I morse var Idun pigg, äntligen! Det hjälpte att få i henne alvedon igår kväll (mutade henne men ändå), det gav henne lite nya krafter. Men en feberfri dag innan förskola gäller så vi blev ju hemma idag med. Vi lämnade Aston på förskolan, tog en promenad och sen hem igen. Idun pratade verkligen non stop, sa mamma och berättade därefter allt möjligt heela tiden. Härligt att se (och höra haha) henne pigg! Men så nu vid lunch vände det helt igen och hon fick 39 graders feber igen… Eftersom det nu snart är tre dygn med hög feber och ont o öronen ringde jag vårdcentralen. Distriktssköterskan jag pratade med sa att det inte finns någon anledning att vänta utan en läkare bör kolla på henne ifall det är öroninflammation som inte vill gå över. Alla tider under dagen var tyvärr slut så jag ska ringa tillbaka vid 17 för att förhoppningsvis få en tid ikväll. Lilla älsklingen.
Här var bara en liten stund innan febern kom tillbaka. Jag har gjort i ordning ett skrivbord åt henne där hon brukar sitta och skriva och rita tillsammans med mig. På det sättet kan jag få saker och ting gjorda även om jag är hemma för VAB. Är nöjd med min insats för dagen så därför tänker jag nu vara med Idun utan dåligt samvete. Ja alltså utan dåligt samvete för att hamna efter. Som student får man ju inte vabba i den bemärkelsen att man anmäler till försäkringskassan, utan missar jag tid får jag snällt ta igen det en annan gång.
Dagen började alldeles för tidigt, med tanke på att Idun i princip gråtit i sömnen hela natten. Hon har mumlat vid några få tillfällen att hon har ont i öronen men sen när jag frågat om det säger hon bara tvärnej. Vet inte om det är det där med att hon helst vill hålla det jobbiga för sig själv? En annan VILL ju att hon ska berätta om det är något som tynger henne. Försökte förklara på morgonen att det som är bra med en familj är att man kan berätta om allt och även sånt som känns jobbigt, eftersom vi då kan hjälpa varandra. Man kan kort och gott säga att Idun inte är en person som klagar i onödan! Lilla gumman… 39,3 grader i feber också och vägrar allt vad medicin heter. Försökt smuggla ner brusalvedon i både bubbelvatten och pepsi men hon känner verkligen minsta lilla som smakar annorlunda. Men hon äter i alla fall isglass och dricker sånt som inte är ”förpestat” med alvedon så hoppas det räcker tills det vänder.
Aston lämnade jag på förskolan påväg till min skola. Han ville dit och leka och det känns bara bra så att Idun får chans att vila upp sig. Idag hade jag och Sandra handledning och sen var vi några timmar på biblioteket för att leta böcker. Sen åkte jag hem och tog en lugn stund i soffan med Idun och Mange, men nu tänkte jag vara effektiv en stund till. Ska in till stan sen igen för en laserbehandling av tatueringen jag håller på att ta bort.
Igår hade jag den här stjärnan till pluggsällskap. SÅ SÖT. Han får gärna följa med alla gånger. Sa att vi gärna är hundvakt om de vill också haha. Blev lite glad när Sandra sa att han ofta är skeptisk till nya människor och brukar bli orolig och morra då, men mig gick han direkt fram till och visade att han tyckte om mig. Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet
Ny vecka och jag njuter fortfarande av lyxen att få det bästa av alla världar i en alldeles lagom dos. Pluggtid som är roligare än på länge när man får både välja och styra fritt, jobb någon dag i veckan, mycket tid med barnen och lyxen att kunna träna dagtid.
Jag glömmer att kika in här vissa dagar, och att jag har fått en sådan inställning till bloggen känns också bra. Efter mer än 11 år har jag liksom avdramatiserat dess betydelse i mitt liv och känner att jag bara bloggar när jag känner för det. Tidigare var det ofta så att jag tänkte i blogginlägg och fotade för att ha material till bloggen. Nu skriver jag enbart när lusten finns och jag fotar av en ännu bättre anledning, nämligen för mitt privata. Det känns väldigt bra att barnen inte längre syns på samma sätt i bloggen framför allt. OCH jag står fortfarande för det jag skrev om för ett tag sen, att det gör mig illa till mods att sociala medier har spårat lite enligt min mening och nu till största del är otroligt utseendefixerat. Jag kan inte riktigt känna att jag vill tillhöra den världen som retuscherar allt till någon orealistiskt eller som visar upp sponsrade plastikoperationer eller botoxanvändande. Visst är jag också ytlig, till viss del och var drar man gränsen? Vem har rätt att säga var gränsen går för när det blir för ytligt? Men jag kan bara gå på min magkänsla och den har gjort att jag nu har hamnat här. Jag vill fortsätta blogga för att det känns kul men jag vill vara noga med vad jag bloggar om.
I söndags firade vi pappan i vårt hus med en liten present. En nycklelknippa i läder från byRavn. Ja jag håller med er som tycker att man inte ska behöva en speciell dag för att visa uppskattning, MEN jag gillar att göra båda delarna haha. Överraska med presenter både när det är förväntat och inte.
Igår efter en intensiv jobbdag gick jag, Elion, Karro och Elion på medlemskväll på Filmstaden. Vi såg Sune vs. Sune och det bjöds på popcorn och dricka! Jätterolig film och kul att se min f.d. bloggkollega Lofsans Baxter i Håkan-rollen. Bästa insatsen i filmen skulle jag säga
Idag tog vi en lugn morgon. Även om Aston väckte mig vid 06.13 så ääälskar jag att få vakna till i lugn och ro. Jag läste lite halvt i Katrin Zytomierskas Bucketlist medan de små tittade på barnkanalen. Kvart i nio ville dom gå till förskolan så då gjorde vi det!
Nu väntar examensarbeteplugg med Sandra fram tills jag ska hämta Elion för tandläkarbesök.
Vilken kul helg det har varit! Elion hade sina närmsta kompisar hemma på kalas igår och det var roligt att planera och fixa för det tillsammans med Elion. I fredags kväll stod vi och bakade muffins och lussekatter
Jag skickade iväg Mange med minisarna för att det skulle bli fokus på just Elions kalas, Idun var hos sin farmor och Mange och Aston åkte till stugan. Sen kom Fredrik hit och hjälpte till med kalaset.
På lördagsmorgonen blåste vi ballonger och dekorerade, lät några ballonger vara på golvet och dessa lekte killarna med i början i väntan på att alla hade kommit.
Sedan var det dags för tipspromenad!
Vi hade hängt upp 12 frågor runt om i huset. En utslagsfråga avslutade det hela och det var tur att vi hade den för det var två killar som hade 11 rätt, dvs utslagsfrågan avgjorde.
Efter tipspromenaden var det fikadags! Kolasnittarna var storfavoriterna precis som förra året haha. Nästa år kanske jag bara ska satsa på att göra olika varianter av kolasnittar (frosting var ju i alla fall iiingenting för dom om man säger så och dammsugarrutorna var heller ingen höjdare även om de smakar chokladboll). Så gulligt att några av killarna mindes kolasnittarna och hade längtat efter just dom.
Blev alldeles varm i hjärtat av att lyssna lite halvt på när de pratade kring bordet. SÅ fina vänner! Under tiden de åt rättade vi tipspromenaden och gick igenom svaren innan vi presenterade 1:an, 2:an och 3:an som fick småpriser.
Sen var det dags att tillbringa andra halvan av kalaset utomhus på ängen bortanför oss. Jag städade undan lite snabbt medan Fredrik gick med killarna bort och började värma upp. Överlycklig över att vädret tillät oss att vara ute! Inte det mest självklara när man fyller år i november direkt.
Det blev fotbollsmatch! Jag stod målvakt i Elions lag och det var riktigt roligt. Detta var ett moment som hade behövt mer tid, en halvtimme räckte inte på långa vägar haha. Hade vi gjort om kalaset skulle vi lagt in en halvtimme till så de hade kunnat köra straffar också. Detta är ju fotbollskillar allihop så just fotbollsmatch var en perfekt aktivitet.
Medan killarna började spela hade jag smugit ner i skogsdungen bortanför ängen för att gömma små godispåsar som de sen fick leta upp. Skattjakt, fast utan karta. Rolig avslutning på ett perfekt kalas.
Jag tror faktiskt att det var ett perfekt kalas, vid mer än ett tillfälle hörde jag Elions kompisar säga att det var det bästa kalaset någonsin! Bättre betyg än så går väl inte att få?! Och det som gör mig allra gladast är att det inte behövdes något speciellt. Inga dyra aktivitetskalas som varit grejen i alla fall hos oss de senaste åren, tror inte Elion har varit på ett endaste hemmakalas och vi har inte heller haft något tidigare. Men det enkla i ett hederligt hemmakalas med olika aktiviteter gick alltså hem, precis så som kalasen var när jag växte upp. Är gärna med och bidrar till återinförandet av billigare och enklare kalas
En kompis stannade över natten sen, tycker det är så mysigt att Elions kompisar vill sova här! Själv hade jag varken egna kalas eller vänner som sov över (usch vad sorgligt när jag tänker på det….) pga. hur jag hade det hemma, så att få ge mina barn det jag själv hade velat ha är en otroligt härlig känsla!
Jag tyckte att Idun kändes lite varm på pannan igår kväll, och hon sa tyst att hon hade ont i huvudet. När jag frågade om hon sa att hon hade ont i huvudet (jag hörde ju inte riktigt) sa hon snabbt NEJ och skakade på huvudet. Den här tjejen är ibland obehagligt lik mig i sättet. Jag har alltid tänkt att det är pga. min uppväxt som jag har haft svårt att visa och berätta när jag mår dåligt eller har ont, men så gång på gång får jag se att Idun är precis likadan. Hon vill liksom inte vara i vägen? Usch det är ju hemskt egentligen att veta att hon känner så och hellre visar sig stark, men samtidigt gör det mig ännu mer medveten om hur viktigt det är att vi alla visar öppet att det är bra att prata om när man har något som tynger. Att tillsammans är vi starka. Att i den här familjen finns vi där för varandra, i vått och torrt. Vi har ju alla olika personligheter och egenskaper, och vissa av dom får man vara lite extra varsamma med. Tack min älskade Idun för att du ger mig en större förståelse för mig själv på samma gång som jag läser av dig, genom mig.
I alla fall, inatt kom Idun in till oss och var jääättevarm. Hon ville inte ta tempen och absolut inte ha alvedon men efter lite kallt bubbelvatten (haha det är det enda vatten hon och jag dricker i princip) somnade hon om mellan oss. Och sov till nästan halv åtta i morse, då hon vaknade utan feber. Men det blir såklart en hemmadag, och jag är hemma förmiddagen. Aston ville också stanna hemma vilket jag hoppades på även om jag frågade om han ville till förskolan. Mange kommer hem vid lunch när jag måste iväg på ett viktigt möte. Idag ska jag och min uppsatskompis träffa chefen för personalen som vi vill intervjua, så håll tummarna att allt går som vi tänker och att vi kan fortsätta på samma spår.
Jag tog ett styrkepass ute i gymmet efter frukost. Idun tog på en fleece (är lite kallare där, det är ju ett garage egentligen) och var med mig hela tiden. Aston ville hellre sitta kvar i soffan och kolla på Netflix, men han kom ut en liten sväng han också. De gillar att leka med min step up-bräda, träningsmatta och så får de leka med de lättaste vikterna. Och lova att vara jääätteförsiktiga varje gång.
Skrev på instagram för ett litet tag sen att ett av mina bästa beslut det senaste året är helt klart att säga upp mitt gymkort. Det är otroligt effektivt att träna hemma, och jag älskar att ha möjligheten till det tack vare framför allt hemmaplugg. Mitt mål för nästa år är att bli starkare och faktiskt satsa lite mer helhjärtat på att bli det. Jag känner en motivation som inte riktigt har funnits där tidigare, och den ska jag passa på att utnyttja. När jag och Mange träffades 2013 var jag mitt livs starkaste jag, men det berodde på att jag efter skilsmässan ”begravde” mig i träning för att typ orka med livet. Nu vill jag testa något nytt, att träna av enbart glädje! Inte för att rymma från jobbiga känslor, inte för att döva smärta. Bara för att må bra, och orka med livet som småbarnsförälder och kontorsarbetare.
