VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

POJKE ELLER FLICKA?

Idag har det varit APT på schemat under förmiddagen, kul att ”se” alla fina kollegor även om det bara var på länk. Man får vara glad för det lilla i dessa (covid-19-)tider ☺️


Och jag är SÅ GLAD för att våren äntligen är här, och verkar vara här för att stanna. Jag har mått extra dåligt av den kalla vintern i år, men nu känner jag att jag har lättare att ta mig ut i friska luften igen utan att behöva frysa ihjäl haha.


474763b8-f349-4dd9-80e4-2831b303e2e3.jpg

Något annat jag är glad för är att ha en man som inte bara bygger hem åt oss, utan också bakar rostbröd åt sin gravida fru. Alltså SÅ gott, mums!


img_2662-2.jpg

img_2664-1.jpg

img_2668-1.jpg

Idag går vi in i graviditetsvecka 26!

Detta är nog den rundaste magen jag har haft av alla fyra graviditeter, den syns liksom från alla håll. Det gjorde den även med Idun, men kanske inte riktigt lika mkt vad jag kan komma ihåg… Med Elion och Aston har den varit lägre och putigare på något vis.


Vi vet sedan RUL vad det är för kön på vår bebis. Tidigare gånger har det varit självklart för mig att få veta, inte för att det spelar någon som helst roll (det enda som är viktigt är ju att bebisen mår bra!), men för mig har det betytt mycket att få veta det man kan veta om bebisen därinne. Liksom lära känna och på något sätt förbereda sig på vad som komma ska på ett lite djupare sätt. Vad gäller namn t.ex. Den här gången funderade vi både en och tre gånger om vi skulle ta reda på det. Med facit i hand är jag glad för att vi tog beslutet om ta reda på det, för mig är det en fin motivation i den här ganska tuffa graviditeten, att veta lite mer om filuren i min mage. Det är mysigt att få säga h*n (medveten om att det inte är helt hundra även om barnmorskan var rätt säker), men något namn har vi inte spikat ännu. Tyvärr, det skulle jag också vilja landa i för att få ett ännu mer personligt band till bebis redan nu.


Vad gissar du på – tror du att det är en kille eller tjej i min mage? När ni har gissat ett litet tag ska jag såklart dela med mig av det till er ☺️


Kommentera (19)

NÄR DINA SYSKON FICK VETA ATT DU FINNS

Mina tre första graviditeter har blivit offentliga ganska tidigt, för familj och vänner typ direkt. Den här gången var det inte alls samma, mina systrar och Karro fick veta men där var det stopp. Varken jag eller Mange kände till en början att vi ville dela med oss av den fina nyheten, för min del handlade det delvis om att få veta allt allt var bra med bebis därinne i magen. Men då hade vi ju kunnat berätta i vecka 8, när vi fått se hjärtat slå. Så jag tror att det egentligen var ett sätt för oss att smälta och processa, och det var faktiskt ganska mysigt att ha bebis som bara vår hemlighet ett tag.


De blivande syskonen fick veta på julaftonsmorgon, då var jag i vecka 12+1. Ett under egentligen att de inte frågat varför mamma helt plötsligt inte gillade pepsi max eller ens bubbelvatten längre, eller varför mamma somnade i soffan i tid och otid… Jag lyckades till och med dölja spyor och illamåendet vilket känns heelt otroligt ?


6CB64DDC-A2B6-46B2-A00D-B94DDB077181

hur fick de veta? Jag hade sytt en sjätte julstrumpa som jag kvällen innan julafton hängde upp med en liten avslöjande julklapp i, som de skulle få öppna på julaftonsmorgonen.


Det var magiskt att se deras försiktiga förväntansfulla blickar när de funderade över den sjätte julstrumpan, och när de öppnade klappen med en snuttefilt i (samma serie som de själva fått en snuttefilt från). De vågade inte riktigt chansa på vad detta betydde och jag fick fråga flera gånger vad de trodde att det betydde. Men efter mycket om och men gissade de på en bebis och de blev så GLADA!


Min största oro, utöver den man har för att bebisen inte skulle må bra, var just hur Elion, Idun och Aston skulle reagera när de fick veta. Och jag funderade noga över att berätta just på julafton, för tänk om någon skulle reagerat med andra känslor än glädje? Vi har nämligen en känslig själ i familjen, men jag kände att just att berätta på julafton ändå bäddade för positiva reaktioner. Vi älskar julafton allihop och den är liksom bara kärlek, familj, tacksamhet och glädje. Och det blev ju som tur var succé ?


13E4A005-A5CC-468A-B80E-3DBB4A0E26CB

En storasyster som ÄLSKAR bebisar älskade magen från första stund. Hon kopplade direkt att hon tyckt det varit konstigt att jag inte längre drack bubbelvatten haha. Vi (jag och barnen) dricker annars mängder av hemmabubbel men jag drack enbart iskallt vanligt vatten sedan några veckor tillbaka.


C101DF13-0F93-46F9-8216-084C57252A62 7B0EF186-A4F0-4C67-9EB2-69CB7E0F7EFC

Årets julkula 2020 ❤️

Ni minns kanske att vi sedan vår första jul tillsammans köpt en julkula varje år? I år blev detta den finaste julkulan och istället köpte vi en fin toppstjärna till granen.


Att berätta för barnen var det vi ville göra innan några fler fick veta. På julaftonskvällen fick våra föräldrar och övriga syskon veta om bebis också. Manges mammas reaktion var den bästa, den kommer jag alltid att minnas med värme i hjärtat. Min bestie och vår bästisfamilj Cissi & Co längtade jag såå efter att berätta för, men vi skulle fira nyår med dem och tänkte vänta tills dess. Jag hade köpt en likadan klänning som denna guldiga, i svart, och tänkte avslöja med en ”discokula” där på nyårsafton haha. Men vi var förkylda och fick ställa in, grrr. Så det blev ett foto skickat istället. Hon hade redan misstänkt något pga. att jag hade tackat nej till bubbel när vi sågs vid halloween (samma vecka vi själva fått veta haha)(såklart man inte måste dricka bubbel, men ett glas kallt mousserande vin är liksom godis för mig) och hon hade dessutom skymtat den sjätte julstrumpan på vår julbild på Instagram men tänkt att den kanske är Zorros. Det kanske det var fler som gjorde? ?


Men för att sammanfatta – när dina syskon fick veta om att du fanns blev de väldigt väldigt glada, otroligt förväntansfulla och de började spåna på namn direkt. Då kände jag ännu mer hur självklar du redan var i familjen! Med facit i hand skulle vi ju berättat tidigare för dom men det hade ju också inneburit att andra också hade fått veta skulle jag tro haha…


Kommentera (5)


HEJ VECKA 25!

Igår gick vi in i graviditetsvecka 25 (24+0)!

 

0D018261-EF08-45BB-B6DA-39C0B31A8649

835A3D84-F6F2-4A77-AE83-71E6FA77009E

Jag som ändå har mått rätt bra de senaste veckorna blev faktiskt lite chockad när jag fick akut illamående mitt i vår externa handledning nu på eftermiddagen ?

 

Tur att det var på Skype så jag kunde ta av mig lurarna och rusa till toaletten.

 

Från och med den här vecka kommer jag att jobba helt hemifrån, efter de nya rekommendationerna för gravida från och med vecka 22 och i samråd med min chef. Känns bra men konstigt. Ska jag vara föräldraledig från och med semestern, utan att liksom få fylla upp med den positiva energi som det innebär att få vara på kontoret med alla fina kollegor?! Men det säkra före det osäkra såklart.

 

 

Graviditetsvecka 25:

Nu mäter barnet 33-34 cm och väger runt 750 gram. Skulle barnet födas redan nu är chanserna goda för att det skulle överleva, en tanke som är rätt fantastisk och kanske också betryggande.

 

Livmodern är nu ungefär lika stor som en fotboll, så det är naturligt att det känns som att det är trångt för dina organ. Livmodern är cirka 25 centimeter i diameter från blygdbenet halvvägs mellan naveln och bröstbenet.

 

Kanske har du märkt att barnet har olika tillfällen när den sover och är vaken, det är faktiskt nu som någon form av dygnsrytm för barnet börjar infinna sig. Vakna perioder märker man genom rörelserna, som man nu känner varje dag och som för de flesta dyker upp på kvällar och nätter när mamman vilar. Ofta lär man sig känna igen rörelsemönstret. Men hur mycket ett barn rör sig är dock olika, vissa är väldigt aktiva medan andra tar det lite lugnare. Händerna är faktiskt helt funktionsdugliga från och med nu, fingrar har fått naglar och skelettet fortsätter att hårdna.


Kommentera


FÖRSTA TIDEN MED DIG I MAGEN

Som jag skrev i förra inlägget hade jag flera symptom innan jag visste att jag var gravid, såsom illamående, yrsel, onda bröst och molvärk. Men det var i vecka 6-7 som illamåendet kom på riktigt (hela tiden direkt från start på morgonen) och jag började spy. Det och onda bröst har varit de jobbigaste symptomen, alltså det har gjort så ont att jag känt mig febrig i brösten. Och i kombination med illamåendet var det många kvällar jag stod i duschen med varmt vatten för att lindra och grät för att det verkligen var SÅ jobbigt. Men eftersom jag mådde illa och var så yr kunde jag inte stå så länge som jag ville utan fick ofta lägga mig ner och duscha haha. 

Jobbigare blev det väl säkert också för att det var hemligt, jag jobbade och skulle dölja jordens hemlighet samtidigt som jag mådde som jag gjorde. Somnade gjorde jag typ hela tiden också haha. Eftermiddagsnap på lunchen (jobbade hemma), nap efter jobbet, nap i soffan med barnen på kvällen, nap vid nattning… Men fast jag var så trött sov jag riktigt krasst på nätterna, faktiskt också redan innan jag tog testet. Vaknade flera gånger varje natt, för att kissa (två gånger varje natt) och helt otroligt knepiga drömmar som kunde göra mig helt svettig.


6541308C-80CB-4C29-9440-6CD48E96F483

Slutet av november – graviditetsvecka 7+ och jag hade börjat spy och kände mig på riktigt som en vandrande zombie


Några dagar innan denna bilden gjorde vi ett privat ultraljud (vecka 7+2, det var även dagen för första spyan) och fick se lilla hjärtat slå! Vi köpte postafen på vägen som jag sen åt till efter jul någon gång. Blev HELT knockad den första helgen, kände mig drogad. Mange åkte med barnen till stugan den helgen för att låta mig vila och jag orkade bara ligga och titta rakt fram först haha, när jag inte sov.


Det där ultraljudet när vi fick se hjärtat slå tror jag var stunden då det blev på riktigt för M. Jag hade gjort ett ultraljud på sjukhuset två veckor tidigare (datering) men pga. covid fick inte M följa med (inte heller på KUB eller rutinultraljudet). Så jag är glad att vi gjorde ett privat ul också, så att han fick vara med på ett ultraljud live i alla fall ❤️


8CF00F1C-514B-4867-9DB2-699DFF747BEB


Även om jag kände mig som en zombie vande kroppen sig vid postafenen och jag tror att det var tabletterna som gjorde att illamåendet höll sig mer under kontroll, även om det var lite klurigt att komma fram till lagom dos. Tillräckligt för att inte spy hela tiden men ändå så jag kunde fungera tillräckligt för att jobba.

Att jobba var ungefär det enda jag orkade under hela november och december. Efter jobbet var jag helt utslagen. Men hade jag inte jobbat så mycket hemma som vi alla på kontoret gjorde redan då, hade jag nog behövt bli sjukskriven och definitivt inte kunnat hålla det hemligt! Det sparade mig så mycket energi att inte behöva vara social eller ens ta mig speciellt långt om dagarna. Istället för att ta mig in till och från kontoret räckte det att gå till och från förskolan (vilket är väldigt nära hemma).


AE028AA2-FA1B-4DB3-AAF9-867EBF3BB38F

Jag tyckte ju att magen syntes tydligt direkt men de dagarna jag var på kontoret hade jag stora och pösiga tröjor eller skjortor. Här var jag i vecka 9+0, skickade bilden till Mange och skrev lycka till att dölja det här på julafton. Vi pratade nämligen om att vänta med att berätta tills KUB-ultraljudet som vi hade tid för 30 december.




DC29ADAD-266D-43E9-B3D0-D4476E56EAB4

En vecka innan julafton, vecka 11+1.

Förutom postafen var det enda som hjälpte för att minska illamåendet att ÄTA. Äta hela tiden och olika cravings nästan varje dag. Ja det var riktigt utmattande bara det haha, att komma på vad det var jag bara måste ha just den dagen. Eftersom jag åt och åt men inte spydde speciellt mycket trots det enorma illamåendet gick jag upp 5 kg den här första tiden.


Du var verkligen vår ”lilla” hemlighet oktober-december. Bara jag, din pappa, dina mostrar och Karro (som ju är som en moster) visste. Det var en rätt kämpig tid för din mamma, tuffare än första tiden med dina syskon i magen. Men bara tanken på dig gjorde att det kändes lite bättre. Och även om det var kämpigt och tufft, lugnade det mig massor att faktiskt HA så många symptom. Jag visste ju att det var tecken på att du mådde bra, vilket såklart var det viktigaste!


Kommentera (9)

NÄR VI FICK VETA ATT DU FANNS

Det var måndagen den 26 oktober 2020. Jag hade misstänkt i exakt en vecka att jag nog var gravid. Vet att jag tänkte att antingen är jag dödssjuk eller så är jag gravid. För från måndagen en vecka tidigare hade jag anfall av yrsel och illamående. Jag kan må illa vid PMS också, men då är det typ några timmar dagen innan mensen kommer, absolut inte såhär, till och från varje dag utan slut och dessutom yr. Hade även onda bröst och så den där suspekta molvärken, vilket såklart talade för det sistnämnda. På lördagen innan hade jag, Elion och svärmor varit i Ullared. När vi åt lunch på Sibylla kände jag mig så otroligt äcklad av pommesen. Också ett symptom. När vi kom hem var det en liten som behövde hjälp med att torka efter att ha gjort nummer två, och jag höll på att kräkas. Ännu ett symptom. Där och då insåg jag att oj, jag ÄR nog faktiskt gravid. Men jag gick ändå resten av helgen utan att berätta för M och ja, jag vet inte vad jag väntade på haha. För jag visste ju redan.


På morgonen lämnade vi de små på förskolan och sen körde M mig till jobbet. Han var permitterad då, det var innan han bytte jobb (just det, han bytte jobb vid årsskiftet, det har jag nog inte berättat), annars börjar han alltid tidigare än jag och brukar inte vara med på morgonen sådär. I alla fall. Jag tänkte, nu måste jag berätta. Så jag sa ”jag tror jag är gravid”. Han sa några kloka saker som gjorde mig glad i hjärtat, för även om detta inte var planerat kände jag ändå att vi har plats för en till i familjen. Jag sa jag skulle ta ett test, för att testa var såklart nästa steg. Han frågade också, måste vi flytta igen nu? Haha vi hade ju flyttat till nya huset bara två månader tidigare. Jag sa att vi får väl skippa kontoret i så fall. När jag kom hem efter jobbet hade han mätt och planerat för att se om det fick plats med ett sovrum till där vi tänkte göra ett kontor. Jodå, väggen som han nyligen reglat upp och satt gipsskivor på måste flyttas lite bara haha. Men att hon gjort det under dagen, liksom planerat praktiskt för en eventuell bebis… Ja det var ändå det bevis jag behövde för att veta att han också kände att vi har plats för en till.


Det är ju inte helt lätt att prata om en eventuell graviditet i ett hus med vakna barn, men vi fick en liten stund i gymmet där vi höll på med slutfinishen av renoveringen, mellan olika saker barnen behövde oss till. Vi sa först att jag skulle testa morgonen efter. Läste lite på nätet och man kan testa även under dagen, om man väntar typ sex timmar eller något mellan kissningarna? Då kom min otålighet in och ja sa nej NU testar jag. Fast det bara gått tre eller om det var fyra timmar sedan senaste kissningen. Och det blev ett plus direkt. Jag var verkligen gravid! Även om jag känt det på mig så var det en chock. Jag grät och skrattade och sen minns jag inte riktigt vad jag eller M sa. Chock var nog känslan om bäst beskrev den kvällen.



5D66BB14-7416-49DF-9366-FC73FEB62E31

Ett plus där på gymgolvet där vi bara satt ett tag. Det var ett tidigt plus, i graviditetsvecka 3+4.


Sen var jag i chock ungefär två veckor haha. Det kändes så himla overkligt. Och ändå självklart. Någonstans har jag ändå tänkt att det skulle vara mysigt med en sladdis (tror inte att det är regelrätt att säga sladdis när det är 5 år mellan barnen) men det var mer direkt efter Aston och jag hade nu börjat släppa den tanken. Vi hade börjat prata om att det kändes skönt att minisarna inte är så små längre och allt vad det innebär, alla fördelar det innebär att ha större barn. Och vi känner väl oss egentligen lite ”gamla” i sammanhanget att få en bebis, även om jag ”bara” är 34 år (kommer vara 35 när bebis kommer) och det är ju då många får sina första barn. Men jag var också 22 när jag blev gravid första gången och ur den aspekten kändes det kanske lite som att jag gjort mitt. Och kanske ännu mer vet jag att Mange tänkte så om sig själv, han är 41 år och tyckte han var ”gammal” att få första barnet när han var 35. Men är det något jag lärt mig att det blir inte alltid som man tänkt sig, det kan bli ännu bättre.


Så när vi fick veta att du fanns blev vi båda lite (okej mycket) chockade men du var direkt självklar och inkluderades från första stund i allt. Innan din existens ens var bekräftad hade t.ex. din pappa planerat för ditt sovrum… ❤️


Kommentera (11)

För att få de senaste uppdateringarna