Dan före dan! Ja jag pratar såklart om ultraljudet som är imorgon. Jag har nämnt oron den här graviditeten. Den tär på mig. Beror säkert på mitt allmänmående för tillfället men alltså hjälp vad påfrestande det är att vara orolig för något som man egentligen inte kan påverka. Har aldrig varit orolig med varken Elion eller Idun i magen. Har liksom bara tänkt att klart det går bra ungefär, även om jag såklart vetat om alla risker och vad som kan hända, men inte alls speciellt orolig överlag sådär. Början med Idun blev det i och för sig så lite, när M kom hem och berättade vad alla hans jobbarkompisar sa om alla deras missfall innan det gick vägen för dom. DÅ började jag tänka lite extra, men bara till första ultraljudet och när jag började känna buffarna. Men denna gången. Jag vågar inte riktigt tro på att allt är bra, trots att vi har gjort många ultraljud redan, och trots att jag känner buffar och rörelser. Men nu jämför jag så mycket med Idun, hon kickade mycket mer och tidigare. Nu är det väldigt lugnt i jämförelse. Och jag förstår ju att det är dumt att jämföra så, jag gör verkligen det. Jag vet ju att Idun har riktiga karatekickar och denna bebisen kanske inte har det. Storebror hade det ju inte heller, men det var för längesen för att kunna jämföra. I går kväll kände jag ganska många minibuffar i alla fall, och även tidigt i dag på morgonen och det lugnade mig jättemycket. Hade en bebis brevid mig som kickade på mig och en i magen. Jag vet inte om det är att det känns för bra för att vara sant? Så det är ultraljudet imorgon är otroligt efterlängtat och jag hoppas så att allt är bra med lillbebisen.
Morgonen är som vanligt här – frukost avklarad och vi sitter på lekmattan med Nyhetsmorgon på. Idun brukar sällan titta på TV:n men nu är det katter med och hennes ögon är stooora och hon säger oooo oooo och tttaaa vilket betyder titta eller nåt antar jag. IVRIG är hon i alla fall! 😉
Har precis bokat klipptid! Ännu en feel-good-sak som jag behöver. Har en jättefin vän som brukar klippa mig och hon är verkligen världens bästa frisör, men nu behöver jag den där lyxen som det innebär att sitta i en frisörstol. Tror nog ni förstår hur jag menar hihi. Skämmas bort lite extra sådär. Ja man kan köpa min glädje haha. Skämt åsido, det blir en bra egentidsstund nästa vecka så får M vara själv med båda barnen.
Dagens feel-good-sakER är att träffa Karin för en fika och därefter ska jag träna medan svärmor lånar Idun på en promenad under tiden. Jag försöker ha en sån rolig sak varje dag nu, boosta mig själv lite extra och ha roliga saker att se fram emot!
Vad hittar du på idag?
KRAM
Vad menar hon nu tänker ni kanske när ni läser rubriken? Jo, det är så att jag har haft det tufft ett tag, riktigt tufft. Vilket är rätt konstigt eftersom jag samtidigt varit sååå lycklig! Sådär genuint lycklig.
Det hände nån gång i somras, mitt i graviditets- och bröllopslycka kände jag mig vilsen. Som om jag har tappat bort mig själv men inte visste var. Kände (känner) mig inte bekväm i min egen kropp längre. Hela jag känner mig långt ifrån mig själv! Fram till bröllopet var det full fart (med allt!) så jag hann liksom inte riktigt reflektera, men när vi kom hem stannade det av på farten en del och kanske kom allt ifatt mig då. Den där fruhippan som jag skrev inte alls var vad jag behövde, var verkligen inte alls vad jag behövde. Redan då hade jag behövt något som höjde mig men den sänkte mig totalt. Inte bara den i sig utan även reaktionerna från de som var med, som inte tillät mig att bli ledsen för hur den fick mig att känna. Det var som att den utlöste nånting som gjorde det ännu värre, jag stod liksom i kvicksand och fick inget fotfäste. Sjönk längre och längre ner. Var så ledsen, och varje dag kändes som en kamp – i n g e n t i n g kändes roligt eller liksom värt det. Vardagsrutiner gjordes för att de måste men det tog ändå emot. Idun var den som fick mig upp på morgonen. Elion också, men Idun är ju en bebis och mer hjälplös, behöver hjälp med allt precis hela dan.
Och så en dag när jag såg mig själv i spegeln såg jag nånting jag aldrig sett innan. Jag såg mig där, men jag var ändå inte där. Blicken var så tom. Det var riktigt obehagligt. Och jag kände mig tom, var så ledsen. Utan att direkt veta varför. Det gjorde mig rädd för jag kände att jag stod vid ett stup och vinglade, insåg att jag måste ändra på något. Jag saknade mig själv och glädjen. Så jag berättade för M. Han sa att han sett på mig att det var något, att jag inte var mig själv. Jag berättade för några vänner. Sammanfattningsvis var deras bästa råd att jag skulle göra sånt som jag tycker är roligt, eller tyckte rättare sagt för det kändes som om inget längre var roligt. Det var början på vändningen, att inse att jag måste göra något och börja tänka på vad.
Jag tror att detta kan ha att göra med två täta graviditeter? Eller bara graviditeten i sig? Har förstått att det är vanligare än man tror att vara deppig under graviditeten, men för mig som älskar att vara gravid har det känts väldigt konstigt. Men två graviditeter direkt inpå varandra har nog fått mig att sakna mig. Jag har tappat bort mig i mammarollen, missförstå mig rätt för jag är ju mamma hela tiden såklart, men även när jag inte har något av barnen med mig är jag mamma för bebisen i magen. Tror jag saknar att vara mig själv och framför allt har glömt vem jag är när jag inte är mamma.
Därför har jag den här veckan startat det-som-gör-mig-glad-projektet! Feel-good-saker! Jag ska göra sånt som gör mig glad, putta in det i mammaledighetsschemat lite då och då bara för att börja känna den där vardagsglädjen igen. Göra saker för bara mig, även om det innebär att göra saker med de jag älskar förstås. Igår var dagen då jag kände att det äntligen har vänt, och idag var första gången på länge som jag såg mig i spegeln igen. Det var en härlig känsla!
Äta en sån där god pizza med en god vän på Twin city var en sån där feel-good-grej jag ville göra. Idag mötte jag och Idun Cintya där och det var hur mysigt som helst!
Mer träning – framför allt promenader – och fler poddar är också på min feel-good-lista. Lofsan och Jessica är nya favoriter och herreminje vad de peppar! Inte bara i träningslivet, utan man kan applicera många av deras tankar på livet i stort också tycker jag. Idag lyssnade jag på senaste avsnittet.
Vad skulle jag göra utan min älskade M och de vännerna som alltid finns där? De är GULD värda!
Nu blev det ett väldigt ärligt och öppet inlägg här, men jag delar med mig med förhoppningen om att fler kanske känner igen sig och får veta att de (ni!) inte är ensamma. Jag har tack vare att jag berättat fått veta om några i min närhet som haft liknande tankar under deras graviditeter (eller annars) och jag önskar SÅ att jag hade vetat. Man vill ju inget annat än finnas där i vått och torrt för de man älskar. Jag är ändå glad att jag kan vara så öppen om detta, för jag tror att det är ett sätt för mig att bearbeta på. Man måste hitta sitt eget sätt, men det viktigaste är att inte ignorera sig själv.
Nu är jag inte riktigt tillbaka, men jag är i alla fall på god väg 🙂
Hej graviditetsvecka NITTON genom en smutsig spegel på jobbet!
Magen har sagt POFF precis som den gjort kring vecka 18 även de andra graviditeterna. Framifrån är den dock inte alls speciellt synlig. Jag känner små rörelser emellanåt, men inte alls som med Idun som jag kände tydliga buffar redan i vecka 15. Med Elion var det ungefär samma som nu, och han var ju lugnare i magen så kanske det blir en lugnare bebis nu igen? Idun hade och har fortfarande karatekickar, som då fick mig att nästan trilla ur soffan när hon sparkade i revbenen.
Jag mår som ”vanligt”, känner mig liksom mest bara smårund som man gör i början, innan den riktiga magen kommer. Vågen visar ungefär 3 kg upp och jag väger nog som med Idun i samma vecka fast då började jag på 2 kg mindre än denna gång. Men nu är jag redan svullen (precis som med Elion) och det var jag inte alls med Idun. Men vågen spelar ju ingen större roll och jag är bara tacksam om jag slipper gå upp lika mycket som med Elion, för det blir tungt. Speciellt om man som mig tenderar att få jobbig foglossning. Är inte jättesugen på apelsinjuice och sura godisar längre, mer bara att jag vill ha MAT! Mat är lite av dagens höjdpunkt hehe, och jag kan bli sugen på maträtter av att se tex en bild på facebook eller liknande.
På fredag är det dags för RUL och vi längtar så mycket efter att få veta mer om lillbebisen! Kunna säga han eller hon och börja tänka namn på allvar (även om i alla fall killnamnet redan är spikat).
Det gick mycket bättre att jobba idag även om jag varit mycket tröttare. Men så tydligt det är att jag MÅSTE äta var tredje timme. Klockan ett började jag bli yr och konstig så det var bara att ta lunchpaus. Köpte med ett gäng bebisböcker till Idun och några pysselböcker till Idun hem. Tänkte att pysselböckerna får bli en liten födelsedagspresent kanske. Idun ääälskade sina böcker! Hon har börjat göra väldigt entusiastiska ljud när hon liksom blir ivrig, och det gjorde hon länge när vi tittade i böckerna tillsammans. Alltså den här graviditeten kommer verkligen i skymundan för Iduns utveckling är SÅ mycket roligare och mer spännande att följa. Lite synd eftersom detta ändå är sista graviditeten, men helt ärligt är det ju livet utanför magen som är det som är viktigast att följa, som man kan följa på ett helt annat sätt. Bebisen i magen och jag kommer ju börja kommunicera inom kort genom magen, jag längtar efter att trycka lite på magen och få bebisbuffar tillbaka.
Nu ska vi äta hamburgermiddag som M har fixat under tiden jag hängt med Idun (älskar att ha öppen planlösning så att man liksom alltid kan prata och ha kontakt även om man gör olika saker)!
Idag tog vi tjuren vid hornen, åkte till mitt jobb för att testa bilbarnstolar och syskonvagnar i vår Audi A4. Ingen jätteliten bil, men heller absolut ingen stor bil när det kommer till tre barn, två vuxna och det behövs två bakåtvända bilbarnstolar, en framåtvänd samt en syskonvagn.
Vi behåller såklart babyskyddet (Axkid babyfix) som vi har till Idun nu, till bebisen i magen. Hon behöver en ny senast när det är dags för att bli trebarnsfamilj så då får lillsyskonet ärva det. Men Elions framåtvända Brio Boso är för bred och klumpig så den måste vi byta ut. Det bästa blir att ha Iduns framtida bilstol i passagerarsätet fram, babyskyddet där bakom och så Elion bakom förarsätet. Vilket betyder att när vi åker alla fem, (som oftast är den som inte kör) ska jag få plats i mitten bak. Och det blir rääätt tajt minst sagt, men funkar tills vi har sparat ihop ihop pengar så vi kan byta upp oss till en större bil. Men vette tusan om det hjälper så mycket på bredden egentligen? Är en A6 bredare än en A4 eller bara längre med större bagage t ex? Och vilken har bäst utrymme mellan en A6 och en Passat? Minibuss är ganska så förbjudet här om ni frågar min man…
Vi tog med oss halva butiken ut för att pussla 😉 Tur man har bästa kollegorna att spåna med!
Och så var det syskonvagn! Idun godkände sitt framtida åk.
Vi hade tänkt Kronan syskonvagn eftersom vi är så nöjda med vår City, och den blir precis som alla kronans vagnar väldigt små ihopfällda. Men vi insåg att det nog får bli en Emmaljunga viking double 735. Mest plats att växa i för barnen. Och vi vill ha barnen på bredd eftersom det är så tätt mellan dom, jag tänker att det är annat om det äldre syskonet är kring 3 år och kanske inte vill åka vagn hela tiden, då hade jag hellre haft en super viking med syskonadaptern. Finns ju en stor fördel att kunna göra om den till en enkelvagn på det viset, men nu kommer vi ju behöva en syskonvagn i rätt många år eftersom det bara kommer vara ganska exakt ett år mellan dom.
Efter idag känns det ändå rätt mycket enklare att det ”bara” är en bebis i min mage och inte två, som det först fanns tankar om. Det är nog så svårt nu att få rum med alla! Fast hade det varit tvillingar skulle vi såklart bytt bil för att få en sittplats till vilket självklart hade underlättat ;).
Nu blir det soffläge i vardagsrummet med tänd brasa – höstmys deluxe! Tyvärr mest för att vi saknar värme i elementen (men vi har fått två värmefläktar också som tur är) då rörmokaren som skulle avslutat sitt jobb i fredags inte kom idag heller, suck. Det pågår ju utredning om läckage någonstans och det har väl dessvärre inte hänt så jättemycket på den fronten ännu. Hoppas på besked imorgon så vi kan gå vidare med att åtgärda fel eller helt enkelt bara gå vidare!
Igår gick vi in i graviditetsvecka 18!
Det 16 veckor gamla barnet är nu ca 21 cm hel längd (hjässa till fot) och väger ca 200 g. En enormt aktiv period börjar med rejäla träningspass. Han eller hon vrider och vänder på sig, sparkar och slår. Huvudet är cirka fyra centimeter i diameter och fötterna är cirka två centimeter långa. Fostret sväljer fostervattnet och kan till och med skilja mellan mammans intag av söt respektive besk föda.
En magbild (går)dagen till ära
Jag mår fysiskt väldigt bra! Denna graviditet är helt klart den som jag mått allra bäst i den här första halvan (för vi närmar ju oss mitten av graviditeten!!). Överlag är denna graviditeten väldigt, väldigt lik graviditeten med Elion och därför har mina känningar för att det är en pojke ökat 😉
Jag har mått minst illa i denna graviditeten, med Idun mådde jag illa i 20 veckor (även om jag bara spydde en gång vi vecka 17) och hade lågt blodtryck som gjorde mig svimfärdig när jag stod upp. Med både Elion och nu var det bara ett par veckor i början som jag mådde illa. Med Elion ungefär tre veckor (då jag spydde på morgnarna under de veckorna) och nu egentligen ingenting förutom lite småillamående i ungefär samma veckor som med honom, och då mest på kvällstid (spydde en gång på kvällen denna gång). Bara jag åt vartredje timme gick det bra! Precis som med Elion i magen är jag varmare än vanligt, med Idun frös jag precis som jag alltid gör annars (när jag inte är gravid). Jag har redan svullnat lite i benen (man ser en kant efter strumporna på kvällarna), med Elion var jag jättesvullen och samlade på mig massor med vätska, med Idun var jag inte det minsta svullen någonstans.
Har börjat känna mig piggare igen och är väldigt sugen på surt och c-vitamin mest hela tiden! Är rätt hungrig av mig och har blivit väldigt kvällstrött.
Kommentera