VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

INTE ALLTID UTAN MIN MAMMA?

TACK från djupet av mitt hjärta för era kommentarer om inlägget där jag berättade att min mamma har hört av sig, efter 5 års tystnad. Jag har inte orkat skriva mer om det just för att det fortfarande tar mycket energi – men viktigt att lyfta att det inte är dålig energi. När man har byggt upp en hög mur för att faktiskt klara av en sån förlust som det innebar att ens mamma ”gör slut” blir det nog oundvikligen svajigt när man funderar på att plocka ner muren igen. Framför allt att det är en mammarelation gör det svårt. Hade det varit en partner skulle det väl inte funnits en chans i världen att det hade blivit tal om att gå vidare tillsammans. Men det är min mamma, och det handlar om psykisk sjukdom i botten.


Det är nog viktigt att låta det ta tid. Låta mina känslor komma ikapp. Jag har lätt för att känna mycket och jag har lätt för att lätt bli lite för ivrig. Med detta måste gå sakta fram. Utvärdera svar och hela tiden ha i åtanke att det bara är ett kanske. För kanske det skiter sig. Men vet ni att hittills har det inte varit ett enda tveksamt svar från mammas sida. Inte ett enda. Jag har väntat på att hon t ex ska hamna i försvar, skylla ifrån sig, inte erkänna. Bli arg! Men det har inte varit något sådant – trots att jag utmanat lite. Jag känner att jag ha varit tvungen att göra det, utan att såra förstås. Men jag måste få svar, måste vara öppen om allt det jag har funderat på. Att hon gång på gång nu bemöter mig med fina ord och vad som verkar vara uppriktig ånger gör att jag väljer att försöka tro på att hon har förändrats. För det jag får se nu är så långt ifrån min ”gamla” mamma man kan komma. Aldrig någonsin har hon visat dessa sidor tidigare.


Det går i vågor. Ena dagen är jag glad för att hon har skrivit som hon har gjort – jag har fått ett hopp om att vi kanske kan få en på något sätt fungerande relation. Nästa dag blir jag iskall när jag tänker att hon kanske gör allt detta för att lura mig!? När jag har slappnat av på riktigt kommer hon hugga mig i ryggen, för att hämnas. Det är helt SJUKT vad manipulation och psykisk misshandel kan göra med en människa, såhär lång tid efter. Om hon skulle göra det sistnämnda, lura mig… Då skulle det aldrig någonsin komma en ny chans för henne att ta tillbaka det, då skulle jag inte våga släppa in henne på nytt. Aldrig i livet. Det skulle vara alldeles för påfrestande och jag skulle inte klara av det igen.


MEN. Hon verkar alltså ha ändrat sig, på riktigt. Det första jag ville ha svar på var exakt VAD hon ångrar och ber om förlåtelse för. Det som hände med mina syskon och rättegången? Att hon stängt ute bara mig av alla fem syskon i fem års tid? Eller också det som hände mig när jag bodde hemma. Hon har bett om förlåtelse för ALLT och det behövde jag höra, ett erkännande om att det var fel, det som hände mig också. Det handlar inte om att älta men jag behöver veta att hon ångrar allt det och att hon förstår hur mycket hon har sårat. Och det verkar hon göra. Det andra jag behövde ha svar på var vilken hjälp hon har fått, för jag vet att man behöver mediciner OCH behandling för bipoläritet (en del av diagnosen hon har fått). Även där har jag fått bra svar. Jag har sagt att man inte kan skylla allt på sjukdomen eller på en stressig vardag (hallå jag med tre barn vet hur stressigt det kan vara men inte fan skulle jag göra något för att såra mina barn ändå) men jag anser ändå att det förklarar mycket. Med en så aggressiv psykisk sjukdom beter man sig inte som en människa utan psykisk sjukdom. Men vill personen förändra situationen och söker hjälp, då tänker jag att det är det första viktiga steget. Svårigheten när det kommer till psykisk sjukdom kan ju många gånger annars vara att personen INTE VILL ha hjälp. Då är det svårt. Men finns frivillighet och samtycke till att göra något åt saken, det är ju då det finns chans till ett bättre liv. Och en person som tagit det steget och förändrat sin situation till det bättre… Vem är jag då om jag inte skulle ge den personen en ny chans när jag vet att sjukdomen inte längre står i vägen på samma sätt? Om personen kommit till insikt och sträcker ut en hand, vem är jag då att inte ta den? Det är ju ändå min mamma det handlar om. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls är läskigt, för det är det.




IMG_3294.JPG

Kommer ni ihåg det här avsnittet? Det är snart ett år sedan, men alltid kanske inte var alltid ändå?

Anledningen till att jag väljer att dela med mig öppet om detta är för att jag inte bara vill sluta att prata om det och då bara ha berättat dåliga saker. Jag vill ändå att mamma ska ha cred för att hon har tagit tag i det som varit dåligt. Kanske ni som är i liknande situationer kan få hopp om att det faktiskt kan bli bättre? Omständigheterna är väldigt olika såklart och det är mycket som spelar in, men jag tror att det är viktigt att våga ge en andra chans om man känner att det är rätt. Min magkänsla säger att det är rätt. Som sagt skulle jag nog inte förlåta mig själv om jag inte gav henne, oss, den chansen, om det en dag skulle vara försent. Men som sagt, en relation ska inte vara destruktiv så om det är fallet är det absolut inte så att jag uppmanar någon till att ge en sån relation en ny chans. Jag menar bara att om det finns anledning så kan man vinna mycket på att gemensamt lägga det onda bakom och försöka blicka framåt.



Annons

Kommentarer


  1. Helena 4 januari, 2018 on 18:46 Svara

    Hoppas det går bra med din mamma och att hon på riktigt ångrar sig. Man är dock inte mamma bara för att man fött ett barn. Det är ens handlingar, omtanke och den kärlek man ger som gör att man kan kalla sig just mamma.

  2. Ia 4 januari, 2018 on 21:13 Svara

    Jag är en en mamma, bipolär och haft svajigt mående under mina nu tonårsbarns uppväxter. Mitt ex/deras pappa är i mitt tycke inte riktigt korrekt i huvudet även om han mig veterligen inte har någon diagnos.
    Hur som. Jag har sedan 3 år ingen kontakt alls med mina barn. Jag kan erkänna att jag inte på något sätt varit den mamma jag har önskat, men aldrig i livet att jag velat dem illa! Definitivt heller inte i den omfattning deras pappa drivit dem att tro.
    Jag har ungefär sedan 15-årsåldern sökt så mycket hjälp, ätit så många olika läkemedel, varit nästintill psykotisk i perioder och djupt deprimerad men flertalet suicidförsök. Min diagnos fick jag först vid 43 års ålder (45 idag) och jag säger bara HALLELUJA! Äntligen har jag fått ett liv. Ett liv med känslor, glädje och sorg inom normala nivåer. Utan snedkickar av helt kemiskt felaktiga mediciner, utan känslan av att ha en hink runt hjärtat som inte släpper igenom nåt, de förlamande depressionerna och de hypomana skoven. Jag ÄR en fantastisk mamma till min och sambons 7-åring. Jag ÄR den mamma, sambo, vän och arbetskamrat jag vill vara. Men vissa saker går mest troligt aldrig att reparera. Min relation till mina stora barn, deras relation med sin lillasyster. Och eftersom jag och alla som har minsta kontakt med mig är totalblockade på alla sätt kan jag inte ens säga förlåt. Men det är okej det med, det måste få vara det. Vad framtiden ger vet ingen av oss. Men tid är inte att förakta. Saker måste få ta tid. Men jag måste få gå vidare för det är så härligt att äntligen få LEVA.

    • Evelina 4 januari, 2018 on 21:19 Svara

      Vilken sorglig och samtidigt fin kommentar. Jag blir glad för din skull att du äntligen fick hjälp och mår bra idag. Och du gör mig ännu mer säker på att man faktiskt kan ändra sig och sitt fokus i livet med rätt behandling. Du får alltså mig att tro ännu mer på vad min mamma säger. Hoppas att du får chansen att prata med dina äldre barn i framtiden när kanske tiden börjat läka sår. All kärlek till dig ❤️

  3. Ulrika F 5 januari, 2018 on 00:42 Svara

    Gå varsamt fram, fina du. Ställ alla frågor du vill, kräv svar (kanske inte på en gång) Men jag tror att varligt är ordet. Har ingen erfarenhet men skulle (tror jag) gå ganska långt för att få kontakt igen om det var min mor det gällde. Lycka till, kram <3

    • Evelina 5 januari, 2018 on 10:06 Svara

      ❤️ Tack snälla för omtanke! Kram

  4. Johanna 5 januari, 2018 on 07:42 Svara

    Har din mamma hört av sig till duna syskon och bett dem om ursäkt också, eller är det bara till dig?
    Lycka till! Modigt från båda håll! ❤️

    • Evelina 5 januari, 2018 on 10:06 Svara

      Ja hon har hört av sig till alla. De andra HAR hon ju skrivit till under åren som gått, men detta är första gången hon verkar inse att hon faktiskt har 5 barn hon saknar… Tack!

  5. Tina 5 januari, 2018 on 10:18 Svara

    Åh, vad glad jag är att läsa det här!
    All kärlek till dig och dina syskon!

    Kramar SYV-Tina

    • Evelina 5 januari, 2018 on 10:31 Svara

      Kram till dig Tina! ❤️ ❤️ ❤️

  6. Lisa 5 januari, 2018 on 14:21 Svara

    Hoppas att er relation blir bättre, psykiska sjukdomar är ju tyvärr inget man blir frisk från hux flux hur mycket man än VILL förändras eller inser att man sårat någon när man varit under isen. Så läs på om hennes sjukdom och ställ dej frågan om du verkligen orkar vara där när hon får ett bakslag om hon nu skulle få det. Så att du inte blir sårad igen, för sjukdomen finns där även om mediciner å terapi kan hjälpa till viss del. Kram

    • Evelina 5 januari, 2018 on 14:38 Svara

      Sant. Detta är inget som har gått snabbt, det ligger flera års terapi och läkemedelsbehandling bakom och jag hoppas att hon fortsätter med medicinen alltid…
      Kram!

  7. Sofie 5 januari, 2018 on 20:38 Svara

    Åh vilket inlägg…
    blir så rörd och så fint av dig att dela med dig.
    Hoppas så för din skull att ni kan få en fin relation längre fram!

  8. Anna 6 januari, 2018 on 11:35 Svara

    Hej!

    Jag vill bara skriva att det behöver inte alltid vara som det har varit. Jag har absolut inte gått igenom det du har men jag och min mamma hade en bra relation tills jag flyttade hemifrån. När jag flyttade och jobbade hårt och skapade ett bra liv så rasade hennes av andra anledningar vilket resulterade i att min egna mamma blev avundsjuk på mig.

    Vi hade en riktigt infekterad relation där min mamma behandlade mig på ett sätt jag inte ens kan förstå då jag har egna barn som jag aldrig skulle behandla så.

    Jag gjorde ”slut” med min mamma, stängde ute henne från mitt och mina barns liv helt.

    När hon efter ett år hörde av sig var jag så rädd för att ta upp kontakten, ville verkligen inte gå igenom något sådant igen och hade svårt att tro att hon plötsligt hade ändrat sig. MEN det hade hon verkligen, hon hade ju insett vad hon förlorade genom att vara elak. Hon säger ofta nu att hon aldrig skulle kunna göra så igen och att hon ångrar sig. Vi har en bra relation idag och det är så skönt.

    Jag hoppas att din mamma är innerlig och ärlig, önskar er en bra och normal mamma/dotter relation på sikt.

    • Evelina 6 januari, 2018 on 14:48 Svara

      ❤️
      Vad skönt att höra att det faktiskt kan ändras till det bättre! Kram

  9. Carolina 24 januari, 2018 on 14:08 Svara

    Tack för att du delar med dig. Kände bar att jag måste lägga en kommentar, gör det alldeles för sällan, men just det här med föräldrarelationen kan jag ju relatera så otroligt mycket till. För min del blev det för sent. Min pappa hörde av sig för ca 1 års sedan då har hastigt blev allvarligt sjuk i cancer. Jag blev chockad och arg i stunden o hade svårt att ta in allt. O sen när det hade lagt sig och vi bokade träff så hann det aldrig genomföras. Hans cancer tog honom innan jag hann få ge den där kramen som jag till sist bestämt mig för att jag inte ville missa. Vi fick därmed aldrig chansen att börja om. Han fick aldrig träffa min minsting, Liam.
    Jag förstår hur jobbigt det här är för dig och jag blir glad av att läsa att du funderar över att jobba på det. Att hon ångrar sig och faktiskt erkänner vad hon gjort är stort.
    Önskar dig lycka till och skickar en stor kram

    • Evelina 24 januari, 2018 on 14:35 Svara

      ❤️❤️❤️
      Så ledsen jag blir att ni inte hann ses, men i vissa fall får man nog tänka att det var tanken som räknades 😌❤️ Han var säkert jättelycklig av bara tanken på att du ville ses!!
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna