När jag gick i skolan, högstadiet eller om det var gymnasiet, läste jag en bok som hette Bakom stängda dörrar. På något sätt fick den boken mig att förstå att det pågår så jävla mycket skit och hemskheter i vad som utåt sett verkar vara helt normala hem och familjer. Inte bara i vår familj och bakom vår dörr. Man kan verkligen ALDRIG veta vad som sker bakom de stängda dörrarna. Jag visste ju av egna erfarenheter att det som sker bakom stängda dörrar kan stanna bakom stängda dörrar även om någon öppnar dörren och skriker högt. Jag visste även att bakom en del dörrar hände bra mycket värre saker än bakom vår. MEN, det finns också likheter. Om man som barn råkar ut för någon form av våld och misshandel så tror jag, utan att vara någon psykolog, att man fungerar rätt lika på många sätt. Ens förälder är ju ens stora trygghet, och växer man upp med det som vardag är det ju just vardag. Jag har nog inte skrivit det, men under rättegången mot vår mamma kunde varken jag eller mina syskon säga exakt när saker och ting hade hänt många gånger, mer än på ett ungefär. Bara för att det är så många hemska ord och handlingar som skedde löpande hela tiden. Det finns liksom inte bara en hemsk händelse. Det är så många saker som var just vår vardag. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå, det kan man nog aldrig göra om man inte varit med om det själv, men jag minns orden jag fick höra en gång – jag kommer aldrig att kunna förstå, men jag tror på dig. Det är det man vill ha, känslan av att bli trodd på och inte förminskas av andra som har skygglappar på. Eller vad det nu beror på att man väljer att vägra se.
Häromdagen läste jag för första gången ett inlägg inne på bloggen Monas Universum, ett inlägg som heter Jag har varit gift med en pedofil. En berättelse om hur hennes dotter våldtogs av sin egen pappa. Det mest gripande inlägget på länge, orden riktigt sved i mig när igenkänningsfaktorn kom. Tanken på hur hemska föräldrar kan vara. Jag vet ju det, verkligen. Att förstöra sina barn är oförlåtligt. Johanna som inlägget handlar om är för mig en hjälte! Otroligt stark som orkar dela med sig. Precis som alla andra som också vågar lyfta ämnet och dela med sig av något som har gjort stora sår i ens själ. Jag hoppas att hon verkligen förstår att hon kommer hjälpa många som är i liknande situationer genom att berätta.
Om man kan säga så, så är min berättelse inte lika hemsk som hennes för utan att rangordna brott tycker jag nog att våldtäckt är bland det hemskaste man kan göra en annan människa… Och att det är mot ett barn och ens eget barn… Alltså det finns inte ord. För er som inte vet växte jag och mina syskon upp med en psykiskt sjuk mamma och jag har skrivit om det här. Men jag kunde relatera till flera saker i Monas inlägg och för mig är det på något sätt skönt att också få veta att mina känslor och reaktioner har varit okej. För jag vet att det finns tre-fyra personer som fortfarande, efter rättegång, dom och fängelsestraff fortfarande tror på min mamma och påstår att vi hittar på. Jag vet att någon eller alla dom läser här och jag hoppas att min mamma får ta del av det här inlägget även om hon inte läser själv. Ja för om hon kan skicka indirekta meddelanden till mig istället för att ta det direkt med mig känner jag att jag är berättigad att göra detsamma.
Följande citat från inlägget berörde mig lite extra och jag förklarar varför efteråt:
”Många historier har man kunnat läsa i tidningar om flickor som hittar på. Om flickor som vill ha uppmärksamhet. Om flickor som vill ha bekräftelse. Jefligt tråkigt. Jag ö n s k a r att min dotter hade tillhört den kategorin men tyvärr inte. Hon skötte sig alltid i skolan, hade bra betyg, var en bra kompis, en bra dotter. Aldrig. Några. Problem. Bara det normala tonårstjafset.”
Ja varför kom det aldrig fram, om det nu var så hemskt hos oss? Så tänker dom som inte tror på mig och mina syskon antar jag? Men det var som ovan – jag skötte mig och var den ”duktiga flickan”. Inte ens socialen trodde ju på mig bara för att jag inte hade några uppenbara problem som jobbigt i skolan eller var bråkig? Så himla dåligt argument. Man kan aldrig veta vad som sker bakom stängda dörrar förrän personen bakom vill öppna dörren och berätta och vill ett barn berätta är det vuxnas skyldighet att lyssna. Jag önskar att fler vuxna (för det är ju dom som kan hjälpa utsatta barn) inte bara går på hur det ser ut utifrån utan tänker steget längre, att ett barn kan ha det svårt även om det inte ser ut så utåt. Att mina småsyskon blev trodda på vet jag beror mycket på att jag som äldre storasyster varit med om samma.
”Sent i höstas förra året bestämde hon sig för att göra en polisanmälan. Fortfarande inte för att ”sätta dit” honom utan för att hon ska kunna stå med rak rygg.”
Det var exakt såhär för oss. Jag ringde polisen efter att jag hörde min mamma hota min lillasyster till livet. Jag bodde inte hemma då sen många år tillbaka, detta var snart 4 år sen. Min lillasyster ringde mig utan att mamma visste om det och jag fick alltså höra både det ena och det andra 110 mil bort. Vad skulle du gjort då? Om du inte kunde ta dig dit på grund av avståndet och faktiskt inte kunde avgöra om det bara var tomma hot? Att det sen gick till rättegång beror mycket på som Mona beskriver ovan. Vi ville få upprättelse. Få bekräftat att det HAR hänt. För man blir nästan själv lite knäpp när man växer upp sådär. Vi ville öppna den stängda dörren. Kanske skulle mamma få hjälp? Det var vår förhoppning, vi gjorde inte det för att sätta dit henne. Att det sen blev fängelse är inte vårt beslut och jag tycker fortfarande att det hade räckt med hjälp för sina psykiska sjukdomar som hon nu fått diagnos på men det var efter fängelsestraffet. Och jag skriver vi, för på något sätt har jag blivit boven i dramat och det skylls på mig. Mamma ser sig själv som ett offer och vill ha någon att skylla på, jag förstår det. Vet ändå hur hon tänker eftersom jag är uppväxt med hennes manipulationer. Men det är inte rätt, för JAG har då inte satt henne i fängelse. Det gjorde hon rätt bra själv. Sen om jag får ta smällen i stället för mina syskon, fine. Trots allt är jag bara glad över att de idag mår bra och fick/får må bra de sista åren av uppväxten. Det är klart jag blir ledsen av att min egen mamma lägger all skuld på mig och försöker få kontakt med alla sina andra barn. Att de nu inte vill ha henne i sina liv är säkert också mitt fel enligt er? Tänk att de är så pass stora att de faktiskt gör precis som de vill. Och tänk att de mår bättre idag än utan sin mamma nära? Det säger väl ändå allt om hur hemskt det var va.
”Igår fick vi besked om att åklagaren lägger ner målet. Inte för att han inte finner 24-åringen trovärdig, tvärtom. Hon är extremt trovärdig och detaljerad. Dessvärre är det så att ett mål aldrig går till rättegång om inte åklagaren tror på en fällande dom och för att få det krävs bevis. Det finns inga. Det är ord mot ord. Han nekar. Givetvis. Resten av släkten vet vad som har hänt men man väljer att anse min dotter hittar på. ”
Ja men detta stycket. Ni som vet vad som hänt men väljer att anse att vi hittar på. Jag blir så arg. Det är så för Mona & Johanna och det är så för oss också. Skillnaden i våra berättelser är som sagt att vår mamma fick fängelsestraff så ni som inte tror på oss kanske borde tänka på det? Det blir inte rättegång och absolut inte en fällande dom i första taget. Och att det blev en fällande dom, ja det säger väl allt? Jag har till och med fått höra att jag gjorde det för att få skadestånd! Bara det att jag ”bara” var ett vittne i vårt fall och därmed har det aldrig någonsin varit tal om skadestånd och några pengar för mig. Bryr mig inte ett skit om pengar och skulle självklart hellre ha en MAMMA? Min egen uppväxt var inte med i rättegången mer än i mitt vittnesmål så det har hon inte blivit dömd för. Det är en helt annan historia och inget jag skulle vilja gräva ner mig i för det var ändå så längesen och jag gjorde bara det jag kände att jag måste göra för att få bort mina småsyskon från det jag själv hade velat bli räddad ifrån. Att inte Johannas förövare får något straff för det han har gjort är inget annat än fruktansvärt och jag tror inte jag är ensam om att känna så.
”Nu förstår jag varför hon gick med hörlurar i öronen (små pluppar ni vet) dygnet runt och då menar jag dygnet runt. Till och med när hon skulle sova. Idag berättar hon att det var ”för att slippa tänka”.”
Jag hade också musik samt plugg och hästar som min räddning och tillflykt. Vågar inte tänka på vad som hade hänt utan. Vänner hade jag inte jättemånga och speciellt inte många nära eftersom jag inte vågade släppa in någon sådär på riktigt. Det fanns EN som visste exakt vad jag gick igenom och henne och hennes mamma är jag evigt tacksam för idag. Det är ju helt otroligt att man skäms för det. Stänger in det. Men det är såklart en överlevnadsstrategi. Hittar man inte såna går det nog mindre bra. Jag minns någon av de sista gångerna jag träffade min mamma och hon sa något om hur duktig jag var i skolan när jag bodde hemma och samtidigt antydde att det skulle vara tack vare henne. Så arg jag blev! Minns att F bara tittade på mig för han visste ju också. På grund av henne är mer rätt ordval, för jag hade musik i öronen och pluggade mig till toppbetyg bara för att stänga ute henne och hennes ständigt psykiska misshandlande.
”Nu vet jag att s a m t l i g a nationella och internationella forskningar visar att ett litet barn ytterst sällan anger sin förälder. De är så otroligt lojala. Tyvärr.”
Japp. Jag hoppas att ni som fortfarande inte tror på min, mina syskons, Johannas eller alla andra utsatta barns berättelser läser sista meningarna extra noga. Barn hittar inte på sånt här om sina egna föräldrar, så är det bara…
Tack Mona, tack Johanna och tack alla andra som vågar öppna de stängda dörrarna.
♥
Bästaste storebrorsan i full fart även mellan matcherna ♥
Haha här med en snickers i munnen… Aston fick bäddas in i bärselen för han ville inte ligga i vagnen. Filten fick han i present från våra härliga grannar där minsta sonenär Elions bästis.
Hejarklacken!
Vi klarade oss helt från regn men fy vad kallt det blev att stå still sådär. Sen gåsprang vi hem till värmen och fick faktiskt hoppa den sista matchen… SÅ duktiga killar och vad roligt de har! Nu har vi tänt brasa, värmeljus och bebisarna sover. Man- och frutid i soffan väntar!
Titta vilken söt familj vi träffade på under promenaden till cupen.
Kram från mig!
Regnig lördag, inte det bästa vädret för fotbollscup utomhus hehe… Med två bebisar som kanske inte kommer tycka att det är dökul att sitta/ligga i vagnen under den tiden? OCH vi måste dessutom gå dit eftersom bilen är inte på verkstad. Jaja. Det viktigaste är förstås att vi går dit och hejar på Elion, han vill ju så gärna att vi alla kommer. Hela familjen! Hela familjen är enligt honom han själv förstås och sen jag, M, Idun, Aston, F och farbror John (som bor hos F och Elion nu) haha.
Bläddrade i några tidningar när jag satt i frisörstolen häromdagen. Fnissade lite åt artikeln om speciell träning för 30-åringen, kändes plötsligt som att jag ska ta klivet över på ”den andra sidan” och bli gammal om några dar ;). Nu var det kanske mer att man som 30-åring ofta har familj, jobb, hus etc som tar TID, men ändå. M påminde mig senast vid frukosten att jag har tre dagar kvar som tjugonåntingåring.
Sen kom det här. Kände mig träffad igen med tanke på att förgående tips var till 30-åringen haha. ”Bekämpa åldrandet”. Men faktiskt så ska jag investera i en speciell nattkräm tänkte jag, kör Maria Åkerbergs face lotion morgon och kväll och på natten behöver man ju mer återfuktning, när huden återhämtar sig. Tips på någon bra? Emma S nattkräm fanns det tips om i samma tidning och det märket gillar jag!
I tidningen stod även en hel del om mat. Mat som är så viktigt! Viktigt för att orka, för att må bra och till och med må bättre. Jag tycker det är häftigt att bara mat kan påverka kroppen så pass att man till och med kan se i studier att risken för cancer minskar. Men egentligen är det kanske inte så konstigt. Det är ju lite samma princip som att man tankar bilen med bensin eller annat drivmedel. Tankar man med fel går motorn sönder, simple as that. Vår kropp har mat som drivmedel och jag tror defintivt på att äta mycket av bra mat istället för att banta. I förslaget för en matdag kan ni ju se att det är mycket mat, kan lova att man blir mätt. Roligare än att ta en bantningsshake några gånger om dagen va ;)? Det tycker som älskar mat i alla fall.
KRAM på dig!
Hihi älskar Astons min på första bilden… Tänk så många pussar han får stå ut med varje dag av alla i familjen. Nu tror jag ju i och för sig inte att det var det som bidrog till hans grimas men välpussad, det är han! Precis som de flesta bebisar väl är, man kan ju inte låta bli deras söta kinder ;)…
Idun står själv allt mer (alltså rätt upp och ner på golvet utan att hålla i sig), går längs med och mellan möbler och går om jag håller henne i händerna eller till och med bara i en hand. Igår gick hon ett steg mellan soffbord och soffa! Känns som att det släpper snart för vår försiktiga lilla tjej. Eller lilla och lilla, lång för sin ålder är hon. Men hon känns liten för att hon är långsmal. Här har M börjat duka fram middag och DEN ville hon ha!
Ska ringa Elion nu och prata om morgondagen, han ska nämligen delta i sitt livs första fotbollscup! Vi saknar bil till måndag så det blir en promenad för oss dit och hem. Kommer bli så KUL!
FREDAGSPUSS!
Har ni testat olaplex? Det har jag och kan bara säga WOW! Det är något mirakelmedel som finns i tre steg. De två första gör man på salong – ihop med annan behandling eller som fristående behandling. Den tredje kan man köpa hem (har inte testat). Priset är 300 kr nånting om det är i samband med annan behandling och 500 kr nånting som fristående behandling. Att kalla det världens bästa intensivinpackning kanske inte är helt rätt men ungefär så känns det.
Förrförra gången när jag slingade håret användes olaplex och håret kändes kanon. Starkt och friskt. Det är så det funkar, att det går in i hårstråt och reparerar och stärker upp. När jag slingade håret förra veckan användes det inte och hjälp vilken skillnad. Håret kändes rätt risigt i jämförelse efter första tvätten hemma. Så när jag var på ett besök igår igen för att lägga i ytterligare slingor (blev lite för mörkt sist så jag vill nog ändå vara rätt ljus framför allt vid utväxten upptill). I alla fall så passade jag på att lyxa till det med en olaplexbehandling för att se om det kanske väckte håret till liv igen. And so it did! Nu ångrar jag att det försvann tre centimetrar på längden sist när olaplex förmodligen hade varit lika effektivt hehe. Tydligen är mitt hår ett hår som olaplex passar perfekt till1 – jag har många många hårstrån men de är tunna och blir därför lätt slitna.
Tack Martina på Klipp it för sommarfräscht hår! SOM jag längtar efter att fixa fransarna på måndag också. Bästa Jasmina har bytt lokaler och det ska bli så kul att se hur det blir. Läget är numera ännu bättre för mig, närmre hemma :).
Vi har precis varit ute på promenad jag och minisarna och det var ju mycket varmare än vad jag trodde! Gick rätt sakta och lyssnade på Tvillingpodden. Har börjat från början och älskar att ha hur många avsnitt som helst framför för de är så ROLIGA. Avsnitt 22 idag och jag började skratta högt för mig själv där jag gick på gångbanan… Alltså skrattade ännu mer när jag tänkte på hur kul det måste ha sett ut om någon såg mig! Har ni lyssnat på och Angelica? Om inte måste ni göra det! Så otroligt proffsig podd ändå (trots deras humor som tydligen är precis som min haha) fast att de startade upp utan sponsorer.
Kram! Och TREVLIG HELG också såklart. Men vi hörs som vanligt skulle jag ju tro :)…