Att ligga på spikmatta med två små i huset = en trägiraff i huvudet, en hoppande 1-åring på magen, en fot som trasslar in sig i håret osv. Harmoniskt njae haha… Nödvändigt JA. Har så ont i nacke/axlar just nu, då brukar det bli bättre även om den inte riktigt når dit upp. Måste köpa en sån där nackspkmatta.
Sammanfattning av förskoledagen – kunde inte gått bättre. Idun ville först inte gå hem hehe. Rustar mig inför morgondagen när Aston ska testa på att vara själv.
Puss!
Kommentera (10)Okej, ny dag nya tag! Jag utvärderade vad som kunde vara anledningen till Astons dåliga humör igår och valde att utgå från att han var hungrig. Hungrig + trött är sämsta kombinationen, i alla fall för mina små. De brukar oftast äta en ganska matig mellis på morgonen men igår ville Aston knappt äta på fruktstunden. När vi hade lämnat Elion på skolan idag åkte vi vidare till mataffären för att handla och medan jag gjorde det fick de små sitta i kundvagnen och äta cocktailtomater. En hel ask delade de på hehe. Och tada, idag har förmiddagen gått mycket bättre för unge herrn.
För Idun har det gått strålande även idag. Vi hade bestämt att vi skulle till hennes avdelning först och se om hon ville leka själv där medan jag och Aston gick till hans avdelning. Hon har sett fram emot att rita med tuschpennorna sen vi gick igår, så när vi kom in tog hon bara av sig stövlarna och sprang inåt. Fick påminna om att ta av jackan och krama mamma också hehe. Sen har hon varit på sin avdelning själv, jag och Aston gick ner precis innan lunchen bara, innan han och jag gick tillbaka för att äta på hans avdelning. Sen sa vi hejdå för idag och gick ut med vagnen, han slocknade direkt. Och Idun är kvar. Har ätit lunch själv och ska vila där för första gången. Min stora duktiga tjej. Vi ska tillbaka efter vilan sen och jag längtar efter henne men blir glad ända in i själen av att hon trivs så bra från start. Det hjälper såklart att hon är 2,5 år jämfört med Astons 1,5 år, hon förstår på ett annat sätt och går att prata med lite ”djupare”.
Stolt över mina små och stolt över min man!
Han imponerade på mig förra veckan när han otränad var med i både blodomploppet och Action run. Eller ja, otränad säger han själv, jag menar på att han visst får nog med träning av att bygga ute i stugan. Uppenbarligen!
♡
Kommentera (4)Okej om fredagens inskolning gick strålande, så kan man väl säga att idag var allt annat än sådär harmoniskt som det faktiskt var i fredags. Det har tvärtom varit helt otroligt svettigt och jag känner att jag inte alls räckte till. Vilket väl i och för sig inte är så konstigt när man gör två inskolningar på olika avdelningar samtidigt och själv. Allt bottnade i att speciellt Aston inte hade en jättehärlig dag, redan från start har han varit gnällig. Vet inte om han kanske börjar bli förkyld, för jag känner mig tung i huvudet och förstår om han är grinig ifall han har likadant. Men för att se det positiva – Idun gick med sin inskolningsfröken själv efter bara en liten stund med på Astons avdelning, ner till sin avdelning. Hon sa först ”följ med mig mamma”, men jag sa att jag måste ju stanna med Aston men om du följer med ses vi ju snart igen och sen var det inget mer med det. Vi träffades igen ute på gården för lek innan vi åt lunch tillsammans på Iduns avdelning. Imorgon blir det lunch tillsammans på Astons avdelning, vi pusslar dag för dag och testar oss fram tillsammans med pedagogerna. Det känns bra, att de verkligen lyssnar och anpassar.
Vi hämtade storebror när han slutade skolan bara en stund efter vi gick från förskolan och sen var vi hemma ytterligare en ministund innan det var dags att ta sig till tandläkaren. En dag utan bil har känts av extra just idag, den har istället varit inne på en svindyr service.
9:e våningen ger en grym utsikt
Älskade små. Jag ÄLSKAR er men idag har tre barn känts som många haha.
♡
Kommentera (4)
Igår var jag hejarklack igen, åt Elion som spelade fotbollscup. Han gjorde mål efter mål och lagom till sista matchen var slut öppnade himlen sig och alla sprang blöta mot bilarna som var parkerade på en äng lite längre bort.
Regnet fortsatte hela eftermiddagen så det blev en innemysdag resten av söndagen. Mange pratade om att fixa något med elen och var på väg bortåt i huset men så gnällde Aston till och jag kände bara nee, jag vill inte vara själv med minisarna mer för den här veckan. Så jag bad honom stanna med oss istället. Han kan också behöva ta det lugnt, och den här veckan när det varit tävlingar och sjukhusbesök för honom har det blivit lite tid tillsammans. Jag är glad att jag kan säga ifrån när det blir för mycket, jag är glad att han lyssnar. Och jag vet ju att det inte är att han inte vill vara med oss, mer att han behöver en broms.
Nu väntar ännu en inskolningsdag! Om en vecka är det full fart med förskola på riktigt och praktik för mig. Igår när vi skulle sova sa Mange att det känns konstigt att någon annan ska ta hand om våra barn. Det var skönt att höra att han också tänker på det, han har hittills varit väldigt cool och tagit det mer självklart, men jag tror att det blir mer verkligt för honom nu när det närmar sig på riktigt. Jag blir lite pirrig i magen varje gång jag tänker på praktiken (för att jag längtar) samtidigt som det blir en liten klump av ångest (för jag vill inte lämna ifrån mig mina barn). Det är verkligen blandade känslor men jag resonerar som så att det skulle vara lika jobbigt oavsett när, det kan inte bara handla om att Aston ”bara” är 1,5 år. Det hade känts lika vemodigt även om de var 3 och 4 tror jag. Det handlar ju mer om att något nytt okänt väntar. Och när det handlar om stora förändringar brukar det kännas lite läskigt, eftersom det handlar om en ny verklighet som man ännu inte har varit en del av och hjärnan inte riktigt kan placera hur det kommer att kännas och bli.
♡
Kommentera (2)
Igår morse åkte min man med sina bröder mot Borås för att delta i Action run 2017. Lite komiskt att han samma vecka som han är med i en bilkrock ska delta i inte mindre än två lopp… Som tur är visade inte röntgen något på rygg och nacke så han fick klartecken för lördagens bana.
Jag, barnen och en av brödernas flickvän åkte i vår bil lite senare. Den andra flickvännen var kvar på hemmaplan för att delta i Jönköpings halvmarathon och kom inte mindre än på 14:e plats! Så himla coolt. Det är synd att man inte kan vara på två platser samtidigt, jag hade velat se det också.
Vi kom fram en kort stund innan deras start så vi mötte upp dom för att önska lycka till!
Det allra första hindret såg faktiskt lite farligt ut emellanåt när det blåste och lågorna blev jättehöga men det var inget som drabbade Manges startgrupp.
Vi såg börjaninnan vi letade upp lunch och ställde oss vid ett hinder där vi trodde att vi skulle få se dom igen. Det fick vi inte haha. Så vi väntade lite i onödan men å andra sidan har man ju ingen koll på när, var och hur det går heller. Hade vi inte haft barnvagnen (och minisarna med) hade vi hängt med längre i början men nu blev det som det blev.
Jag och Elion stod sen och spanade länge några hinder ifrån mål men gick sen ännu längre bort
Till slut lokaliserade vi dom och såhär pigga och glada var de då! M var inte det minsta trött, bara log stort och gav mig en puss innan de tog sig över de sista hinderna innan mål.
Att springa i lag är lite av en utmaning för Mange hehe, han vill gärna köra sitt eget race men jag tycker det var fint att se deras teamwork. Om Elion, Idun och Aston skulle få för sig att göra något sånt här i framtiden hade jag blivit SÅ stolt. Mamma Anna och pappa Ubbe var det defintivt.
Och DÄR var de i mål!
Action brothers! Tror de nästan har bestämt sig för att delta nästa år igen 😉
Bästa svärisarna som överraskade sina söner med att komma och heja!
Bästa barnen som dansade loss vid mållinjen!
♡
Kommentera (1)