Igår var jag hejarklack igen, åt Elion som spelade fotbollscup. Han gjorde mål efter mål och lagom till sista matchen var slut öppnade himlen sig och alla sprang blöta mot bilarna som var parkerade på en äng lite längre bort.
Regnet fortsatte hela eftermiddagen så det blev en innemysdag resten av söndagen. Mange pratade om att fixa något med elen och var på väg bortåt i huset men så gnällde Aston till och jag kände bara nee, jag vill inte vara själv med minisarna mer för den här veckan. Så jag bad honom stanna med oss istället. Han kan också behöva ta det lugnt, och den här veckan när det varit tävlingar och sjukhusbesök för honom har det blivit lite tid tillsammans. Jag är glad att jag kan säga ifrån när det blir för mycket, jag är glad att han lyssnar. Och jag vet ju att det inte är att han inte vill vara med oss, mer att han behöver en broms.
Nu väntar ännu en inskolningsdag! Om en vecka är det full fart med förskola på riktigt och praktik för mig. Igår när vi skulle sova sa Mange att det känns konstigt att någon annan ska ta hand om våra barn. Det var skönt att höra att han också tänker på det, han har hittills varit väldigt cool och tagit det mer självklart, men jag tror att det blir mer verkligt för honom nu när det närmar sig på riktigt. Jag blir lite pirrig i magen varje gång jag tänker på praktiken (för att jag längtar) samtidigt som det blir en liten klump av ångest (för jag vill inte lämna ifrån mig mina barn). Det är verkligen blandade känslor men jag resonerar som så att det skulle vara lika jobbigt oavsett när, det kan inte bara handla om att Aston ”bara” är 1,5 år. Det hade känts lika vemodigt även om de var 3 och 4 tror jag. Det handlar ju mer om att något nytt okänt väntar. Och när det handlar om stora förändringar brukar det kännas lite läskigt, eftersom det handlar om en ny verklighet som man ännu inte har varit en del av och hjärnan inte riktigt kan placera hur det kommer att kännas och bli.
♡
Åh känner så igen mig idet du skriver. Min sambo håller på med inskolningen av vår 1.5 åring nu, men from måndag nästa vecka är det ” på riktigt” och jag tycker det känns SÅ konstigt att som du skriver någon annan ska ta hand om honom. Som man egentligen inte alls känner..
Vi håller också på Att skola on bår 1,5 åring. Har även en 4 åring. För vår del handlar nig vemodet om att det så definitivt är slutet på en period i livet. Man ska aldrig säga aldrig men vi känner väl båda två att vi nog kommer vara ganska nöjda med de två barn vi har. Bebistiden är liksom förbi för alltid för oss om det blir som vi känner idag med antal barn.