Fick en fråga till mitt inlägg häromdagen som jag kände att jag ville svara på. Har ni frågor så får ni såklart gärna ställa dom i kommentarsfältet, kanske är smidigare att svara på dom såhär i egna inlägg lite då och då än att ha rena frågestunder?
Du behöver inte svara om du tycker det är för privat: blev ni dåligt behandlade hela uppväxten eller var det bra när du var liten?
Nu när ni vet att hon har psykiska problem, kan du se allt ur ett annat perspektiv då? Förstår att det inte kan kännas ”bättre” men när man vet att hon är sjuk så kanske hennes beteende beror på det?
Jag har så otroligt många minnen av en ”konstig” uppväxt och det började nog mest så. Mamma reagerade inte som man kanske brukar eller ska. Exempelvis var jag ca 5 år (det vet jag eftersom jag vet var det utspelade sig och var vi bodde då samt att pappa inte längre bodde där) när jag vaknade upp i badkaret mitt på dan en gång. Jag hade sett min storasyster och hennes kompis cykla utan hjälm och ville göra detsamma men hade ramlat, slagit i huvudet och blivit medvetslös. Men istället för att kanske ringa akuten eller liknande vaknade jag upp i badkaret. Anledning? Jamen jag hade ju kunnat smutsa ner i huset, om jag lagts på soffan istället t ex. Minns även att jag var hos läkaren efter det och jag hade fått hjärnskakning. Sen vet jag egentligen inte när det blev till det värsta och allt mer psykisk misshandel – det ökade väldigt succesivt. Så att det liksom var en vana och en vardag. Det smyger på och tillsammans med manipulation nästlas man in i det på ett helt ofattbart sätt tror jag. När jag gick i gymnasiet minns jag nästan alla dagar som att när jag var hemma på kvällarna satt med hög musik och pluggade, för att stänga ute, för samtidigt gick mamma omkring på nedervåningen och bara malde hemskheter. Jag var en tjock hora ena dagen, anorektisk andra dan, jag hade en affär med hennes pojkvän, ingen skulle någonsin vilja ha mig osv osv osv. Jag förstår ju varför mitt självförtroende och självkänsla inte riktigt är på topp fortfarande. När jag bodde hemma var det jag som fick ta den mesta skiten. Mamma körde mycket manipulation och vände mina småsyskon mot mig. Men de fick också höra både det ena och det andra. T ex att mamma önskade att hon aldrig hade fått dom och att hon ansåg sig ha gjort sitt som mamma och därför ville släppa allt ansvar och flytta 110 mil norrut och hon sket i om barnen följde med eller inte. Min minsta lillebror var då 6 år tror jag. När jag sen inte bodde hemma var det som att allt började om, men mot mina småsyskon. Här någonstans blev det även mer och mer alkohol inblandat och även mer fysiskt våld och som sagt kände jag att gränsen var nådd på riktigt och en gång för alla när det en dag blev dödshot i samband med fysiskt våld.
MEN, det som gav mig mycket hopp var just att tänka att hon måste vara psykiskt sjuk. Man gör inte så annars. På psykologilektionerna i gymnasiet sög jag åt mig information och letade liksom svar på vad det kunde vara. Psykopat var det närmsta jag kom men det är inte det hon fått diagnos på idag utan hon är bipolär samt har adhd och asbergers. Att ha fått det bekräftat är absolut lättande. Det förklarar så mycket. Och jag hatar nog (skriver nog för jag vet faktiskt inte) inte henne men jag kan förmodligen heller aldrig förlåta henne. Jag har insett att jag/vi har det bättre utan henne men herregud vad tufft det är att faktiskt inse det på riktigt. Jag är lite feg, har själv aldrig kunnat ta det beslutet, jag fick ett sms av min mamma för några år sen där hon skrev att hon aldrig mer vill ha kontakt med mig pga det jag har gjort. Och det låter kanske konstigt, men samtidigt som det såklart gjorde fruktansvärt ont att läsa de orden var det också väldigt skönt. Jag behövde inte ta det aktiva beslutet om att avsluta relationen men jag är glad över att det togs och jag mår även bättre efter det på väldigt många vis.
Nu är det lunchdags och sen blir det prommis. Härligt att gårdagens regn och rusk är utbytt mot solsken även om det är sval luft. Sunshine makes me happy! Även ett rent hem så jag och Aston har dammsugit huset såhär haha. Glammig födelsedag var det va hihi.
Kram!
Alltså Evelina!! Jag blir sååå ledsen i mitt mammahjärta varje gång jag hör/läser om barn som far illa. Herregud, små barn, ja stora också, ska få kärlek i överflöd!! Kan man inte ens känna sig trygg och älskad i sitt eget hem är det ju fruktansvärt!
Skickar dig, och dina syskon, en massa kramar! Du är verkligen en makalöst fantastisk tjej och mamma!
<3 <3 <3
En fråga som inte har med inlägget att göra (kan inte ens kommentera det för jag lider så med dig, hemskt!) men något helt annat: har ni blivit av med alla silverfiskar ni hade problem med? I så fall hur?
Jag är på bristningsgränsen här hemma då de äckliga odjuren börjar dyka upp över allt nu och även mitt på ljusa dagen!! Vi har nyligen flyttat in på bottenplan i bostadsrätt och vet att det var översvämning i källaren för något år sedan, vet inte om det är därför de liksom kryper upp till oss men jag börjar få panik!
Jag dammsuger och städar noga flera gånger i veckan men hittar ändå äckelfiskarna över allt, igår en stor i sovrummet 🙁 🙁 🙁 jag mår verkligen dåligt över detta! Har du några tips?
Kärlek ?
Så hemskt 🙁 Borde verkligen finnas regler för att få ha barn. Blir så ledsen. Du har iaf vuxit upp till en fin person och antar att du varit sådan från start men bara råkat hamna i ”fel” familj. Blir så ledsen när man hör oskyldiga små barn fara illa. Barn som inte kan försvara sig. Tänk alla de som jobbar med detta. Som tex yrket du läser till. Alltså jag vet inte hur man klarar av det…veta allt som pågår. Blir så ledsen.
<3
Jag har en historia liknande din med min mamma som jag också brutit med
Precis som dig mår jag bättre utan mamma än med henne
Det jag undrar är hur din storasyster tagit det hela och vilken kontakt har ni två
Det har varit lite vingligt med mig och min storasyster de senaste åren av anledningar jag inte vill gå in på här, men NU är allt bra igen. Det är så himla komplicerat att gå igenom något sånt här och alla är vi olika = reagerar olika. Sanningen och insikt brukar ju ändå komma fram till slut på ett eller annat sätt.
Kära fina du.
Har sedan du började berätta din historia för flera år sedan kännt igen mig.
Inte delen med alkohol & fysisk misshandel.
Men psykisk misshandel. Det som inte syns.
För ca 7år sedan fick min mamma diagnosen bipolär typ 1. Hon har ALLTID haft hemska skov med hemsk mani.
Målat väggar, kylskåp, tavlor, skåp med svart permanent tusch.
Slagit sönder saker. Skrikit saker.
Vänt upp o ner på hela huset, Börjar 1000 projekt som hon aldrig avslutar.
Sen kommer dipparna. Som apati. Sitter där. Duschar inte. Gör inget. Stänger in sig.
Det och den psykiska misshandeln. För det är var det är.
Så länge jag kan minnas har jag lärt mig urskilja såhär i efterhand att det varit det bipolära.
Gick inte upp för mig förens i tidiga tonåren att mamma inte riktigt var som andra.
Att det inte var vanligt att vara så svängig som hon var.
Därinnan & därefter var jag sådan som låtsades att mamma mådde bra när någon frågade.
Tills gymnasiet då jag berättade för mina nära vänner hur jag hade det. Värst har det varit för pappa & mig på senare år. Vi som står närmast.
Mina äldre bröder har också haft sin beskärda del. Så det räcker o blir över.
Jag har iaf turen att ha en fungerande mamma mellan skoven.
Svårt att tro att jag haft det som jag haft & har det som jag har det.
All styrka till dig Evelina för allt du gått igenom & allt du går igenom.
Det är en dold sjukdom & en hemsk sjukdom med psykisk ohälsa!
Bland det värsta som finns bland de sjukdomar/diagnoser som inte dödar.
Kramar!
Tack för att du delar med dig och KÄRLEK till DIG!
<3
Men har ni kollat om du/dina syskon/dina barn har samma sjukdom som din mamma? För är de inte ärftligt?
Kommer du ihåg när det gick upp för dig att något var fel? Jag tänker att man inte vet annat när man är ett litet barn… Kommer du ihåg att du tyckte det var konstigt då efter cykelolyckan med cykeln t ex? och hennes reaktioner efter det..
Pratade du och din storasyster med varann om det här något under uppväxten? Förlåt för tusen frågor… Blir så ledsen av att tänka att sånt här pågår utan att folk märker av det… 🙁
Kram
Nej det finns nog ingen sån ”gräns”, utan det kom väldigt smygande och ökade succesivt eller vad man ska säga. Det är så svårt att förklara, men när man som barn växer upp så känner man någon sorts skam trots att man själv inte har gjort något fel. Det är verkligen helt knasigt men förklarar också varför så många tiger om hur de har det hemma. Vi syskon har ju alltid varit i samma sits så visst har vi pratat men kanske inte som om att något är fel. Det är nog först nu efteråt många år senare som skygglapparna på OSS har trillat av och vi nu vet hur tokig miljö vi växte upp i.
Kram!
Hej Evelina, jag är också väldigt rörd över din historia och att du väljer att dela med dig av den här. Samtidigt blir jag även ledsen av att läsa fler historier om att växa upp med en förälder med psykiatrisk diagnos, särskilt bipoläritet. Jag växte själv upp med en pappa som jag misstänker är bipolär och lider av en emotionell instabil personlighetsstörning. Min pappa slog oss aldrig men han kunde få fruktansvärda vredesutbrott och precis som det var för dig blev jag istället utsatt för psykisk misshandel och var ständig livrädd, ibland önskar jag att han slagit mig istället. Det hade varit lättare att ”ta” på, jag kände mig alltid osäker på om det han sa stämde, att det verkligen var mitt fel. Min pappa använde droger och med tiden blev det allt mer alkohol, jag väste upp i en kriminell värld som få hamnar i redan som barn. I familjen var det alltid min uppgift att ”ta hand” om, trösta och lugna min pappa. Ibland känns det som att det är det enda jag är bra på fortfarande och att hela mitt liv formades kring de egenskaperna. Idag har jag en egen familj, en underbar man och två fina barn. Jag svor på att om jag någon gång bildade en egen familj så skulle de aldrig behöva vara med om en barndom som min. Förra året fick jag själv diagnosen bipolär typ 2, som inte är en fullt så allvarlig form av bipoläritet som bipolär typ 1. Efter att jag fick barn började jag förstå att de ständiga depressioner jag lidit av under hela mitt vuxna liv kanske inte bara handlade om det jag varit med om. När jag var 25 fick jag mitt första hypomana skov och sedan dess har det svängt fram och tillbaka. Det har varit otroligt svårt att acceptera att det är såhär och det har skrämt mig så oerhört att den delen av honom som gjort allt det hemska även finns i mig. Jag äter mediciner nu och hela tiden tagit dem regelbundet även om jag ibland tror att jag klarar mig utan dem. Jag är så rädd för att misslyckas och på något sätt göra mina barn illa. Det är verkligen en tung börda att bära och jag behöver ständigt hålla koll på mina känslomässiga gränser, aldrig låta dem gå ut över min omgivning och främst inte mina barn. Jag kan uppleva en stark känsla av aggression emellanåt särskilt när jag är uppvarvad, ibland blir jag så djupt deprimerad att jag inte känner mig värdig varken barnen eller maken, ibland tror jag att jag äger hela världen 🙁 det är en bergochdalbana helt enkelt. Men jag försöker hålla fokus på att varje dag göra gott för mig själv och andra, vara en bra mamma och njuta av friheten och mitt lugna liv. Det är få som vet om hur jag haft det men jag tänker att det en dag kanske är bra att berätta. Att vara öppen med vem jag är. Ibland känns det som att jag inför alla bara kan visa halva mig. Människor förstår inte varför jag ofta är så dyster, funderar så djupt över livet och aldrig aldrig någonsin tar något förgivet. För det är inte givet, man måste jobba för allt. Jag känner att kärlek läker och hoppas att det blir bra tillslut. Det här blev ett långt inlägg men jag vill egentligen bara säga tack. Jag tycker din blogg är fantastisk och den påminner mig ofta om vad som är viktigt. Gratulerar i efterskott till fina 30 🙂
Underbara du, TACK för att du delar med dig!! Vet du att jag känner inte dig men är ändå stolt över dig, att du inser att du behöver lite hjälp på traven emellanåt. Det är ändå det viktigaste och i och med det är jag helt övertygad om att din familj har det helt fantastiskt med dig vid sin sida. Men jag förstår väldigt hur du känner. Man blir kluven och splittrad av en sån uppväxt. Precis som du minns jag nu när du skriver det, att jag också önskade att min mamma kunde slå mig istället. För då skulle det synas. HUR sjukt är inte det att önska något sånt?!
Massa stora kramar till dig och ännu en gång tack för att du ville skriva och berätta hur du känner och tänker.
Jag kan verkligen inte förstå vad du har gått igenom:( jag har själv växt upp med en alkoliserad mamma MEN jag har ändå alltid kännt att hon älskar mej även när det har varit som tuffast…., känner dock igen det här med att myndigheterna inte reagerar. När jag var 13 år så bönade och bad jag socialen om att placera mej på ett ungdomshem pga min mammas alkohol missbruk och att min ”plastpappa” var narkoman…. Dom diskuterade saken och kom fram till att min mamma endast skulle träffa min ”styvpappa ” på helgerna så att vi skulle få en ”normal” vardag….. Vilket skämt. Jag agerade tvärt emot dig och skolkade mest eftersom det alltid var livat hos oss på natten och jag aldrig kunde sova…. men ändå reagerade ingen…. Efter att min mamma brutit sig loss från killen så blev allt mycket bättre så för mig slutar ändå allt lyckligt. Jag önskar dej ALL lycka .
Blir så berörd, så ledsen! Inget, inget barn ska behöva gå igenom det du gjort!
Känner dig ju inte, men vill ändå skicka världens varmaste kram till det lilla barnet i dig och även till vuxna Evelina! Vilken styrka du har, kan inte förstå hur du tagit dig dit du är idag!
All värme och fortsatt styrka till dig!
//Maria