VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – LENNON DEL 2

Oj vad tiden går hörni! Förlåt att ni har fått vänta på del 2 av Lennons förlossningsberättelse 🙈 Jag ser ju mig själv lite som en pensionerad bloggare nu haha och det här är första bebisen som jag faktiskt inte har bloggen som inkomstkälla. Så den här föräldraledigheten vill jag verkligen känna mig ledig från allt som tar fokus från tiden med Lennon. Ja helst känner jag fortfarande bara för att titta på honom heeela dagarna haha (svårt med tre andra barn, renoveringshus etc). Men som berättat vill jag fortsätta att dela med mig av förlossningen med Lennon framför allt! Det betyder SÅ mycket för mig att ha det dokumenterat 🙌🏻❤️


I senaste inlägget kunde ni läsa om min låånga latensfas som blev diagnostiserad som en patologisk latensfas. Detta betyder i praktiken att det är en primärvärkrubbning och man ska tillsammans med vården göra en plan för hur förlossningen ska komma igång (igångsättning). Tyvärr för egen del var vi i en period där extremt många bebisar föddes, och det fanns helt enkelt inte plats för igångsättningar. Jag hade onda, regelbundna värkar som kom hela nätterna och med ungefär 5 minuters mellanrum, från 1 juli. Först den 8 juli fick vi tid för induktion den 10 juli och det var ju där vi slutade sist. Klockan 10 hade vi tid på förlossningen där vi började med CTG, klockan 10.50 kom läkaren och gjorde bedömningen att det var fritt fram för induktion genom vattenavgång eftersom jag var öppen 3 cm (jag ville gärna slippa värkstimulerande dropp så blev väldigt glad för att det räckte med att försöka få igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna!). Här fick som sagt Mange komma in och vi fick ett förlossningsrum.


Klockan 11.50 tar en barnmorskan hål på hinnorna genom att sätta skalpelektrod. En annan barnmorska försöker först på vanligt sätt med en sån där lång ”virknål” men lyckas inte komma åt, så därför blev det skalpelektrod. På något sätt lyckas hon dock riva sönder något inuti så jag börjar blöda… 🙈 Det känns i alla fall tryggt att ha en skalpelektrod eftersom man då övervakar bebisen väldigt bra. Det börjar snabbt sippra blodblandat fostervatten och när jag går på toaletten kommer efter en stund en stoor röd klump i toalettstolen vilket antas vara slemproppen.


Eftersom jag gärna inväntar spontana värkar får vi vara ifred ett tag för att se hur det hela utvecklar sig. Och småvärkar börjar jag faktiskt få direkt! Inga som gör direkt ont men de kommer i alla fall regelbundet och det är SÅ spännande att veta att NU kommer det hända, vi ska äntligen få möta Lennon.


Klockan 13.50 är det dags för en ny undersökning men det har inte hänt något speciellt ännu, mer än att vattnet fortsätter att sippra i samband med värkarna. Så vi äter lunch, spelar Quizkampen och hör emellanåt kvinnor som skriker högt med efterföljande bebisgråt. Mange säger ”snart är det vår tur att höra Lennon gråta”. Där och då blir det otroligt verkligt! För det känns så konstigt att vara på förlossningen utan att ha ONT liksom. I alla fall så ber jag om en bluetoothhögtalare så vi kan lyssna på listan jag förberett på Spotify istället för skrikande kvinnor 🙈 Jag är inte en sån som skriker när jag föder barn, jag låter knappt ALLS utan går in i mig själv istället, så vill helst inte höra andra skrika heller hehe. Något som också känns konstigt är att känna skalpelektroden snurra mellan benen efter varje värk haha, när bebisen rör sig nedåt. Jag har haft skalpelektrod alla tidigare förlossningar men har då haft ont på riktigt och då är man ju inte lika medveten om såna saker.


B95FB480-DA02-414B-843A-1CCB89BBB526

Klockan 14.30 och mitt i en duell av quizkampen


Klockan 15.30 görs nästa undersökning och läget är fortfarande rätt oförändrat (öppen 3-4 cm)  trots småvärkarna, men jag veeet ju förstås att det ska göra ondare för att något ska ske. Så jag är inte svårövertalad när barnmorskan föreslår att sätta värkstimulerande dropp ändå. ”Ni vill väl också träffa er bebis idag?” sa barnmorskan vilket var motivation nog. Läkaren har skrivit att jag har snabba förlossningar i bagaget och att han tror att det kommer gå snabbt även denna gång bara det kommer igång. Men på grund av min tveksamhet inför värkstimulerande startar vi på en låg nivå och det känns bra.


Klockan 15.55 sätts droppet och vi bestämmer att vi ser hur det utvecklar sig med undersökningar ungefär en gång i timmen.


502257B0-2281-4835-B674-E2AE1C92BC6E

Klockan 16.25 och det värkstimulerande droppet gör vad det ska, värkarna blir genast mer intensiva men gör fortfarande inte särskilt ont och jag står upp och tänker stå upp så mycket det går tills det för för ont


Klockan 17.06 är jag öppen 5 cm och värkarna har kommit igång ordentligt. På grund av progress och väldigt täta värkar sänks droppet. Barnmorskan har antecknat klockslaget 17.30 som tidpunkt för när jag fick etablerade värkar och det kan jag väl hålla med om, att hade jag inväntat starkare värkar på hemmaplan är det ungefär här jag hade börjat fundera på att åka in.


Jag börjar nu med lustgas på låg nivå (30/70) för att ”komma in i det”. Värkarna har ökat något i styrka som sagt men det är fortfarande hanterbart och jag varierar ställning mellan att sitta och stå, testar pilatesboll men det som fungerar bäst är gåbord och att luta mig över det i varje värk och gunga på höfterna. Älskar att ha egen musiklista och dansar till musiken haha. Kommer för alltid minnas när barnmorskan vid ett besök sa nu kan du fortsätta dansa, jag tittade på Mange och sa du får dansa med mig. Så stod vi och kramdansade till Taylor Swifts Lover… Tills jag fick en ny värk och kostade mig mot gåbordet och lustgasen haha.


Ganska snart börjar det göra ondare och Mange får mig till att äta, säger att det nog är det sista jag kommer äta nu innan det börjar göra för ont… Han hämtar mat och jag äter mellan värkarna. Äter en chokladbit också och dricker gör jag mest hela tiden. Vill ge kroppen energi för att orka innan smärtan blir för stark som sagt. Det är skönt att ha tre förlossningar i bagaget så man vet hur man reagerar på smärtan, och just äta går bara inte när värkarbetet blir för intensivt. Som alla tidigare förlossningar är jag helt inställd på att klara mig på enbart lustgas (vilket jag gör också).


C3DD2A73-E73A-4502-9030-9A15EED47D1B

Klockan 17.48


Här någonstans vill jag bara ligga ner och ta värkarna så det gör jag helt enkelt. Tror jag bara reser mig en gång till innan Lennon kommer, för att kissa. Är det något jag har med i bakhuvudet så är det att kissa regelbundet i värkarbetet haha, för att inte urinblåsan ska vara fylld = i vägen. Plus att jag tänker att det också är en bra ställningsförändring som kan hjälpa bebisen neråt. Undersköterskan som var inne när barnmorskan hade fullt upp med andra mammor säger skrattande att det var det snabbaste toabesöket hon sett. Men jag måste ju tillbaka till lustgasen så det är kissa mellan två värkar om gäller och eftersom värkarna är täta måste det gå snabbt hehe. Lennon får hicka någon gång här och AJ vad de värkarna gör ännu ondare haha. Ni som vet ni vet, typ åka bil eller att göra något som ”stör” kroppen i värken är otroligt jobbigt. Likaså bebishicka tydligen.


3CCEFFF3-B922-4A2B-AFC8-FD29981A8A23

Klockan 17.51



Runt klockan 19.00
undersöks jag igen och jag är fortfarande bara öppen 5 cm så barnmorskan ökar droppet igen. Undersköterskan som är med mer än barnmorskan i rummet pga att barnmorskan går mellan flera rum frågar mig massa saker minns jag, men jag svarar inte. Blir så tacksam när jag hör Mange säga att jag inte vill prata under förlossningen. Ja just det tänker jag, det står ju faktiskt i mitt förlossningsbrev. Så hon fortsätter prata med Mange istället.


Här någonstans tappar jag kontroll över både tid och min kropp och tiden som följer är rätt obehaglig faktiskt. Säkert beror det på att värkarna nu kommer väldigt tätt igen med ökat dropp, jag får nästan ingen paus och kan inte riktigt synka med lustgasen. Jag vill verkligen verkligen ha lustgasen i varje värk, jag MÅSTE ha den i varje värk, men eftersom jag har så täta värkar får jag varken paus från värkar eller lustgasen och jag blir helt borta. Det känns på något sätt som att jag är fast i en evighet men i efterhand fattar jag att det ”bara” handlar om typ 1,5 timme. Det är så obehagligt, jag har panik, vill skrika att jag inte orkar mer, att jag vill ha kejsarsnitt eller i alla fall sövas ner och vakna när det är dags för att krysta… Men jag kan inte. Jag KAN verkligen inte prata? På efterkontrollen sa min barnmorska på MVC att det nog var en reaktion på att jag blev drogad av lustgasen 🙈 Mina tidigare förlossningar har jag liksom kunnat ha rätt andning i rätt tid för att ”rida på vågen” i varje värk. Den här gången hamnade jag i fel takt. Som att det ”konstgjorda” i och med droppet gjorde att hjärnan och livmodern inte riktigt samarbetade som de gjort tidigare förlossningar. Jag börjar med lustgasen för sent på något vis, så jag är inte i fas med att andas in lustgasen. Vilket gör att smärtan blir svårare att hantera, vet ju av tidigare erfarenhet hur otroligt viktigt det är med just andningen. För ondare gör nog inte värkarna utan det är mer osynket mellan hjärna och livmoder som gör att jag kommer i ofas även med andningen. Jag får dock beröm för att jag är duktig med andningen, men jag känner ju att det inte är som det ”brukar”.


Jag är helt groggy och minns att jag försöker få en uppfattning om hur fort tiden går för allt är en dimma och det känns som jag är fast i tiden på något sätt. Lyssnar på musiken och tittar på min hand när jag tar bort lustgasmasken för att se om tiden liksom går som den ska? Haha så knäppt. Hör också Mange berätta för barnmorskan eller undersköterskan (som sagt rätt borta haha) om att Aston kom snabbt men barnmorskan då trodde inte på det eftersom jag strax innan bara var öppen 5-6 cm. Han säger också att om jag säger att han kommer – då kommer han. Jag hör henne skratta och säga att ja då får vi lita på henne helt enkelt. Oklart om det sägs här eller efter nästa undersökning för jag är som sagt helt inne i dimman nu, fast i den där evigheten och med en inre panik jag inte kan förmedla… Men mitt i allt känns det SÅ tryggt att ha med Mange, han är världens bästa tänker jag hela tiden och jag känner att jag hade inte klarat det utan honom. Alltså på riktigt, HAN gjorde mig lugnare hela tiden trots min inre panik som ingen ser eftersom jag ligger tyst med lustgasen och tar värk efter värk, utan chans till återhämtning. Min barnmorska är som sagt upptagen med flera mammor så hon kan inte vara hos mig så mycket och det ger mig också lite panik och jag vill så gärna att det ska vara hon som tar emot Lennon. Hon verkar så kunnig och erfaren, får mig också att känna mig trygg. Men jag tänker att hon slutar ju när kvällsskiftet går på så det gäller att skynda på haha.


Det som hjälper allra allra bäst i värkarna är dock inte lustgasen utan faktiskt något jag testar för första gången – jag tänker på Elion, Idun och Aston, deras leenden och visualiserar även hela familjen med Lennon utanför magen, ute vid stugan… De värkar när jag gör detta, är det som att smärtan göms bakom tanken på mina fina barn. Tanken på dom tar bort den värsta smärtan. Häftigt hur man kan styra tankarna sådär! Det funkar även väldigt bra i de värkar när jag lyckas fokusera på de låtar som spelas, att liksom vara i låten istället för värken – men jag andas lustgas i varje värk också. Låtar som jag förknippar något enormt med Lennons förlossning är Pinks Cover me in sunshine, Sias Lets love och Jerusalema med Master KG. Och Lover då, den när vi dansar en väldigt kort dans mellan två värkar.


Klockan 20.15 undersöks jag igen och jag är 6-7 cm öppen. Strax därefter har jag en episod när jag blir frånvarande, jag har så täta värkar och andas fortsatt lustgas typ hela tiden så jag blir heeelt avdomnad i hela kroppen, kan inte röra mig och känner att jag försvinner bort även om jag fortfarande hör allt som pågår. Men när barnmorskan säger att jag måste andas vanlig luft och kanske ska ta bort lustgasen ett tag får jag konstigt nog kraft att säga att jag ska andas vanlig luft mellan värkarna haha, samtidigt som jag håller stenhårt i lustgasen (den tar ingen ifrån mig haha)…  Härifrån tror jag att barnmorskan är med fram tills han är ute?


Och klockan 20.36 säger jag precis som Mange förvarnat om, att nu kommer han! Och mycket riktigt, barnmorskan konstaterar att det är dags att krysta (men då har jag redan börjat ta i tror jag). Tidigare förlossningar har jag varit SÅ noga med att vara försiktig och krysta enbart när barnmorskan ”ger klartecken” och pausa om hon säger det (bortsett från med Aston när jag inte kunde hålla emot och han kom av bara farten på två värkar…). Den här gången orkar jag knappt inte bry mot om vad hon säger utan följer bara kroppen och värkarna? Haha antar att det är ännu en följd av att vara drogad på lustgas… Jag försöker pausa när hon säger att jag ska det men sen känner jag att nej jag vill bara ha det överstökat och trycker för kung och fosterland när jag har värk istället, tänker att jag skiter i om jag spricker för jag vill bara att det ska vara över. Mange har berättat att det larmas från andra rum nu och undersköterskan frågar om hon ska gå? Men att barnmorskan får säga att nej vi kan såklart inte gå NU, där står liksom hon och håller i Lennons huvud som åkte in i mig igen mellan två värkar?! 😳 ”det såg lite roligt ut” sa Mange efteråt 😂 Jag får ta i rejält och minns att jag tänkte att det var sån skillnad mot lilla Aston som på riktigt ”gled ut”.


Klockan 20.44 efter 4 krystvärkar tror jag – är han ute, vår älskade Lennon. Och trots mitt ignorerande av barnmorskans råd om att pausa/ta det lugnt vid något tillfälle spricker jag ingenting den här gången heller. Lennon skriker direkt och jag är VÄRLDENS lyckligaste 😭🙏🏻


 2D82B429-8C5D-4199-BB01-E6EE59B53598

32AD5463-2337-4DA0-B4C3-B0F4D4E4821E

Klockan 21.05 – we made it!!!


8E9300BC-B4CA-4EFF-BBBB-5DD2885487A0

Klockan 21.56 och bara mys mys och mys


50138321-F9C6-4F6E-BD67-A24E5C62252C

Klockan 22.31 får vi lyxigaste brickan med mackor och dricka men jag är bara intresserad av dricka och grönsaker haha. Är det fler som är som jag efter förlossning? Hör bara om alla som tycker att  där mackorna är det godaste som finns men jag blir bara sjukt törstig av att föda barn tydligen (önskade både cola och bubbelvatten utöver cidern haha).


1442E6E2-D38F-4985-90E2-CB34FA41C2A2 C19142F5-29B9-49C3-872B-E289686DB92B

Klockan 22.56 och pappan får mysa lite också, så mamman kan gå på toaletten samt duscha. Jag tycker det blöder lite väl mycket, kommer liksom inte ur duschen, jag får inte på mig binda och trosor förrän jag är nedblodad längs med hela benen igen och får börja om med duschen. Två eller tre gånger duschar jag av mig sen skyndar jag som tusan och kommer hyfsat oblodig ner i nya trosor. Barnmorskan (ny barnmorska nu) lugnar mig med att det känns som det ska när hon trycker på magen för att känna på livmodern. Hon försöker också lugna mig med att det kan se ut som mycket blod när det blandas med vatten i duschen, men jag försöker säga att det är även utan vatten inblandat, det har runnit massor bara jag stått och försökt få på mig trosor och binda. Sen tänker jag också att jag med tre tidigare förlossningar ju också har erfarenhet av tidigare blodmängd och känsla… Barnmorskan säger att hon kommer lämna oss ifred över natten men vi får ringa om det skulle vara något.


Det kommer en tredje del av förlossningen som handlar om just timmarna som följer, när min magkänsla faktiskt stämde om att det var något fel. Men detta inlägg slutar med LYCKAN över att Lennon föddes pigg och frisk och välmående. Han som gjorde mig till den lyckligaste och rikaste på jorden ❤️🙏🏻


Kommentera (16)

TRE MÅNDAGSBILDER

 GODMORGON MÅNDAG!


Solen skiner och jag känner mig rätt pigg och väldigt glad idag (lite förkyld också men det struntar vi i)! Hade en sovande Aston på mitt bröst (där sover han allra bäst) från strax innan 03 när han började böka väldigt mycket i sitt babynest men efter han ätit strax innan 06 och pappan gått till jobbet somnade vi om ända fram till 8 när storasyster vaknade. Hur skönt som helst!






Frukost är det viktigaste målet sägs det och jag tror på det. Ja att äta bra regelbundet över dagen är viktigt. Äter jag bra frukost blir jag inte godissugen exempelvis. Så bra frukost är extra viktigt nu när jag ska sluta äta godis på veckorna. Idag blev det havregrynsgröt med hemmagjort äppelmos och bananskivor. Eftersom jag inte gillar mjölk i bara brukar jag ha mjölk I gröten. Tar hälften mjölk och hälften vatten när jag kokar upp gröten.





Blommor gör mig också glad! Dessa köpte jag i mataffären men de är fina för det ;)!




img_4926-0.jpg


Och den här lille ljuvliga prinsen, han åt 22.30 och sen inte förrän 05.30 (Vanligtvis äter han efter 4-5 timmar på natten). Vilket rekord! Och då väckte jag ändå honom för jag tyckte att det gått så lång tid. Är ju lite emot att väcka bebisar för mat på natten, men nu räknades det som morgon tycker jag nog och 7 timmar utan mat är vääldigt länge för en enmånaders liten bebis. Tänk att han blev 1 månad i lördags! Helt galet vad tiden går alltså.




Nu ska han ta sin första sovstund för dagen så jag tänkte packa ner barnen i vagnen och gå ut en runda. Aston sover så bra i vagnen nu äntligen och Idun vill säkert gunga och titta på hundar. Det bästa hon vet när vi är på promenad! Oftast går jag ju prommis när hon ska sova men idag ska vi nog vara ute flera sstunder tror jag. Måste tanka solsken och frisk luft! Ja idag känner jag att jag liksom kan njuta av föräldraledigheten igen, den första månaden var väldigt mycket att bara vänja sig och hitta rutiner och tillvägagångsätt. Har längtat efter den här dagen, när jag skulle känna såhär igen!



KRAM!

Kommentera (6)


FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – ASTON

lovebyemelie_evelina04webb


11 dagar innan Aston ville komma ut förevigade Emelie gravidkulan




Måndag 7 mars var jag hos barnmorskan för ett vanligt rutinbesök. Allt var bra och jag fick en tid en vecka senare för att göra en hinnsvepning eftersom jag då skulle ha gått hela graviditeten ut. Men det behövdes inte, jag behövde inte ens gå tiden ut ”för en gångs skull”. Tog ett långbad på dan. Rakade benen, gjorde hårinpackning etc etc och tänkte NU är jag redo. Hade läst att man ska tänka så och det var väl det enda jag inte hade testat med Idun i magen för att försöka få ut henne haha… Försökte med tankens kraft att intala mitt gravida jag att sjunde-åttonde-nionde mars är bästa dagarna att föda på. Innan tvåsiffrigt och innan BF framför allt (hade åttonde mars som mitt gissade datum så kom ju väldigt nära till slut!) . Ville att Aston skulle få en egen födelsedag och senast den elfte för att inte krocka med Iduns ettårsdag den tolfte (ni minns kanske att jag skrev om mitt hang up på siffror haha). På kvällen låg vi i vanlig ordning i soffan. M hade gjort fruktfat till mig med apelsin- och kiwiklyftor och jag sa att det var det godaste jag ätit. Hade inte varit sugen på någon mat de senaste dagarna. Men frukt och vatten, yummie! Klockan är kring 21.


När det var en minut kvar på avsnittet vi kollade på (better call Saul) kände jag att det började rinna mellan benen så jag rullade ur soffan (var nog ändå rätt graciöst med tanke på att jag var höggravid haha) och tittade förvånat på M som frågade om det var vattnet. Jag tror det svarade jag… Ställde mig upp och gick till toaletten där det rann lite till så jag fick byta trosor (hade haft trosskydd men det hjälpte alltså inte så jättelite var det ju inte). M ringde till sin mamma bara för att förvarna om att det kanske var något på gång men vi hör av oss. Jag ringde förlossningen för att bara meddela och blev chockad när de sa att vi ska komma in på en gång för de vill konstatera vattenavgång. Var ju beredd på att isf bara komma in på kontroll dagen efter eller så. När vattnet gick med Elion sa de just det, ”försök vila och kom in imorgon”. Men vi fick alltså ringa efter farmor och farfar! Har inte ens packat bb-väskan kommer vi ju på så springer omkring som yra höns ett tag för att få ner kläder och necessär etc. M vill ha med red bull och snickers (lite gulligt tänker jag för han hade samma när vi åkte in till förlossningen med idun) så vi stannar på macken och handlar dryck och tilltugg ifall vi får stanna kvar.


Väl på förlossningen gjordes ett CTG och Aston mådde bra. Hade jag några värkar? Ja alltså några små förvärkar lite då och då men inget sådär att det är på gång sa jag… Men det känns annorlunda idag sa jag också. Inte smärtan, men sättet de kändes på. Som att det liksom börjar ladda inför vad som komma skall. Fick göra en vaginal undersökning men de kunde inte säga att det var vattnet som gått. Jag är helt säker på att jag inte kissat på mig iaf sa jag för det var jag haha. Det kunde vara ett litet hål på hinnan så att det var vatten och isf kommer det nog mer när bebisen rör på sig sa dom, eller så kan det vara vattniga flytningar som kan bli på slutet. Barnmorskan frågar även om jag är orolig för att bebisen är stor eftersom mina tidigare barn varit rätt stora (4190 gram och 4460 gram) och jag säger ja! Jag tror INTE det är en stor bebis säger hon, det varken ser ut eller känns så. Haha säger jag, det har jag hört med de andra också så det tror jag inte på svarade jag. Men, det visade ju sig att hon hade rätt… Nåja, bara att åka hem igen men jag var i alla fall öppen 2 cm och livmodertappen halverad och mogen.


På natten, nu hade det blivit 8 mars, vaknade jag vid 03 av samma känsla som i soffan – det rann mellan benen och även om jag nu hade binda räckte inte den till. Men jag väckte inte M för jag tänkte att TÄNK om jag bara kissar på mig?! Herregud… Klockan 05.30 ringer hans klocka och jag säger ingenting om det som hänt under natten, pussar bara honom tillbaka innan han går ut från sovrummet och tänker att jag väntar med att gå på toaletten tills han gått hemifrån vid 06 för att jag inte vill stressa upp honom med mer info när han ska till jobbet, det kan jag berätta senare eftersom det är mycket där just nu. Ställer mig upp direkt när han stängt ytterdörren och hinner bara gå de få metrarna till badrummet innan det säger SPLASH! Oh yes, ingen tvekan om vattenavgång nu! Jag minns lukten från när vattnet gick med Elion. Ringde såklart M direkt och han hade ju inte ens hunnit in på jobbet haha. Jobba på du sa jag, jag ringer förlossningen och uppdaterar dom så kanske vi kan komma in senare idag igen. Jag ville veeeerkligen med Elion till skolan som vi bestämt sen innan, jag och Idun hade tänkt vara med honom där under förmiddagen. Ringde förlossningen och ja det gick väl bra att vi kom in lite senare. Vad bra sa jag! Vilken tid? Jamen halv åtta -åtta? Haha jahaa om en hel timme?! Bara att ringa M som skulle stöka undan på jobbet och sen komma hem och hämta upp farmor på vägen.


På förlossningen gjordes samma procedur som bara några timmar tidigare. Eller ja, bara ett CTG eftersom jag hade med mig bindan och nu var det som sagt ingen tvekan om vattenavgång, och då vill man inte undersöka vaginalt pga infektionsrisken. Däremot var en barnmorska osäker på om han var fixerad (!?) så en läkare fick göra ett ultraljud, men fixerad var han ändå. Hade han inte varit det hade vi fått stanna och blivit igångsatta direkt sa dom. Men som läget var nu fick vi en ny tid dagen efter för ytterligare kontroll. Kontroll en gång om dagen är obligatoriskt för att kolla så allt är bra men vi fick även veta att möjligheten till igångsättning finns tidigare än 72 timmar som annars är standard här, eftersom jag är omföderska (då finns studier som visar att man inte tjänar så mkt på att vänta in de där 72 timmarna eftersom kroppen oftast är redo rätt snabbt av sig själv). Halv elva dagen efter fick vi tid! M åker tillbaka till jobbet och jag försöker få dagen att rulla på som vanligt.


På kvällen, ett dygn efter det hela startat börjar jag få värkar som kommer och går. Inte jätteonda men de gör helt klart något. Kanske kanske det är på gång sa jag så vi ställde faktiskt in oss på att få åka in under natten. Gick och la oss vid 21 för att samla sömn ifall ifall, jag tog två alvedon och de hjälpte inte tillräckligt så jag sov rätt halvkasst fram till midnatt och trodde som sagt att nu har det startat. Vid midnatt vaknar jag ännu en gång av det börjar rinna mellan benen men kommer inte mer än ur sängen för det verkligen forsar vatten mellan benen och ner på golvet. Blir en hel liten sjö känns det som. Får väcka M som hämtar handduk och så går jag och duschar, byter binda och försöker sova. Och då avstannar värkarna. Men jag sover jättedåligt, är ju lite som ett barn på julafton. Vaknar vid 02 och är såå hungrig. Går upp och äter från vår bb-påse, choklad och risifrutti. Tänker att nu de sista timmarna ska jag banne mig äta precis vad jag vill.


9 mars kommer farmor till oss strax efter nio och vi åker in för kontrollen men det är fullt på förlossningen så vi får sitta i väntrummet utanför och vänta rätt länge. Kommer in för ett CTG och de säger att vi hade kunnat bli igångsatta men det finns absolut ingen plats för det just nu. Vi kommer överrens om att vi ska avvakta tills 17-tiden då jag ska ringa in för att stämma av läget, istället för att komma in för ny kontroll då. Vi vill inte åka ifrån Idun mer än nödvändigt. En igångsättning känns mest aktuellt just pga Idun som ju får vänta hemma varje gång vi åker iväg flera timmar ”i onödan” (alltså bara för kontroller och inte själva förlossningen).


Kommer ut från förlossningen lagom till lunch, M säger skämtsamt att det bästa är just att vi får komma iväg för att äta lunch, vara med Idun och sen åka in till kvällen igen. Vi ringer farmor som säger att Idun sover, så vi håller oss iväg tills hon vaknar. Äter pizza och köper med glass hem. Blev akutsugen på sandwich! Väl hemma vinkar vi av farmor och säger att vi hörs senare. Sen åker vi ut till stugan för att få tiden att gå (M åker inte till jobbet den dagen) och för att jag ska få se hur det ser ut där, men det var sådär smart. Det börjar återigen forsa vatten med jämna mellanrum och jag får ta på en av Iduns blöjor när vi är där haha. Nu börjar det även bli rosafärgat = tecken på att förlossningen är på gång men fortfarande inga värkar.


Vi hinner vara hemma nån timme bara innan det är dags att ringa till förlossningen och vi håller tummarna för att vi ska få plats för igångsättning under kvällen. Helt omöjligt säger dom, det finns inte en chans för det eftersom det är knökafullt. Men eftersom mitt vatten är rosafärgat och jag har nån värk lite då och då vill de att jag ska starta antiobiotikakur under kvällen. Fast eftersom det inte finns plats i Jönköping har de kollat av med Eksjö (ca 6 mil bort) och där är vi välkomna. Jag börjar nästan gråta och säger att jag vägrar åka till Eksjö, eftersom vi har en ettåring hemma som är otroligt mammig och inte alls mår bra när jag är iväg så här hela tiden. Hmm, ok… Men gör så att ni kommer in vid 19-tiden så löser jag en barnmorska för det säger hon till slut. Ber om att få komma något senare när Idun somnat, kring 19.30. Det går bra. Hej hej kräsen divamamma haha… Alltså jag är inte den som gillar att ”ta plats”, men när det kom till Idun och vad som är bäst för henne vågade jag ändå stå på mig. M frågar om jag inte ska passa på att ta en dusch så det gör jag och ber honom dammsuga under tiden. Svärföräldrarna kommer ju snart och jag tycker visst det är viktigt att fixa iordning så det är fint när vi kommer hem igen haha. Tömde diskmaskinen gjorde jag med på den lilla tiden som famns, istället för att bara vila. Kanske mitt undermedvetna som ändå visste att vi nu skulle bli kvar och komma hem med bebis utanför magen nästa gång?!


Så när Idun somnat kommer farmor och farfar och vi åker in, igen. Tror att vi ska dit för att jag ska få en spruta ungefär. Vi får komma rakt in på ett förlossningsrum (jag går sakta sakta för det rinner fortsättningsvis massa vatten) trots att det sitter fullt i väntrummet med kvinnor som ska föda. Rum har vi men inte personal säger barnmorskan som tar emot oss. Det är ”Iduns” barnmorska. Hon som var med under hennes förlossning. Vad lycklig jag skulle bli om hon var med även denna gång sa jag till M. Hon säger att vi får göra oss hemmastadda för vi ska stanna under natten och sen prata igångsättning under morgondagen. Vi blir något chockade, hade ju räknat med en spruta och sen åka hem! Jag vill verkligen inte vara kvar här och bara vänta. Men jag hinner inte bli särskilt ledsen för det för lägligt nog så fortsätter värkarna jag börjat få i bilen på vägen dit (och det är en bilresa på 5 min), och jag säger att det kanske ändå är på gång nu? Klockan är 20 nu och då börjar vi klocka värkarna som på direkten kommer tätt.







Dessa var de enda vi hann med att klocka på iphonen innan CTG (missade en när jag var på toaletten så där blev ett glapp som inte stämde.




Värkarna syns såklart även på CTG kort därefter som görs av en barnmorskestudent så undersökning görs och jag är öppen 4 cm och vi blir inskrivna. Klockan är runt halv nio här. Får antiobiotikan och CTG visar att lillebrors hjärtslag går ner i varje värk, så jag får lägga mig på sidan och hinner såklart bli lite orolig för jag fattar ju varför jag måste lägga mig på sidan och varför barnmorskan vill sätta skalpelektrod på Astons huvud. Tänker jaha, nu blir det väl kejsarsnitt. Kan liksom fortfarande inte tro att allt ska gå bra, den där oron jag haft sen de stora blödningarna har ju fortsatt precis hela graviditeten ut.


Lustgasen börjar jag med ganska snabbt för jag tänker att lika bra att börja med den så att jag kommer in i det. Smart drag visar det sig eftersom det sen går väldig snabbt. Börjar GAPSKRATTA efter en värk och M som ju vet hur jag var sist (fokuserad och inne i mig själv) förstår ju att det är nåt knas. Visar att lustgasen är kopplad fel och på 50/50 tror jag, vilket nog var för högt så pass tidigt när det inte gjorde jätteont ännu, så den sänks till 30 eller 40 lustgas som jag ”brukar” börja med. Efter en stund får jag sätta mig upp och har gåstolen framför mig samtidigt som jag sitter på sängkanten och gungar med höfterna. Testar pilatesbollen som med Idun men fy, den hjälper inte alls för den är för låg, förra gången fick jag en megastor, så att sitta på sängkanten är mer likvärdigt.


Börjar må illa. Jag MÅSTE spy säger jag till M! Hitta nånting som jag kan spy i för jag kan INTE flytta mig. Han hittar inte ”spypåsarna” utan tar en bunke som jag sen spyr i haha… Förlåt säger jag av nån anledning för det känns liksom så ovärdigt men såklart det inte gör något med tanke på situationen ;). Hinner också fundera på för hur ska jag nu orka förlossningen om det tar flera timmar när jag spytt upp både mat och vätska som jag skyndat i mig.









Skiftbyte kring 22. Barnmorska och undersköterska kommer och presenterar sig. Jag undersöks igen och har bara öppnat mig till 5 cm så då vill jag lägga mig ner igen, tänker att det gör ju fasen ingen skillnad om jag sitter upp och det var ju rätt skönt att ligga sådär på sidan med saccosäcken mellan knäna som innan. Fryser och ber om varma handdukar som jag har på ryggslutet och på magen. Efter några värkar blir jag istället varm och ber om kalla handdukar och M får börja vifta på mig med en sån där grej som finns på förlossningsrummet. Får för mig att lägga kall handduk på ryggen men herreguuud vad ont det gjorde! Lägger dom i pannan i stället och fortsätter med lustgasen som är min bästa vän ännu en gång. Denna gång är det ett nytt munstycke som jag varit lite orolig för, men det visar sig att den har funktionen att man måste trycka ner en knapp för att kunna andas in lustgasen och det gillar jag, för då blir det ytterligare en grej förrutom andningen att fokusera på under värkarna.


Efter en timme (23 nånting) är barnmorskan tillbaka och M frågar om hon inte ska undersöka igen? Jaaa jaaa jaaa tänker jag för det är så intensiva värkar nu. Nej vi väntar lite sa hon. Skit tänkte jag. Går nog bara en värk innan jag frågar samma sak för jag känner att det trycker neråt nu. Hon svarar samma att vi väntar lite och jag funderar på att fråga om Agneta är kvar och om hon kan komma. Ja det ska jag göra i nästa värk bestämmer jag mig för. Tycker att denna barnmorskan inte aaalls förstår vad jag tänker. Men hur skulle hon haha?!


I nästa värk känner jag att han är fasen på väg så jag säger i lustgasmasken att nu kommer han! Då vill hon såklart undersöka och jodå, helt öppen. Jag har visst öppnat mig 5 cm på en timme! Då blir det bebis snart frågar M? Ja svarar hon, närsom helst och börjar förbereda med allt runtomkring. NU kommer han säger jag igen lite högre och är fortsatt lite irriterad för att hon inte tror på mig när jag säger att han kommer NU och jag kan inte hålla emot så Aston kommer ut i raketfart när undersköterskan som barnmorskan ringt efter kommer in i rummet i sista sekund.


23.18 i vecka 39+3 föds vår lille lillebror, 3360 gram och 52 cm lång. Efter ca 3 timmar på förlossningen dit vi bara kom för att få en antibiotikaspruta och fick glida in på ett bananskal eftersom det egentligen var fullt. Tänk om vi inte hade åkt in för antiotikan och istället varit hemma för att vänta på att värkarna skulle bli starkare efter att de hade börjat där vid 20? Då skulle jag nog velat åka in kring 22 när värkarna blivit sådär intensiva, men hade ju blivit skickade till Eksjö trots allt pga platsbristen. Aston hade nog fötts i bilen då…






Jag har såklart blivit glad när alla tre barnen har kommit upp på mitt bröst, men denna gång var det ändå något speciellt. Oron har som sagt följt mig som en mörk skugga under graviditeten och det var inte förrän han kom ut och jag hörde hans skrik som jag vågade tro på att han faktiskt mår bra och att vi klarade oss, han klarade sig. Har aldrig varit så lättad tror jag och detta var första gången som tårarna rann på mig vid förlossning. De andra gångerna har jag nog mest bara varit glad och lite chockad typ, men denna gång… Alltså tacksamheten och lättnaden! Och de där blödningarna under graviditeten, det syntes visst på moderkakan (som för övrigt kommer ut smidigt) så barnmorskan frågade om jag haft blödningar.


Jag behöver inte sys någonting den här gången heller och jag mår bra förrutom att jag börjar skaka och frysa så jag och Aston ligger under filtar och myser medan M får servera mig litervis med dricka som jag känner att jag behöver. Känner extra stor tacksamhet över att jag inte behövde sy just då eftersom all dricka ju gjorde att jag behövde gå på toaletten massa gånger på kort tid.








Framåt 02 får vi åka upp till BB och barnmorskan ber nästan om ursäkt för att hon inte förstod att Aston verkligen var på väg ut, jag verkade ju så lugn sa hon. Haha jaa det är lite så jag föder barn, tyst och inåt och lyssnar på kroppen. M får bara följa med oss upp till BB för att bära saker och säga hejdå, det finns ingen plats för honom på natten. Helt ärligt gjorde det inte mig någonting, det kändes skönare att veta att han åkte hem till Idun igen. Så himla bra tajmat blev det ju, hon sov när vi åkte och han kom hem på natten igen (även om hon vaknat ledsen och var vaken när M kom hem). Ja hela förlossningen kändes så himla smidig och vältajmad, även om man inte kan tajma in en spontan förlossning såklart hehe.


Dagen efter kände jag ingenting i kroppen av att jag fött barn (gjorde jag inte med Idun heller men för mig stämmer det verkligen att det blir enklare för varje förlossning), var inte ens lite öm och det enda som var jobbigt var eftervärkarna så jag fick starka tabletter. Och trots att jag efter förlossningen sa till barnmorskan att det blir absolut inga fler barn när hon sa att jag ju är gjord för att föda barn med tanke på hur enkelt och bra allt gick, kände jag redan några timmar efter att om M skulle vilja ha en sladdis om många år skulle jag nog inte säga nej. Men då menar jag många år, typ 5-6 år och då vet jag att han tycker att han är för gammal så hoppas nu inte på några fler bebisar här inne bara för att jag älskar att föda barn (om man nu kan göra det) ;). Även om det gör så fruktansvärt ont så finns det inget annat som är så häftigt och belöningen man får direkt efter… Magiskt!


TACK min älskade M för att du är världens bästa man, världens bästa pappa och för att du gav mig världens bästa stöd även under vår andra förlossning. Hade inte klarat det lika bra utan dig, även om du inte tycker att du gjorde så mycket. För mig betydde det nämligen allt att han tog kommandot och pratade med barnmorskorna och uppmuntrade mig till allt det han vet att jag skrivit är viktigt i förlossningsbrevet. Ja han frågade varenda person som kom in ifall de hade läst mitt förlossningsbrev. Så heja alla ni pappor som är så aktiva ni kan vara under en förlossning, lite är väldigt mycket för din födande kvinna!


/Världens lyckligaste trebarnsmamma

Kommentera (24)

FÖRLOSSNINGEN MED LILLASYSTER

Natten den 11:e mars sov jag sådär, vaknade med förvärkar hela natten. Inte speciellt onda, men lite störande för nattsömnen sådär. De fortsatte under dagen, gjorde inte ont men magen blev stenhård vid minsta ansträngning. Jag lämnade Elion på förskolan och hann inte med en powernap under dagen eftersom vi var mitt uppe i en budgivning också! Stackars M var ju på helspänn haha, skötte budgivningen från jobbet och fick sms från mig om att förvärkarna inte upphörde… 😉 Jag hade ju förvärksrace nån vecka tidigare (plus hade börjat öppna mig, slemproppen hade lossnat osv) men allt pausade under en vecka när jag blev väldigt sjuk. Detta var första dagen som jag sa att jag kände mig frisk igen!


IMG_1671

 Mitt i en sammandragning och budgivning under dagen


IMG_1739


Hämtade Elion efter förskolan, vi var och shoppade träningskläder som var en överraskning till M innan vi hämtade honom på jobbet. Var i lekparken en sväng tillsammans och sen kom F och hämtade Elion för deras natt. Då kände jag att förvärkarna till skillnad mot innan inte släppte fast jag var uppe och rörde på mig, men fortfarande var de inte onda. Klockan var ungefär 17 här. Vid 17.30 känner jag att de börjar ändra karaktär något, de börjar svida till lite mer. Säger till M att vi nog ska försöka äta någonting för om det är på riktigt så kommer jag inte vilja äta sen, och jag tror det är på riktigt eftersom värkarna inte slutar utan snarare stegvis ökar i styrka. Jag vill ha toast och oboy till kvällsmat och vi går till affären för att handla, tänker att det är ett bra test för att se vad som händer under den korta promenaden till affären. De fortsätter öka i styrka.

När vi kommer hem strax innan 18 säger M att jag nog ska ringa till förlossningen för att kolla så att det finns plats. Han ringer till mäklaren och vi får veta att vi har ledande bud och att det verkar som att huset är vårt! Jag ringer till förlossningen och säger att jag nog ska föda barn! Att det inte är jätteonda värkar men de är regelbundna. Jag ska ta alvedon och duscha varmt och ringa tillbaka när jag känner mig redo att komma in, vi är så välkomna. Tar alvedon, äter kvällsmat, sitter på pilatesbollen och värkarna ökar hela tiden i styrka. Tar en varm dusch och det lindrar värktopparna skönt.

 

IMG_1749

IMG_1759

 

Sätter mig på pilatesbollen igen och vi kollar TV och hör av oss till de närmsta om att det är dags nu. Minns inte om det var Josefine som sa något om skiftbyte på förlossningen vid 22? Vi facebookchattade i alla fall och det tyckte jag var en bra gräns, att hålla oss hemma tills efter skiftbyte. Och ja, när klockan närmade sig 22 kände jag att de gjorde så pass ont att lustgas nog inte var jättelångt bort. Vi åkte in och jag får pausa i varje värk för de gör så pass ont att jag inte kan gå samtidigt. Vi fick göra ett stopp i ett undersökningsrum för CTG och då tycker jag plötsligt att värkarna mattas av lite, även om de fortfarande kommer var femte minut som de gjort hela eftermiddagen och kvällen. Barnmorskan undersöker mig och säger att livmodertappen är helt utplånad och jag är öppen 4 cm, vi ska få bebis inatt! Vi pustar ut och skrattar lite och säger att vi nästan trodde att vi skulle få åka hem. Men när hon varit där och undersökt gör värkarna mycket ondare igen och jag måste verkligen koncentrera mig på att andas genom varje värk.

Vi får ett stort förlossningsrum som var mer som en svit och barnmorskan som tog emot oss är barnmorskan som är med oss hela vägen, hon är ett helt fantastiskt stöd och har läst igenom mitt förlossningsbrev noga och liksom går efter det hela tiden utan att prata med mig för mycket (jag har skrivit att jag inte gärna vill prata under värkarna utan mer går in i mig själv och fokuserar på andningen). Klockan är strax innan 23 här. Hon frågar hur jag vill göra och jag önskar pilatesboll och gåbord som jag varvar mellan. Sitta och stå för att byta ställning. Springer på toaletten emellanåt och det är en pina med värkarna som fortfarande ökar stadigt i styrka. Sitta på bollen eller gunga över gåbordet underlättar värkarna massor! Och M MÅSTE fläkta på mig genom varje värk för jag är så varm.

Vet inte riktigt när lustgasen kommer in i bilden men det är efter en stund ensamma på rummet och innan nästan undersökning då jag är öppen 6 cm. Barnmorskan säger att hon kommer tillbaka om ungefär en halvtimme-timme för nästa undersökning och frågar hur jag känner inför att ta hål på hinnorna? Det får hon gärna göra om det skyndar på sa jag. Upp på benen för att stå vid gåbordet och sitta på pilatesbollen ett tag till, M peppar mig upp från sängen för annars hade jag nog stannat kvar där haha…

Lustgasen är ett måste precis som med Elion men denna gången tycker jag det är skönt att ha mer kontroll över värkarna, och det har jag för att jag liksom vet vad en förlossning innebär och hur det känns. Även för att värkarna denna gången mest känns i magen och inte alls i ryggen som med Elion, då kändes det som att ryggen skulle gå av vid varje värk men nu var det mer en svidande och brännande smärta framtill, nertill och inuti. Vid nästa undersökning är jag öppen 7, nästan 8 cm och barnmorskan tar hål på hinnorna. Nu känner du nog något varmt mellan benen sa hon men jag kände iiingenting förrutom den fruktansvärda smärtan i värken som kom varje gång hon kände på mig så jag andades lustgas för glatta livet och var helsnurrig just då. Efter det är jag öppen 8 cm och nu vill jag inte ställa mig upp mer säger jag. Det behöver jag inte heller tycker barnmorskan eftersom jag varit så duktig på att variera ställning hela tiden fram tills nu. Klockan är här 01.56 (fuskar lite med förlossningsjournalen ;)…).

Värkarna gör nu ontontont och det gör fortfarande mest ont framåt i magen men mer och mer i ryggen. Förutom lustgasen är jag alltså även beroende av att M fläktar på mig, jag är så vaarm! 02.45 får jag krystvärkar och är öppen 10 cm. Barnmorskan säger att jag får krysta när jag känner att jag har värk och även en undersköterska är nu med i rummet för att känna på när livmodern drar ihop sig, så de har koll på om jag krystar vid rätt tillfälle. Jag blir lite rädd när jag känner att barnmorskan inte håller emot men hon säger att hon gör det om det behövs och att jag ska pausa och flåsa om hon säger att jag ska det, och då ska hon även hålla emot. Det bränner och bränner och jag tänker att jag orkar inte bry mig om jag spricker och får sys för nu är hon så nära och jag vill bara möta henne! Är det långt kvar frågar jag, är rädd att få samma svar som med Elion, att håret börjar synas haha, men hon säger att halva huvudet är ute och jag blir så lättad och samlar sista energin för att krysta lite till. Efter totalt tre krystvärkar och nio minuter, klockan 02.54, efter fyra timmar på förlossningen föds vår lilla Idun. Jag får inte fram några ord, pussar bara massor på henne och på M, hittar liksom inga ord och är bara så LYCKLIG över att få se henne!


IMG_4294

IMG_4300

Jag har inte spruckit nånting alls men moderkakan vill inte komma ut och det blöder därför mer än vad barnmorskan tycker är ok så hon kallar på hjälp och jag får något medel, och hon trycker massa på magen. Till slut lossnar den och vi lämnas ensamma efter en stund. Det känns helt ofattbart att hon äntligen är hos oss. Så lik storebror så det inte är klokt men i en något knubbigare version ♥

 

IMG_1783

IMG_1804

 

Vi får flytta till ett annat rum på förlossningen kring 06 eftersom vi önskar tidig hemgång och att få åka hem efter läkarundersökning. Men undersökningen visar blåsljud på hjärtat så istället får vi ett rum på BB och jag hinner bli gråtfärdig både på grund av blåsljuden men även för att M kanske inte får stanna över natten med oss. Det får han som tur är men försvinner under dagen för att ordna med husaffären – ordna fullmakt för mig och skriva kontrakt… M skriver på facebook att Idun äntligen är här och det firar vi med att köpa hus haha.

12 mars 2015 är verkligen en dag vi aldrig kommer glömma – vår dotters födelsedag och dagen då vi fick (nåja) vårt framtida hem, där barnen ska växa upp och där vi ska samla massa härliga minnen tillsammans. Vårt nya liv tillsammans fick en rivstart med lite en oväntad twist (husköpet). Jag ser fram emot precis varje dag tillsammans med min älskade lilla familj, med finaste M vid min sida som är mitt starkaste stöd här i livet. Och vilken tur jag har som har fått två så underbara barn!? Lyckligast i världen är jag för att just jag får vara deras mamma! En gåva jag aldrig kommer ta för givet.

 

Kommentera (24)

    För att få de senaste uppdateringarna