Godmorgon säger jag med den vackraste buketten jag fick av min man i lördags, på vår dag.
Efter natten börjar jag förstå varför jag är så trött hela tiden, trots att barnen sover till cirka 08. Men Aston kommer in till oss mitt i natten och har gjort ett tag nu, inatt var inget undantag. Det som skiljde sig från andra nätter var att jag kollade på klockan lite då och då för att få ett hum om hur lång tid det kan handla om såna här nätter, när han ligger och bökar och har sig innan han somnar om. Drygt två timmar var det! Ganska lång tid att ha avbruten sömn på varje natt. Ibland somnar han ju om direkt men det kan ofta ta ett tag, även om han ligger jämte och ska hålla handen tills han somnat. Jaja, man får väl tacka för två barn som sovit hela nätter i sin säng och verkligheten är ju faktiskt att oavsett när det blir så kommer ju även Aston sova hela nätter. Igen får jag nog skriva, för han gjorde det tills han blev ett halvår och jag började plugga. Vet inte om det kan ha ett samband? Känns som ovanligt att de BÖRJAR sova hela nätter och sen ändrar mönster efter så många månader? Idun vaknar i och för sig till och från på nätterna också och vill ha typ en viss nalle eller en napp. De väcker ju varandra också hehe, våra två små. Elion har aldrig någonsin varit vaken en natt men så har han ju aldrig haft syskon som stör heller. Sen sover han verkligen igenom preciiis vad som helst.
Idag ska B-uppsatsen skickas in för första gången, den slutliga versionen ska in nästa vecka på fredag. Det är såhåå skönt att vara nära nu. Och skönt att få några lugnare veckor. Jag ska tajma in att måla om väggen i minisarnas rum nu den tiden. Mange var väl inte direkt överlycklig över mitt beslut men han sa till sist att det väl är bra att jag gör sånt här som inte han egentligen tycker behövs. Då får han anledning att bygga saker utan att fråga mig. Haha okeeej. Helt lugnt för mig. Bara han är medveten om att leva med mig innebär att måla om någon vägg lite då och då för att jag ska få min dos av förändring 😉
Kikar in för ett godmorgon innan min rapportkompis kommer hit. Idag är tanken att vi ska bli klara, imorgon ska det skickas in för att kunna granskas. Det ska bli sååå skönt att släppa detta sen. Längtar mest till praktiken som inte är alltför långt borta nu. Min syster gifter sig sista helgen i februari och på måndagen efter börjar jag VFU 2.
Vi hade ju som sagt en barnfri stund på stan igår, jag och födelsedagsmannen. Manges bror med fästmö var barnvakter. För första gången på dagtid (för Danne och Ester), innan har vi åkt hemifrån när de små har somnat. Men det var ju inga problem haha, tvärtom så hann de knappt säga hej då till oss.
Ja ni ser ju, busIdun är mer än redo för farbror och Estermys i några timmar.
Jag åt en smarrig ceasarsallad. Vi åt på Twin city, här utanför restaurangen möttes våra vägar irl för första gången en sommarnatt (när det fanns utebar och uteservering) några veckor innan vår första date blev av. Det har ni hört förr men jag älskar att minnas tillbaka på den hösten och de kvällarna.
Min 38-åring. Snart 40!! Helt galet….
Här vid hörnet utanför Scandic möttes jag och Mange inför vår första date. Kommer aldrig glömma den kvällen. Så efterlängtad och speciell. Äntligen skulle vår träff bli av, nio månader senare efter att vi först hade kontakt. Mittemot, på min högra sida lite längre fram ligger restaurangen där Mange hade bokat bord. Den finns tyvärr inte kvar (ligger en annan restaurang där), men Småländska kolonin dit vi gick efter middagen hoppas jag för alltid kommer finnas kvar, för timmarna vi hade där är ännu mer speciella.
Vi såg Solsidan som avslutning på vår date och vi gillade den! Har hört att många tycker att det inte passar som långfilm men vi håller inte med. För mig just nu där jag, vi är i livet kände jag att det var precis en film jag behövde se. Livet. Var rädd om det, dvs dagarna och framför allt människorna i det. Ju äldre jag blir desto fler klyschor upptäcker jag är sanna. Typ ta vara på livet, carpe diem som Alex tatuering säger. Det ÄR ju faktiskt så.
Det har varit skönt med bloggledigt under helgen, jag tror att det är rapportskrivandet som gör mig less på skärmar. Nu i veckan ska den skickas in för opponering vid ett seminarium så då hopps jag att orken till annat kommer tillbaka till mig igen. Förkylningen som vägrar släppa taget hjälper ju inte heller till direkt.
Vi har haft fullt hus i helgen, Elion har haft en kompis här fredag till idag. Måste säga att det på många sätt är enklare med fyra barn än tre i det här fallet eftersom Elion får en jämnårig att leka med. Så att planera syskon i par får jag nog säga är en bra idé (jag har faktiskt alltid önskat att Elion hade fått ett mer jämnårigt syskon) 😉
Triss i bilder från helgen:
Gårdagens middag efter att vi hämtat Mange i stugan. Hemmagjorda hamburgare.
Födelsedagsman i huset – 38 år blir min kärlek idag!
Födelsedagsfrukosten för huvudpersonen. Nu väntar vi på barnvakt, vi ska in till stan (bara jag och M) för att äta lunch på stan plus gå på bio. En kompletterande födelsedagspresent till morgonens paketöppning där favoriten var en kaffepress. Hade köpt muggen på bilden och nymalet kaffe också så att den kunde invigas till frukosten.
Kommentera (9)
Nu kommer jag med en konstig fråga, haha. Kan inte du lägga upp en bild på er vägg med tavellister i vardagsrummet. Det jag sett är verkligen jättefint! Behöver lite inspiraton.
Absolut, några bilder på morgonens tavelliststatus kommer nedan! Det jag tycker är bra med just tavellister är att man kan byta ut motiv och ramar när man tröttnar, vilket ju jag gör med jämna mellanrum hehe… Man undviker många tavelhål i väggen om man är som mig med andra ord.
Fredag och kallt! Tror ni att det blir riktig vinter här i söder snart? Januari och februari brukar väl vara de mest snörika månaderna? I mars hoppas jag att våren börjar knacka på däremot, även om det hade varit mysigt med några pulkaturer till innan pulkorna ställs undan. Idun och Aston är ju båda födda i mars (12:e och 9:e) och när de var nyfödda hade det börjat bli vår i luften båda de åren. Ni vet, fågelkvitter, doften, ljuset… Åh, känner nu att vår verkligen är min favoritårstid! Även om alla har sin charm.
Igår gjorde jag något för mig väldigt ovant. Låg i soffan från 19 och kollade på Bachelor (ja de gamla avsnitten på TV4 Play), jag är lite efter). Minisarna somnade tidigt, Elion var hos en kompis till 20 och Mange var i stugan och snickrade. Och faktiskt så lyckades jag njuta av det. Brukar annars ha svårt att slappna av framför TV:n om jag är själv. Tror jag behöver det just nu, känner mig sliten. Antar att förkylning efter förkylning spelar stor roll så nu hoppas jag verkligen att vi får känna oss friska snart!
KRAM & Bästa fredagen!
P.S Om ni har frågor så ställ dom mer än gärna i kommentarerna så ska jag bli bättre på att försöka svara på dom i inlägg såhär. Det är ju faktiskt ni som läser som borde få vara med och bestämma innehåll 😉
TACK från djupet av mitt hjärta för era kommentarer om inlägget där jag berättade att min mamma har hört av sig, efter 5 års tystnad. Jag har inte orkat skriva mer om det just för att det fortfarande tar mycket energi – men viktigt att lyfta att det inte är dålig energi. När man har byggt upp en hög mur för att faktiskt klara av en sån förlust som det innebar att ens mamma ”gör slut” blir det nog oundvikligen svajigt när man funderar på att plocka ner muren igen. Framför allt att det är en mammarelation gör det svårt. Hade det varit en partner skulle det väl inte funnits en chans i världen att det hade blivit tal om att gå vidare tillsammans. Men det är min mamma, och det handlar om psykisk sjukdom i botten.
Det är nog viktigt att låta det ta tid. Låta mina känslor komma ikapp. Jag har lätt för att känna mycket och jag har lätt för att lätt bli lite för ivrig. Med detta måste gå sakta fram. Utvärdera svar och hela tiden ha i åtanke att det bara är ett kanske. För kanske det skiter sig. Men vet ni att hittills har det inte varit ett enda tveksamt svar från mammas sida. Inte ett enda. Jag har väntat på att hon t ex ska hamna i försvar, skylla ifrån sig, inte erkänna. Bli arg! Men det har inte varit något sådant – trots att jag utmanat lite. Jag känner att jag ha varit tvungen att göra det, utan att såra förstås. Men jag måste få svar, måste vara öppen om allt det jag har funderat på. Att hon gång på gång nu bemöter mig med fina ord och vad som verkar vara uppriktig ånger gör att jag väljer att försöka tro på att hon har förändrats. För det jag får se nu är så långt ifrån min ”gamla” mamma man kan komma. Aldrig någonsin har hon visat dessa sidor tidigare.
Det går i vågor. Ena dagen är jag glad för att hon har skrivit som hon har gjort – jag har fått ett hopp om att vi kanske kan få en på något sätt fungerande relation. Nästa dag blir jag iskall när jag tänker att hon kanske gör allt detta för att lura mig!? När jag har slappnat av på riktigt kommer hon hugga mig i ryggen, för att hämnas. Det är helt SJUKT vad manipulation och psykisk misshandel kan göra med en människa, såhär lång tid efter. Om hon skulle göra det sistnämnda, lura mig… Då skulle det aldrig någonsin komma en ny chans för henne att ta tillbaka det, då skulle jag inte våga släppa in henne på nytt. Aldrig i livet. Det skulle vara alldeles för påfrestande och jag skulle inte klara av det igen.
MEN. Hon verkar alltså ha ändrat sig, på riktigt. Det första jag ville ha svar på var exakt VAD hon ångrar och ber om förlåtelse för. Det som hände med mina syskon och rättegången? Att hon stängt ute bara mig av alla fem syskon i fem års tid? Eller också det som hände mig när jag bodde hemma. Hon har bett om förlåtelse för ALLT och det behövde jag höra, ett erkännande om att det var fel, det som hände mig också. Det handlar inte om att älta men jag behöver veta att hon ångrar allt det och att hon förstår hur mycket hon har sårat. Och det verkar hon göra. Det andra jag behövde ha svar på var vilken hjälp hon har fått, för jag vet att man behöver mediciner OCH behandling för bipoläritet (en del av diagnosen hon har fått). Även där har jag fått bra svar. Jag har sagt att man inte kan skylla allt på sjukdomen eller på en stressig vardag (hallå jag med tre barn vet hur stressigt det kan vara men inte fan skulle jag göra något för att såra mina barn ändå) men jag anser ändå att det förklarar mycket. Med en så aggressiv psykisk sjukdom beter man sig inte som en människa utan psykisk sjukdom. Men vill personen förändra situationen och söker hjälp, då tänker jag att det är det första viktiga steget. Svårigheten när det kommer till psykisk sjukdom kan ju många gånger annars vara att personen INTE VILL ha hjälp. Då är det svårt. Men finns frivillighet och samtycke till att göra något åt saken, det är ju då det finns chans till ett bättre liv. Och en person som tagit det steget och förändrat sin situation till det bättre… Vem är jag då om jag inte skulle ge den personen en ny chans när jag vet att sjukdomen inte längre står i vägen på samma sätt? Om personen kommit till insikt och sträcker ut en hand, vem är jag då att inte ta den? Det är ju ändå min mamma det handlar om. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls är läskigt, för det är det.
Kommer ni ihåg det här avsnittet? Det är snart ett år sedan, men alltid kanske inte var alltid ändå?
Anledningen till att jag väljer att dela med mig öppet om detta är för att jag inte bara vill sluta att prata om det och då bara ha berättat dåliga saker. Jag vill ändå att mamma ska ha cred för att hon har tagit tag i det som varit dåligt. Kanske ni som är i liknande situationer kan få hopp om att det faktiskt kan bli bättre? Omständigheterna är väldigt olika såklart och det är mycket som spelar in, men jag tror att det är viktigt att våga ge en andra chans om man känner att det är rätt. Min magkänsla säger att det är rätt. Som sagt skulle jag nog inte förlåta mig själv om jag inte gav henne, oss, den chansen, om det en dag skulle vara försent. Men som sagt, en relation ska inte vara destruktiv så om det är fallet är det absolut inte så att jag uppmanar någon till att ge en sån relation en ny chans. Jag menar bara att om det finns anledning så kan man vinna mycket på att gemensamt lägga det onda bakom och försöka blicka framåt.