Det som är nytt med den här graviditeten, jämfört med de tre andra, är att jag inte älskar det. Graviditeterna med Elion, Idun och Aston – ja jag har verkligen på riktigt fullt ut ÄLSKAT att vara gravid. Alltså på riktigt. Jag har definitivt inte haft smärtfria graviditeter. Det har varit illamående (med Elion och Idun), foglossning (jättemycket med Idun, lite med Elion), yrsel (med Idun), stora blödningar (med Aston), osv osv. Men som sagt, ändå har jag älskat att vara gravid precis varje sekund från första sekund.
Men så kom graviditet nummer 4. Lillebror blev självklar och var välkommen från start, trots att det var oplanerat. Men jag minns första gången när jag kände sånt där pirr i magen och lycka över att vara gravid, det var nog inte förrän framåt vecka 13-14 nånting, i samband med KUB-ultraljudet. Då gick jag förbi något skyltfönster, såg bebiskläder och kände bara att wow, vi ska få en till liten familjemedlem.
Visst har jag mått dåligt, lika dåligt som med Idun vad gäller illamående, det släppte inte förrän efter vecka 20 (kommit tillbaka lite nu igen dock), även om det blev bättre efter vecka 14 nånting. Och jag har varit totalt knockad, sådär obeskrivligt trött som man bara kan uppleva som gravid. Ja jag har nog känt alla graviditetssymptom man kan, verkligen check på allt. Men den här gången har det alltså varit riktigt tufft psykiskt. Jag vet inte hur många gånger jag har stått (eller suttit/legat om jag mått dåligt) i duschen och gråtit över hur JOBBIGT det kändes med illamående och ”feber” i brösten (början av graviditeten). Vissa kvällar i början (innan syskonen fick veta) grät jag när jag tänkte på hur syskonen kommer påverkas med en liten till i familjen. Jag var (är) rädd för att inte räcka till. För att någon ska känna sig bortglömd på något vis. Och så känslan av ensamhet. Jag vet egentligen inte om Mange är annorlunda mot tidigare gånger, men jag har känt mig ensam i graviditeten. Kanske den känslan späs på när pappan inte får följa med på BVC-besök eller ultraljud? Jag vet inte. Han kan ju liksom inte förstå hur jobbigt det är att må så här, även om det såklart märks. Sen kanske jag skulle kunnat vara bättre på att säga vad jag behöver för att det inte ska kännas så, men samtidigt vill jag ju att den där nyfikenheten på bebisen och stöttandet i graviditeten ska komma från honom själv liksom? Men mycket av hans ork och energi har till stor del fått till renovering och nytt jobb, jag fattar ju det.
Jag tänker att för min del har det kanske varit jobbigare för att jag inte gick in med en positiv inställning och längtan från start kanske? De andra gångerna har jag gjort det och då också haft lättare för att hantera diverse krämpor. Hoppas bara inte att mitt nuvarande mind set påverkar energin och peppen på förlossningen hehe… För mina tidigare peppiga graviditeter kanske har påverkat mina positiva känslor under förlossningen? Oh well, man kan ju ändå säga att jag blev ganska mycket mer pepp på förlossning igår när jag på distans fick vara delaktig i när lillasyster födde sitt andra barn! Wow så magiskt stort det är!
Såna här stunder har betytt extra mycket denna gång, när M lägger sig och håller på magen. Eller när han pratar om bebisen och planerar något för honom. Eller när han gör något för att jag ska må bättre, utan att jag behöver be honom.
Nåväl, det jag vill förmedla med detta inlägg är kort och gott och man kan och får känna olika inför sina graviditeter. Det är okej! Livet pågår ju samtidigt och det finns så många olika saker som påverkar hur en graviditet är och blir. Jag själv har ju helt klart fått en större förståelse för alla er som faktiskt inte tycker att det är skimrande och rosa moln att vara gravid. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär, men nu känner jag mig verkligen mätt på att vara gravid haha. SOM jag längtar efter juli och lillebror på min mage istället för inuti 
Jag känner samma sak. Den 3e graviditeten har varit så mycket jobbigare, har känt mig så ensam. Tror knappt min sambo fattat att vi ska få barn om 1-2 veckor
Jag förstår dig till fullo! Under den tredje graviditeten (fått tre barn på 3,5 år så ja, det var kämpigt) kände jag i vissa svaga stunder när illamående och allmänt mående var som sämst att jag ångrade att jag ens blev gravid. Vilket så klart skapade mer ångest hehe men alltså, nä, det är inte alltid rosaskimrande att vara gravid helt klart! Sen blev det en väldigt bra förlossning i alla fall, för jag längtade mer än någonsin på att lillebror skulle komma ut så du har alla möjligheter till en väldigt bra förlossning! Min make tog ju hand om våra andra (relativt små) barn samt pluggade klart sina läkarstudier så han var inte speciellt engagerad i sista grav av förklarliga skäl så känner även igen mig i ensamhetskänslan, att ingen räckte till att ta hand om mig också eller planera för den nya som kommer…
Älskar dock att du börjat blogga igen, har följt dig sedan innan Elion <3
Alltså TACK för att ni delar med er, det hjälper verkligen att dela känslor med andra i liknande sits! Trots allt är de enda som nog kan första andra gravida ?? heja dig som hade så intensivt med barnafödandet!
Jag har inte älskat att vara gravid under någon av mina (två) graviditeter, men jag har älskat barnen. Vill bara peppa kring att förlossning och anknytningen till barnet absolut inte behöver påverkas av hur man mår eller känner under graviditeten
Hoppas du får må bättre sista delen som är kvar!
Vad skönt att du också skriver att förlossningen inte behöver bli jobbigare eller mer negativ pga jobbiga känslor i graviditeten ????
Tack snälla du! Kram!
Jag förstår dig helt och det är helt ok att känna så, allt är inte rosa moln.
Mina två första mådde jag toppen, full med energi och jobbade inom hemvården till 8 månaden. Så kom då nr 3 och mådde skit från typ första dagen, den tiden var skit, ren berg och dalbanan. Illamående, inlagd med dropp, sjukskriven fick inte röra mig, problem med andningen och tryck neråt, ultraljud pga oro för propp i lungorna och då kom oron av vi skulle förlora barnet pga medicinen man måste ta, tack gode gud allt var bra men mitt mående var detsamma i 9 månader. Var så himla glad när hon kom 3 v för tidigt och alla besvär försvann direkt. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag bara umgickd med mina föräldrar, familj och syskon, sov typ 20 h/per dygn.
Men när hon var 5 månader låg en liten lillebror i magen på jäsning? oron kom förstås ska det bli samma en gång till men tack och lov blev det inte så, lite jobbigt i slutet men helt ok.
Önskar dig det bästa och du och din kärlek kommer räcka till alla dina 4 små hjärtan. Kärleken är oändlig och du är fantastisk
Känner igen mig i mycket av vad du skriver. Jag har dock aldrig älskat att vara gravid, men sista gången var verkligen värst. Samtidigt så finns det ju mysigt också. Men sist var det verkligen mer jobbigt än mysigt! Var psykiskt jobbigt för att det var så fysiskt jobbigt.
Men det går över! Och förlossningen gick toppen! Om man ska/kan rangordna, så var det helt klart en av de bästa. Håll ut! Snart kommer belöningen 
Jamen det gör ju det. Innerst inne fattar jag ju att detta är en kort period MEN på något sätt känns det som att detta är jag nu och för alltid – trött, orkeslös och ja, att det mesta känns jobbigt. Tur man har sina små utanför magen att titta på och känna ren glädje av ????? bästa glädjekällan. Känner hoppet komma tillbaka om en bra förlossning med ju, heja er som peppar SÅ bra ????
Jag vet!! Och det är en så oerhört deppig känsla. Ingen energi, ingen ork, tung, ont och tusen andra besvär… men sen kommer bebis! Trött i början när allt ska sätta sig, lite svag i kroppen, men ganska snabbt kände jag mig som mig själv igen. Hade dock kvardröjande foglossning läänge, blev bättre först när jag slutade amma. Helt enkelt, även om det känns som ens nya jag, så är det ju inte det och blir sådan skillnad när barnet sen är ute!
Och förresten, illamående på slutet kan bero på halsbränna. Testa omeozaprol eller vad det heter! Det funkade för mig och illamåendet försvann ?
Jag har halsbränna också så vet att det inte är det. Men mår illa när jag blir för trött och jag har helt enkelt varit för trött ? sen läste jag att det är vanligt att de tidiga symptomen som just illamående ofta återkommer vid vecka 30 eftersom det är en stor tillväxt hos bebisen och hormonerna höjs markant igen… så kan ju vara det med
men tack ändå för tips!! 
Ja jag trodde också att det var det, men sen försvann både illamåendet och halsbrännan med tabletter. Alltså inte Novalucol, det hjälpte bara mot halsbrännan, medan omoezepral (det där andra, en liten burk) hjälpte även mot illamåendet. Hoppas att det går över snart för dig!
Testa Sea-band mot illamående om du inte redan gjort det. Under min andra graviditet var jag så illamående att jag inte ens kunde äta. Testade då sea-band och livet återvände
tog inte bort allt illamående men så jag kunde jobba och vara delaktig i hemmalivet. Jag har tre barn och har aldrig gillat att vara gravid men har genomlidigt det för belöningen man får. 
Snart har du guldklimpen på utsidan och då kommer allt kännas mycket bättre.
Vad jag känner igen mig i det du beskriver.Är gravid med tredje barnet,som va totalt oplanerat.Har älskat att vara gravid de två andra gångerna,som varit planerade,men den här gången har det varit tufft mentalt och jag känner mig så ensam i graviditeten som inte va självklar.För min del tror jag att det handlar om att jag var så oförberedd och orolig av många olika anledningar.Nu börjar jag landa i tanken att jag är gravid och längtar till KUB-testet och hoppas att allt ser fint ut.Som du skriver, man kan och får känna olika inför sina graviditeter. Det är okej.
[…] tusen tack för pepp och att ni delade med er i inlägget om att inte älska att vara gravid. För mig hjälper det massor att höra att jag […]
Vill bara hoppa in och ge dig en stor kram. Du är grym och långt ifrån ensam att känna så. Heja dig
Snart kommer belöningen och då känns allt lättare ?
Känner igen mig mycket i det du skriver. Speciellt nu under min sista graviditet. Föda barn under en pandemi är inte kul och tror det är svårt för partnern att fatta när dem missar så otroligt mycket. Lätt att man känner sig ensam i allt man går igenom.
I vårt fall missade sambon förlossningen pga en rinnande näsa.
Det var min totala mardröm, få föda barn ensam men det gick bra. Fick sådan drömförlossning och det är tack vare alla goa barnmorskor som fanns där när läget är som det är.
Är lite avundsjuk på dig på det som väntas, att få föda på förlossningen i Jönköping. De som jobbar där är så underbara! Vilket häftigt äventyr som väntar dig ?
Nu när vår älskade lilla kille är här är alla jobbiga känslor som bortblåst ? Sambon har förstått att han är pappa och se dem tillsammans är magiskt ?