Fick en fråga till mitt inlägg häromdagen som jag kände att jag ville svara på. Har ni frågor så får ni såklart gärna ställa dom i kommentarsfältet, kanske är smidigare att svara på dom såhär i egna inlägg lite då och då än att ha rena frågestunder?
Du behöver inte svara om du tycker det är för privat: blev ni dåligt behandlade hela uppväxten eller var det bra när du var liten?
Nu när ni vet att hon har psykiska problem, kan du se allt ur ett annat perspektiv då? Förstår att det inte kan kännas ”bättre” men när man vet att hon är sjuk så kanske hennes beteende beror på det?
Jag har så otroligt många minnen av en ”konstig” uppväxt och det började nog mest så. Mamma reagerade inte som man kanske brukar eller ska. Exempelvis var jag ca 5 år (det vet jag eftersom jag vet var det utspelade sig och var vi bodde då samt att pappa inte längre bodde där) när jag vaknade upp i badkaret mitt på dan en gång. Jag hade sett min storasyster och hennes kompis cykla utan hjälm och ville göra detsamma men hade ramlat, slagit i huvudet och blivit medvetslös. Men istället för att kanske ringa akuten eller liknande vaknade jag upp i badkaret. Anledning? Jamen jag hade ju kunnat smutsa ner i huset, om jag lagts på soffan istället t ex. Minns även att jag var hos läkaren efter det och jag hade fått hjärnskakning. Sen vet jag egentligen inte när det blev till det värsta och allt mer psykisk misshandel – det ökade väldigt succesivt. Så att det liksom var en vana och en vardag. Det smyger på och tillsammans med manipulation nästlas man in i det på ett helt ofattbart sätt tror jag. När jag gick i gymnasiet minns jag nästan alla dagar som att när jag var hemma på kvällarna satt med hög musik och pluggade, för att stänga ute, för samtidigt gick mamma omkring på nedervåningen och bara malde hemskheter. Jag var en tjock hora ena dagen, anorektisk andra dan, jag hade en affär med hennes pojkvän, ingen skulle någonsin vilja ha mig osv osv osv. Jag förstår ju varför mitt självförtroende och självkänsla inte riktigt är på topp fortfarande. När jag bodde hemma var det jag som fick ta den mesta skiten. Mamma körde mycket manipulation och vände mina småsyskon mot mig. Men de fick också höra både det ena och det andra. T ex att mamma önskade att hon aldrig hade fått dom och att hon ansåg sig ha gjort sitt som mamma och därför ville släppa allt ansvar och flytta 110 mil norrut och hon sket i om barnen följde med eller inte. Min minsta lillebror var då 6 år tror jag. När jag sen inte bodde hemma var det som att allt började om, men mot mina småsyskon. Här någonstans blev det även mer och mer alkohol inblandat och även mer fysiskt våld och som sagt kände jag att gränsen var nådd på riktigt och en gång för alla när det en dag blev dödshot i samband med fysiskt våld.
MEN, det som gav mig mycket hopp var just att tänka att hon måste vara psykiskt sjuk. Man gör inte så annars. På psykologilektionerna i gymnasiet sög jag åt mig information och letade liksom svar på vad det kunde vara. Psykopat var det närmsta jag kom men det är inte det hon fått diagnos på idag utan hon är bipolär samt har adhd och asbergers. Att ha fått det bekräftat är absolut lättande. Det förklarar så mycket. Och jag hatar nog (skriver nog för jag vet faktiskt inte) inte henne men jag kan förmodligen heller aldrig förlåta henne. Jag har insett att jag/vi har det bättre utan henne men herregud vad tufft det är att faktiskt inse det på riktigt. Jag är lite feg, har själv aldrig kunnat ta det beslutet, jag fick ett sms av min mamma för några år sen där hon skrev att hon aldrig mer vill ha kontakt med mig pga det jag har gjort. Och det låter kanske konstigt, men samtidigt som det såklart gjorde fruktansvärt ont att läsa de orden var det också väldigt skönt. Jag behövde inte ta det aktiva beslutet om att avsluta relationen men jag är glad över att det togs och jag mår även bättre efter det på väldigt många vis.
Nu är det lunchdags och sen blir det prommis. Härligt att gårdagens regn och rusk är utbytt mot solsken även om det är sval luft. Sunshine makes me happy! Även ett rent hem så jag och Aston har dammsugit huset såhär haha. Glammig födelsedag var det va hihi.
Kram!
Kommentera (17)
Eftersom min kära man går upp halv sex pussade han bara på mig och sa grattis med största leendet innan han gick till jobbet. Men i kylskåpet väntade en frukost till mig, hur gulligt!? Mycket. Älskar såna där små överraskningar. Jag smög upp en halvtimme innan det var dags för Elion att gå upp, dels för att få duscha helt ifred men också för att fjärrvärmen ska vara avstängd idag så det gällde att passa på innan det.
Fika med vän väntar i eftermiddag och sen vet jag inte om M har planerat något speciellt. Känns ju inte som att jag behöver mer än att vara lediga tillsammans, det är det bästa som finns! Ja att fira dagen i ett varmare land lediga tillsammans hade såklart varit ännu bättre haha, då hade blöjbyten och torka spyor känts lite mer glammiga dagen till ära ;).
Kommentera (30)
Kvällsmys för ett tag sen. Tänk att dessa två har legat i min mage, hela vägen från litet frö till en perfekt bebis! Ja TRE gånger har jag ju fått bära liv. Tre innan 30. Mina tre skatter ♥
Ikväll bestod kvällsmyset av att Idun och Elion badade i badkaret medan jag badade Aston i hans balja (vi har en från stokke som är ihopfällbar – S U V E R Ä N ). M var och hämtade bilen och sen skulle han visst göra några andra ärenden. Undrar vad det kan vara ;). Jag har också varit iväg på egen hand en sväng idag, för att fixa fransarna hos Jasmina. Sååå skönt. Det var åtta veckor sen sist tror jag haha. Otroligt att det ändå såg okej ut fortfarande.
Just det, M hämtade ut Elions nya bilstol också (en axkid dallas i modell mindre än den han hade tidigare som vi ska få testa) och när han hade packat upp den ställde han kartongen mitt i hallen (typ husets mittpunkt) och sa att ”och den ställer vi INTE i garaget”! Hahaha alltså va? Vi har ett stort TOMT garage men nu tycker han att det är för fint där ute (vi har ju röjt för att göra hemmagym bland annat). Frugan tycker däremot inte likadant och förstår inte logiken i att vi ska ha källsortering mitt i huset när det kan stå i garaget så länge hahaha. Ja kartongen står där ute nu. Såklart ;).
Kram från mig för sista gången som tjugonåntingåring.
Kommentera (1)
En solstråle i regnrusket
Godmorgon måndag!
Eller speciellt god är den faktiskt inte. Började med att Aston har bökat non stop sen 04 nånting precis som de senaste morgnarna. La honom på bröstet till slut och då blev han nöjdare. Var alltså inte tillräckligt att ligga på min arm, han ville ännu närmre hihi. Mysigt i och för sig. Tror han börjar bli förkyld. Idun däremot sov gott fram till strax innan vi skulle gå mot skolan (i regn och blåst) men då hade det hänt en olycka i sängen av den värre sorten. Fick alltså springa till skolan i princip i hemskt väder, och Aston var ledsen preciiiis hela tiden. Vilket är 20-30 minuter. Hemskt hemskt hemskt. Jag tror stenhårt på att det är extra viktigt att trösta direkt de allra första månaderna när tryggheten byggs upp! Men vad gör man. Tog upp honom en kortis vid skolan men det blåste ju så han fick andnöd så det var bara att trösta och sen lägga ner. Och då blev han ledsen igen. Haha snacka om kontraster mot förra veckan då barnen sov till 9, solen sken och fåglarna kvittrade ;).
KRAM!
Svärfar har fyllt år och eftersom svärmor varit riktigt dålig och varit inlagd på sjukhus i Spanien kände vi att vi ville ordna en liten försenad födelsedagsmiddag i hennes ställe, så hon slapp laga mat, diska osv men ändå fick träffa barnen en längre stund.
M började med maten redan på förmiddagen, det blev pulled beef i pitabröd igen och han gjorde det ännu bättre än sist. Egen barbequesås till köttet när det tillagas i ugnen och egen dressing till servering. Köttet äts i pitabröd med strimlad vitkål, rödlök och så dressingen. Riktigt gott och lite tacokänsla. Eller lite som en blandning mellan tacos och souvas. Mycket gott hursom, och köttet var alla tummar upp.
Soffmys efter middagen – check! Vad skönt att ha några armar extra till hands en stund ;)…
Sen var det även skönt att vara på hemmaplan för i samma stund som svärisarna åkte hem hade vi plötsligt en Idun som inte ville somna (så M satt med henne), en ledsen Aston i min famn och en Elion som saknade pappa fast han också behövde sova. Det sistnämnda var tuffast för mammahjärtat, jag förstår ju att det är svårt för honom emellanåt att dela uppmärksamheten med sina småsyskon… Snart dags att hitta på något bara han och jag igen tror jag. De där tio minutrarna med bollpassning på framsidan räckte nog inte på långa vägar just idag. Älskade största sonen min, vi får inte glömma bort att du fortfarande är rätt liten du också, trots att du är en sån otroligt duktig storebror är du ju bara 6,5 år.
En underbar kväll önskar jag DIG! Och en extra puss och kram till alla er som lämnar spår efter er. Det betyder mycket!