Två bilder som sammanfattar min helt rätt bra – SOFFMYS!
Rosorna är en vacker utsikt från soffan och de piggar upp i dubbel bemärkelse. När vi kom hem från akuten i fredags natt stod det rosor och mina favoritgodisar (surisar och twix) på bordet och väntade. Bästa Petra som var med när allt hände hade kört förbi och lämnat så det skulle finnas när jag kom hem igen. HUR glad blir man inte av sånt!? Jag blir ju rörd för mycket mindre haha, så det gjorde mig definitivt gladare!
Något annat som gjort mig mycket gladare hände också i fredags. Ni får veta när tiden är rätt men jag är så lycklig över detta så jag bara måste få ventilera att jag är glad för det i alla fall. Även om jag vet att en del hatar när man säger A men inte B haha. Fast jag lovar att säga B, bara inte ännu.
♡
Vi startade dagen med frukost på hotellet i Huskvarna. Alltså jag vet inte vad det är med mig, men jag känner mig helt knockad. Undrar om man kan bli så trött som en konsekvens av det som hände i fredags eller om det har något samband. Fotleden är fortfarande svullen men ont gör det inte längre så det är lugna gatan den här helgen. Imorgon är det kurstart så jag hoppas att det ska gå smidigt med att lämna alla barnen osv. Elions födelsedag är det också, tur att hans kalas är nästa helg. Då ska jag definitivt vara fit for fight igen!
Kommentera (2)Det blev en händelserik fredag! Vi började med en roadtripp till vänner, det var jättemysigt. När vi kom hem var det bara en kort stund innan jag skulle vara inne på stan för att träffa Petra. Vi hade bestämt sedan länge att fira att vi nu är halvvägs i vår utbildning (det känns stort!!)! Middag på Pinchos och bio (Bad moms 2) efteråt.
När vi satt och åt började jag få ont i foten. Det blev snabbt värre och värre och till sist kunde jag liksom inte sitta still för det bultade så hårt i foten, jag visste inte var jag skulle ta vägen. Kunde inte röra på foten, började bli yr – och svimmade! Kände det på mig så jag lutade mig framåt mot bordet innan jag försvann en stund och som tur är var Petra uppmärksam och höll uppe mig (hon visste att jag hade ont för det hade jag sagt). När jag piggnat till kollade vi på foten och den var ordentligt svullen och jättevarm rung ”knölarna”, det var svullet som en tennisboll där. Ringde runt lite och Mange tyckte att jag skulle åka direkt till akuten eftersom det kunde vara en propp… Manges bror och flickvän var världens bästa och hämtade upp mig, skjutsade mig till akuten, hämtade Mange och skjutsade honom dit och sen var dom i huset med barnen hela kvällen. Mange hade druckit öl så han kunde inte hämta mig haha… Petra erbjög sig att köra och följa med också men Mange ville ju följa med (han blev nog jätteorolig) och det var tur att Petra fick åka hem istället för sen väntade 5 timmar på akuten med diverse undersökningar, provtagningar och samtal med läkare.
Lagom sliten i väntrummet innan jag fick komma in och innan Mange joinade.
Eftersom de misstänkte propp fick jag göra ultraljud på hela benet från ljumsken och ner i foten men det syntes inget som tydde på det. Däremot syntes det vätska runt leden i vristen som den läkaren inte kunde förklara. Efter EKG (eftersom jag svimmade) och blodprover blev slutsatsen att det KAN ha varit debut för något reumatiskt och om det händer något igen eller jag börjar få ont i leder ska jag ta kontakt med vårdcentral för att starta en utredning. Svimmade gjorde jag nog helt enkelt för att det gjorde så ont. Det var en vidrig smärta. Smärtan försvann på några timmar och svullnaden minskade också succesivt. Idag är det bara en av knölarna som inte syns och jag haltar lite pga tryck i foten. Tacksam för att det inte gör så ont längre och framför allt tacksam för att det inte var någon propp.
Som jag skrev på instagram – rätt härlig dejt med min man i alla fall haha! Massa timmar för oss själva utan TV eller barn som stör. Längesen vi pratade så mycket ;).
Kommentera (17)
Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv, så jag kan väl inte säga att jag vet hur det ”brukar” vara. Men igår, trots sorg och tårar så var det en väldigt fin och glädjefylld gudstjänst. Walter har lämnat många minnen efter sig och satt sina spår i många människor! Tänk vad vackert ändå, att trots jobbigt avsked på något sätt också kunna fira det rika liv som varit och de fina minnen som finns?
Hur gick det då med en 1-åring och en 2-åring i kyrkan? Mjodå haha. Alla andra tyckte de var exemplariska men jag tyckte det var lite svårt med Aston just som såklart inte förstår varför man ska vara tyst i kyrkan. Oavsett så var det ingen som verkade ha något emot att han trippade omkring lite mellan kyrkbänkarna och jag är glad att vi tog med dom så de också kunde få säga hejdå till gammelmorfar Walter. Aston och Walter fick ett speciellt band direkt. Aston som då fortfarande var ganska restriktiv med vem han var nära i princip flög upp i Walters famn och kramade honom både en och tjugo gånger under den dagen. Är glad att de hann träffas för jag vet att det gjorde Walter lite lyckligare.
Även idag ska jag och minisarna vara lediga! Vi ska åka och hälsa på vänner i staden där jag bodde när Elion föddes och tillbringade sina första år – Eksjö.
Det är dags att säga farväl till Manges morfar, vi sitter i bilen nu.
Jag kan tänka lite för mycket och ingående på existensiella frågor ibland. Alltid varit sån. Minns när jag var kanske 9-10 år och frågade min pappa inkan vi skulle sova varför jag är jag. Alltså inte hur jag har blivit till, utan varför man är den man är och har det jaget man har. Han sa att man inte ska tänka för mycket på sånt för då blir man knäpp haha. Tycker det är otäckt att allt bara tar slut en dag. Men just det borde man kanske tänka på som en ständig påminnelse om att göra det man blir lycklig av, istället för att vara rädd för det sätta punkt för livet. Att få leva, göra val, älska och bli älskad. Det är det som är livet och det som är nu, det som spelar roll.