med barnen på kvällen, nap vid nattning… Men fast jag var så trött sov jag riktigt krasst på nätterna, faktiskt också redan innan jag tog testet. Vaknade flera gånger varje natt, för att kissa (två gånger varje natt) och helt otroligt knepiga drömmar som kunde göra mig helt svettig.
Slutet av november – graviditetsvecka 7+ och jag hade börjat spy och kände mig på riktigt som en vandrande zombie
Några dagar innan denna bilden gjorde vi ett privat ultraljud (vecka 7+2, det var även dagen för första spyan) och fick se lilla hjärtat slå! Vi köpte postafen på vägen som jag sen åt till efter jul någon gång. Blev HELT knockad den första helgen, kände mig drogad. Mange åkte med barnen till stugan den helgen för att låta mig vila och jag orkade bara ligga och titta rakt fram först haha, när jag inte sov.
Det där ultraljudet när vi fick se hjärtat slå tror jag var stunden då det blev på riktigt för M. Jag hade gjort ett ultraljud på sjukhuset två veckor tidigare (datering) men pga. covid fick inte M följa med (inte heller på KUB eller rutinultraljudet). Så jag är glad att vi gjorde ett privat ul också, så att han fick vara med på ett ultraljud live i alla fall ❤️
Även om jag kände mig som en zombie vande kroppen sig vid postafenen och jag tror att det var tabletterna som gjorde att illamåendet höll sig mer under kontroll, även om det var lite klurigt att komma fram till lagom dos. Tillräckligt för att inte spy hela tiden men ändå så jag kunde fungera tillräckligt för att jobba.
Att jobba var ungefär det enda jag orkade under hela november och december. Efter jobbet var jag helt utslagen. Men hade jag inte jobbat så mycket hemma som vi alla på kontoret gjorde redan då, hade jag nog behövt bli sjukskriven och definitivt inte kunnat hålla det hemligt! Det sparade mig så mycket energi att inte behöva vara social eller ens ta mig speciellt långt om dagarna. Istället för att ta mig in till och från kontoret räckte det att gå till och från förskolan (vilket är väldigt nära hemma).
Jag tyckte ju att magen syntes tydligt direkt men de dagarna jag var på kontoret hade jag stora och pösiga tröjor eller skjortor. Här var jag i vecka 9+0, skickade bilden till Mange och skrev lycka till att dölja det här på julafton. Vi pratade nämligen om att vänta med att berätta tills KUB-ultraljudet som vi hade tid för 30 december.
En vecka innan julafton, vecka 11+1.
Förutom postafen var det enda som hjälpte för att minska illamåendet att ÄTA. Äta hela tiden och olika cravings nästan varje dag. Ja det var riktigt utmattande bara det haha, att komma på vad det var jag bara måste ha just den dagen. Eftersom jag åt och åt men inte spydde speciellt mycket trots det enorma illamåendet gick jag upp 5 kg den här första tiden.
Du var verkligen vår ”lilla” hemlighet oktober-december. Bara jag, din pappa, dina mostrar och Karro (som ju är som en moster) visste. Det var en rätt kämpig tid för din mamma, tuffare än första tiden med dina syskon i magen. Men bara tanken på dig gjorde att det kändes lite bättre. Och även om det var kämpigt och tufft, lugnade det mig massor att faktiskt HA så många symptom. Jag visste ju att det var tecken på att du mådde bra, vilket såklart var det viktigaste!
Det var måndagen den 26 oktober 2020. Jag hade misstänkt i exakt en vecka att jag nog var gravid. Vet att jag tänkte att antingen är jag dödssjuk eller så är jag gravid. För från måndagen en vecka tidigare hade jag anfall av yrsel och illamående. Jag kan må illa vid PMS också, men då är det typ några timmar dagen innan mensen kommer, absolut inte såhär, till och från varje dag utan slut och dessutom yr. Hade även onda bröst och så den där suspekta molvärken, vilket såklart talade för det sistnämnda. På lördagen innan hade jag, Elion och svärmor varit i Ullared. När vi åt lunch på Sibylla kände jag mig så otroligt äcklad av pommesen. Också ett symptom. När vi kom hem var det en liten som behövde hjälp med att torka efter att ha gjort nummer två, och jag höll på att kräkas. Ännu ett symptom. Där och då insåg jag att oj, jag ÄR nog faktiskt gravid. Men jag gick ändå resten av helgen utan att berätta för M och ja, jag vet inte vad jag väntade på haha. För jag visste ju redan.
På morgonen lämnade vi de små på förskolan och sen körde M mig till jobbet. Han var permitterad då, det var innan han bytte jobb (just det, han bytte jobb vid årsskiftet, det har jag nog inte berättat), annars börjar han alltid tidigare än jag och brukar inte vara med på morgonen sådär. I alla fall. Jag tänkte, nu måste jag berätta. Så jag sa ”jag tror jag är gravid”. Han sa några kloka saker som gjorde mig glad i hjärtat, för även om detta inte var planerat kände jag ändå att vi har plats för en till i familjen. Jag sa jag skulle ta ett test, för att testa var såklart nästa steg. Han frågade också, måste vi flytta igen nu? Haha vi hade ju flyttat till nya huset bara två månader tidigare. Jag sa att vi får väl skippa kontoret i så fall. När jag kom hem efter jobbet hade han mätt och planerat för att se om det fick plats med ett sovrum till där vi tänkte göra ett kontor. Jodå, väggen som han nyligen reglat upp och satt gipsskivor på måste flyttas lite bara haha. Men att hon gjort det under dagen, liksom planerat praktiskt för en eventuell bebis… Ja det var ändå det bevis jag behövde för att veta att han också kände att vi har plats för en till.
Det är ju inte helt lätt att prata om en eventuell graviditet i ett hus med vakna barn, men vi fick en liten stund i gymmet där vi höll på med slutfinishen av renoveringen, mellan olika saker barnen behövde oss till. Vi sa först att jag skulle testa morgonen efter. Läste lite på nätet och man kan testa även under dagen, om man väntar typ sex timmar eller något mellan kissningarna? Då kom min otålighet in och ja sa nej NU testar jag. Fast det bara gått tre eller om det var fyra timmar sedan senaste kissningen. Och det blev ett plus direkt. Jag var verkligen gravid! Även om jag känt det på mig så var det en chock. Jag grät och skrattade och sen minns jag inte riktigt vad jag eller M sa. Chock var nog känslan om bäst beskrev den kvällen.
Ett plus där på gymgolvet där vi bara satt ett tag. Det var ett tidigt plus, i graviditetsvecka 3+4.
Sen var jag i chock ungefär två veckor haha. Det kändes så himla overkligt. Och ändå självklart. Någonstans har jag ändå tänkt att det skulle vara mysigt med en sladdis (tror inte att det är regelrätt att säga sladdis när det är 5 år mellan barnen) men det var mer direkt efter Aston och jag hade nu börjat släppa den tanken. Vi hade börjat prata om att det kändes skönt att minisarna inte är så små längre och allt vad det innebär, alla fördelar det innebär att ha större barn. Och vi känner väl oss egentligen lite ”gamla” i sammanhanget att få en bebis, även om jag ”bara” är 34 år (kommer vara 35 när bebis kommer) och det är ju då många får sina första barn. Men jag var också 22 när jag blev gravid första gången och ur den aspekten kändes det kanske lite som att jag gjort mitt. Och kanske ännu mer vet jag att Mange tänkte så om sig själv, han är 41 år och tyckte han var ”gammal” att få första barnet när han var 35. Men är det något jag lärt mig att det blir inte alltid som man tänkt sig, det kan bli ännu bättre.
Så när vi fick veta att du fanns blev vi båda lite (okej mycket) chockade men du var direkt självklar och inkluderades från första stund i allt. Innan din existens ens var bekräftad hade t.ex. din pappa planerat för ditt sovrum… ❤️
Godmorgon måndag och en riktig födelsedagsvecka hemma hos oss ???
Imorgon har vi en liten fyraåring som fyller fem år, och på fredag har vi en liten femåring som fyller sex år. Alltså hur stora börjar de bli?! Idag för fem år sedan hade vattnet gått och vi bara gick och väntade på att värkarna skulle komma igång. När de väl kom igång, strax efter kl. 20 den 9 mars gick det snabbt – 23.18 i princip flög han ut. Barnmorskan trodde inte på mig när jag tyst sa mellan värkarna att nu kommer han! Hon tänkte att hon bara några minuter innan ju hade undersökt mig och då var jag inte i närheten av fullt öppen. Så kan det gå. Spännande att se hur förloppet kommer att bli denna gången!
Vecka 23 nu (22+5 idag) och jag har börjat bli nojig för hur covid-19 skulle påverka mig och bebis om jag blev smittad. I fredags kom ju nya restriktioner och gravida från vecka 22 ska vara extra försiktiga, och tillhör riskgrupp för att få svårare symptom. Jag jobbar redan hemifrån ganska mycket, kanske 80 %, men för mig innebär VARJE fysiskt möte en ökad risk och jag skulle vilja minska ännu mer på min kontorstid och fysiska möten. Hur tänker ni andra gravida??
Fredag-lördag hade vi barnvakt och då roade vi oss med att påbörja sovrumsrenoveringen fas 2. Vi städade undan och gjorde plats för dubbelsäng ute i matsalen (stort rum så gott om plats trots det) där vi kommer sova tills vårt sovrum är klart. Sen började Mange riva ut båda de sovrummen som är näst på tur. Det ska bli SÅ skönt att få ett fräscht sovrum!
Ser så mycket fram emot att få inreda vårt sovrum och förbereda för en bebis! Både här och i stugan. Jag tror att jag behöver göra mer sådant för att liksom mentalt förbereda mig för att bli redo och fullt ut förstå att jag har en bebis i magen haha.
Stort stort TACK för alla era grattis till bebis i magen!! ????
Ska som sagt berätta mer, från början och framåt. Får väl lägga på lite fart med tanke på min snigelhastighet vad gäller producera inlägg, så jag hinner uppdatera i realtid innan det är förlossningsdag hehe…
En annan morgon vaknade jag med den här utsikten ???
Den morgonen var närmare bestämt i söndags, vi sov i stugan och jag har tagit gardinerna från vårt sovrum där till Astons sovrum i villan. Det är mörkblå sammetsgardiner om jag panikköpte till stugan i somras, men vi måste ha mörkläggande gardiner dit. Så då fick de flytta och inte har jag hunnit köpa nya. Men det var faktiskt första gången som jag sov där sedan i somras haha. Och det var ju en helt magisk utsikt jag vaknade till. Mange har faktiskt sovit i stugan en del, själv och med Idun eller Aston eller båda två. Han var i karantän för några veckor sedan när vi misstänkte Corona (utbrott på hans kontor men han var negativ) och då bodde han i stugan. Och han och barnen har åkt upp några nätter. Jag har frusit halvt ihjäl vid tanken, har mått SÅ dåligt och att frysa mer än nödvändigt i kombination med illamående har inte lockat alls. Men nu har Mange installerat en värmepump och dessutom är ju våren på gång (och vårt sovrum på väg att rivas ut i villan) så nu blir det nog fler nätter där ute framåt även för mig. Speciellt nu när ett ännu större renoveringskaos väntar inne i stan…
När sommaren var förbi och vi ”flyttade in” till stan igen blev det tomt på växter i stugan. Nu har jag faktiskt plastväxter på gång (en på plats redan) för jag har insett att något annat blir svårt.
Som ni ser är det fortfarande en del att göra på stugan också, lister t.ex. Men ändå rätt små saker att fixa jämfört med vad vi har framför oss i huset i stan. Ny taklampa på plats i vardagsrummet med, gillar den massor! Köpte en annan som inte kändes riktigt rätt och har funderat på denna sedan i somras hehe.
Nu när våren smygtittat fram blir det allt fler promenader. Det behöver min kropp och min knopp för att orka med den här graviditeten som helt klart är den tyngsta av alla fyra. Men så fort jag känner vårsolen och vårluften känns allt så hoppfullt och jag riktigt längtar efter allt som komma skall! Här var i söndags efter frukost innan vi skulle sätta oss i bilen dör en liten utflykt för att överlämna en present till farmor Inger (min farmor) som har fyllt 80 år. Hur häftigt att hon har nästan 25 barnbarnsbarn?!