Vad menar hon nu tänker ni kanske när ni läser rubriken? Jo, det är så att jag har haft det tufft ett tag, riktigt tufft. Vilket är rätt konstigt eftersom jag samtidigt varit sååå lycklig! Sådär genuint lycklig.
Det hände nån gång i somras, mitt i graviditets- och bröllopslycka kände jag mig vilsen. Som om jag har tappat bort mig själv men inte visste var. Kände (känner) mig inte bekväm i min egen kropp längre. Hela jag känner mig långt ifrån mig själv! Fram till bröllopet var det full fart (med allt!) så jag hann liksom inte riktigt reflektera, men när vi kom hem stannade det av på farten en del och kanske kom allt ifatt mig då. Den där fruhippan som jag skrev inte alls var vad jag behövde, var verkligen inte alls vad jag behövde. Redan då hade jag behövt något som höjde mig men den sänkte mig totalt. Inte bara den i sig utan även reaktionerna från de som var med, som inte tillät mig att bli ledsen för hur den fick mig att känna. Det var som att den utlöste nånting som gjorde det ännu värre, jag stod liksom i kvicksand och fick inget fotfäste. Sjönk längre och längre ner. Var så ledsen, och varje dag kändes som en kamp – i n g e n t i n g kändes roligt eller liksom värt det. Vardagsrutiner gjordes för att de måste men det tog ändå emot. Idun var den som fick mig upp på morgonen. Elion också, men Idun är ju en bebis och mer hjälplös, behöver hjälp med allt precis hela dan.
Och så en dag när jag såg mig själv i spegeln såg jag nånting jag aldrig sett innan. Jag såg mig där, men jag var ändå inte där. Blicken var så tom. Det var riktigt obehagligt. Och jag kände mig tom, var så ledsen. Utan att direkt veta varför. Det gjorde mig rädd för jag kände att jag stod vid ett stup och vinglade, insåg att jag måste ändra på något. Jag saknade mig själv och glädjen. Så jag berättade för M. Han sa att han sett på mig att det var något, att jag inte var mig själv. Jag berättade för några vänner. Sammanfattningsvis var deras bästa råd att jag skulle göra sånt som jag tycker är roligt, eller tyckte rättare sagt för det kändes som om inget längre var roligt. Det var början på vändningen, att inse att jag måste göra något och börja tänka på vad.
Jag tror att detta kan ha att göra med två täta graviditeter? Eller bara graviditeten i sig? Har förstått att det är vanligare än man tror att vara deppig under graviditeten, men för mig som älskar att vara gravid har det känts väldigt konstigt. Men två graviditeter direkt inpå varandra har nog fått mig att sakna mig. Jag har tappat bort mig i mammarollen, missförstå mig rätt för jag är ju mamma hela tiden såklart, men även när jag inte har något av barnen med mig är jag mamma för bebisen i magen. Tror jag saknar att vara mig själv och framför allt har glömt vem jag är när jag inte är mamma.
Därför har jag den här veckan startat det-som-gör-mig-glad-projektet! Feel-good-saker! Jag ska göra sånt som gör mig glad, putta in det i mammaledighetsschemat lite då och då bara för att börja känna den där vardagsglädjen igen. Göra saker för bara mig, även om det innebär att göra saker med de jag älskar förstås. Igår var dagen då jag kände att det äntligen har vänt, och idag var första gången på länge som jag såg mig i spegeln igen. Det var en härlig känsla!
Äta en sån där god pizza med en god vän på Twin city var en sån där feel-good-grej jag ville göra. Idag mötte jag och Idun Cintya där och det var hur mysigt som helst!
Mer träning – framför allt promenader – och fler poddar är också på min feel-good-lista. Lofsan och Jessica är nya favoriter och herreminje vad de peppar! Inte bara i träningslivet, utan man kan applicera många av deras tankar på livet i stort också tycker jag. Idag lyssnade jag på senaste avsnittet.
Vad skulle jag göra utan min älskade M och de vännerna som alltid finns där? De är GULD värda!
Nu blev det ett väldigt ärligt och öppet inlägg här, men jag delar med mig med förhoppningen om att fler kanske känner igen sig och får veta att de (ni!) inte är ensamma. Jag har tack vare att jag berättat fått veta om några i min närhet som haft liknande tankar under deras graviditeter (eller annars) och jag önskar SÅ att jag hade vetat. Man vill ju inget annat än finnas där i vått och torrt för de man älskar. Jag är ändå glad att jag kan vara så öppen om detta, för jag tror att det är ett sätt för mig att bearbeta på. Man måste hitta sitt eget sätt, men det viktigaste är att inte ignorera sig själv.
Nu är jag inte riktigt tillbaka, men jag är i alla fall på god väg 🙂
Åh vad starkt av dig att berättar, modigt och viktigt 🙂 Så glad att du ser dig själv i spegeln igen. Är själv i det stadiet nu att jag inte riktigt ser mig själv när jag möter min egen blick i spegeln. Vet vad det beror på (körigt på jobb och försökt bli gravida sen i mars, är helt slut av alla uppbyggda förhoppningar varje månad) och har nu blivit sjukskriven. Ska också hitta mina roliga ljuspunkter och fokusera på dem. Tack igen för att du delar med dig, så skönt att veta att man inte är ensam. Kram
Hoppas du snart är tillbaka till ditt vanliga jag du med, tack för att du delar med DIG! <3
Kramar
KRAM!
Jag brukar ju vara lite ”taggig” mot dig emellanåt och det ber jag om ursäkt för. Vi har bara olika sätt att se på saker tror jag. Men här kände jag igen mig en del. Och jag kände att jag behövde skriva till DIG.
Jag har haft en period i livet där det har hänt saker hela tiden. Både bra och dåliga.Jag har inte kunnat stanna upp och andas. Och tillslut tog det stopp. Allt var bara svart liksom, det fanns ingen mening. Jag fick höra av min omgivning att jag upplevdes som deprimerad. Jag blev tom erbjuden att äta antidepressiva av min kbt-teapeut. (Det tog jag som en ren förolämpning, DÅ. För jag var ju inte sjuk. Jag var ju bara lite ledsen. Eller? Vill tillägga att jag ser inte det som något dåligt, om det är ett alternativ som passar andra, so fine. Men jag ville klara mig utan). Och det är väl det jag känner igen lite i det du skriver. Jag tror det är lite som du skriver, du är vilsen, du har varit gravid i all evighet (skämt, men du förstår nog hur jag menar) och du har funnit där för ANDRA i samma evighet. Du skulle ju börja plugga! Du skulle ju göra något för Evelina! Förstår du?
Jag tror det är viktigt att våga prata om detta, våga säga högt att man inte mår bra, oavsett anledning och ACCEPTERA att det är OK att ha låga dagar. Livet är ju inte Happily Ever After. Faktiskt. 😉 Och det vet man ju, men man vill ändå. Man kämpar och vill så gärna.
Jag tänker lite som du, jag gör det jag mår bra av. Och jag vågar säga NEJ. För att jag kan.
Kram om dig!
Haha ja och det är ju ok att tycka olika 😉
Vad glad jag blir att du fick hjälp även om du inte var mottaglig till det, det betyder ju ändå att du lyssnar på dig själv. Jag känner igen mig i det där med att sakna mening… DET var läskigt! Liksom tänka att VAD är det för mening med att göra allt det här – tvätta, laga mat, gå ut och gå osv osv. Typ vad är meningen med livet?! Jag blev verkligen rädd av att tänka så och att göra som du, det jag mår bra av och säga nej (också OTROLIGT viktigt när nåt inte känns bra) tror jag kommer styra tillbaka mig på rätt väg. Men det är lite slirigt nu och jag ska prata med min Barnmorska. Och pluggandet ja, det var mitt i min svacka jag var ”tvungen” att ansöka om ytterligare ett års studieuppehåll och det var faktiskt riktigt tufft. Även om jag älskar i bebisen i magen så längtar jag tillbaka till skolan och att få studera för att komma dit jag vill yrkesmässigt. Det blev ju lite oplanerat en längre paus nu och det var kanske svårare att hantera än vad jag trodde.
STOR kram tillbaka och tack för din kommentar och att DU delade med dig <3
Fick tårar i ögonen av att läsa ditt inlägg! Du är så oerhört stark!
Det är lätt att glömma bort sig själv ibland, och med alla hormoner i kroppen så är man ju extra känslig.
Du kommer att ta dig igenom detta.
Kram från en mamma till en annan mamma ♥
Kram tillbaks <3
Förstår hur du menar. Kan själv sakna att bara vara Magda och det är inte alltid så lätt att komma tillbaka. Det är jättebra att du satte stopp och tog tag i det. Ta hjälp av de som finns nära dig och unna sig saker! Du gör ett bra jobb som mamma och blivande 3 barnsmamma dessutom! kram
Puss på dig!
Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver. Dock så kände jag detta efter min första förlossning. Jag drabbades av svår förlossningsdepression. Alla andra runtomkring tyckte jag var konstig och tilllät mig inte att vara ledsen. Men de förstod inte. De förstod inte var jag stod och hur jag egentligen mådde. Vem kunde föda ett barn utan att känna kärlek inför det? Vem måste LÄRA sig att älska sitt egna barn? Frågorna var många, ju fler som ”attackerade” mig, ju mindre öppnade jag mig. Till slut var det bara ett skal kvar. Ett skal som inte älskade sig själv. Som inte kände glädje inför något. Som såg sitt barn som en börda. Men efter några månader kom vändpunkten, tack och lov! Allt lättade. Kommer ihåg att jag låg i soffan med sonen sovandes på magen, han var då 4 månader. Jag tittade på honom och brast ut i gråt. Hjärtat svärmade över och jag insåg att jag äntligen kände något. Det var kärlek! Idag är han 7 år och en helt underbar liten pojke. Han har två syskon som jag älskat högt sen första sekund (tack och lov!) och jag är genuint lycklig. Men det där svarta ligger fortfarande kvar i minnet. Någonstans på vägen har jag förlåtit mig själv för att jag inte älskade mitt barn den första tiden. Och någonstans i allt har jag dragit stor lärdom av allt. Det är inte lätt när man hamnar i en svacka, ibland känner man saker som man inte kan sätta fingret på. Men då är det viktigt att försöka fokusera på allt det bra i livet. Försöka ta sig framåt. Och kommer man inte dit själv, så finns hjälp att få. Det är viktigt att man prioriterar sig själv och inte glömmer bort vem man är!
Förlossningsdepression är också vanligare än man tror, tror jag, och det är så bra att du pratar om det! Vad fint att du hittade tillbaka till glädjen, det är svårt att känna den ibland även om den finns precis framför (i våra fina barn inte minst)!! Kramar
Men åh. starka fina du!! Så fruktansvärt viktigt och bra att du vågar skriva ut detta och delar med dig! Kämpa på, och som du själv skriver, gör precis det som får dig må bra! Du är så värd det!
Du verkar ju vara vääärldens härligaste människa, en underbar mamma och en helt fantastisk fru!Brukar alltid ägna en tanke till dig varje gång jag åker igenom Jönköping och ska till pojkvännen. Favoritbloggen!!
Största kramen, ha en fin tisdagskväll! <3
Åh sötaste du, tack för din kommentar och KRAM tillbaka <3
Vill börja med att ge dig en stor kram.
Jag känner igen mig i det du skriver, när jag var gravid med mitt andra barn fick jag en depression till följd av en krisreaktion och fick svåra anknytningssvårigheter med barnet i magen. Det var hemskt, framförallt när folk i min närhet valde att uttrycka det som att ”ja, skulle nu graviditeten gå åt skogen, kan ni ju alltid skaffa fler”.Jag drog mig undan och ville inte alls vara bland folk. Jag minns första gången jag insåg att jag skrattade på riktigt igen och inte bara för att vara artig, det var en så härlig känsla. Fortsätt göra det som får dig att må bra, det är jätteviktigt och då kommer du finna dig själv igen <3 .
KRAM tillbaka <3
åh vad den här texten träffade mig! Jag är gravid i vecka 23 idag och är lyckligare än någonsin, jag längtar så fruktansvärt mycket, det går inte att beskriva. Jag älskar att vara gravid, jag har haft det jobbigt med illamående, nu har jag foglossning och extremt ont i ryggen. Jag är lycklig, men idag, idag vaknade jag och såg inte mig själv i spegeln. Det är exakt som du beskriver, jag stog där, men jag var inte närvarande. Jag satte mig och kleta på lite smink men inombords ville jag bara lägga mig och gråta, och jag vet inte ens varför, jag är ju så jävla glad över det här och älskar pojken i min mage mer än mig själv. Men idag så var jag inte mig själv, jag sminkade klart mig och sen brast jag ut i gråt. Det gick inte att stoppa, åkte till jobbet och där kunder jag inte ens tänka för att det kom tårar. Jag var så nära på att ringa min barnmorska och fråga vad det är som händer, det är ju säkert helt normalt att det går upp och ner såhär men idag var det otäckt. Jag kände ingen glädje över något, jag var irriterad och ledsen. Nu e jag påväg hem från jobbet och jag ska faktist bädda ner mig i sängen och gråta, för jag har en klump i halsen.
Känns som att jag bara är en börda på jobbet, ingen kan förstå mig, det är jobbigt för min chef att jag är gravid, så uppfattar jag det. När jag kommer med papper gällande graviditeten så suckar han och säger ”¨¨åh ännu mer papper, vad ere här? vad är ens föräldrapenning? vad är det och de? måste du göra det här idag?”
Det känns som att jag måste hålla in min lycka på jobbet, jag börjar senare (sjuskriven 25%) på dagen och min läkare har skrivit klart och tydligt i mitt läkarintyg att arbetet ska anpassas efter mitt mående. Men gör det de? NEJ. Här ska man jobba på som att det inte fanns en morgondag, usch förlåt för världens längsta inlägg men jag är bara så fruktansvärt less, och ledsen. Idag vaknade jag upp och var inte den glada tjejen jag brukar vara, varenda andetag har varit jobbigt idag
Och jag känner igen mig i din text! Förra veckan började jag nästan störtböla av att se brandbilarna åka ut på utryckning, fick kämpa emot tårarna och tänkte bara att herregud det kanske inte ens är något allvarligt med uttryckningen… Tillåt dig att vara ledsen, att känna men glöm inte att prata med de du känner att du kan lita på! Barnmorskan inte minst, hoppas du känner dig trygg med henne? Heja dig och massa kramar
Tack för svar! Känner mig jättetrygg med barnmorskan men jag har så svårt att öppna upp mig, vågar inte be om hjälp för jag är så rädd för att folk ska skratta åt mig och tycka att jag överdriver. Tänker att det finns ju alltid dom som har det värre, och så kommer jag och gnäller på något litet. Men ska ta mig i kragen och prata med henne, det är bara sååå svårt 🙁
Jag vet precis! Men om vi säger såhär – om jag lovar att prata med min barnmorska nästa gång så lovar du att göra detsamma? 😉
Deal 😉 ska faktist ringa henne imorgon! Har haft sååå mycket sammandragningar idag och tror det kan ha med mitt mående att göra. Blir så lugn när jag känner hans buffar och blir påmind om att nu får jag fan (ursäkta) lyssna på kroppen!
Stoooor kram till dig!! 🙂 du är den bästa bloggaren. Och har följt dig sedan innan graviditeten med Elion, såg dig i Stockholm en gång när du skulle på någon mamma-grej-event;) du gick med engla har jag för mig, kommer ihåg att jag blev helt stel och tänkte SHIT det är ju Evelina, kändes ju som att du var en vän eftersom jag i princip visste allt om dig Hahah, men vågade inte gå fram 🙁
Åh där ser man! Haha det känns som igår på många vis, mammabloggalan 2012 😉
Hoppas dina sammandragningar lugnar sig och att du får bästa bemötandet av din barnmorska!
Kramar <3
Ungefär så har jag kännt det efter min graviditet. Jag liksom vaknar och är ledsen. Och så kan det plötsligt vända och jag tror att jag är mig själv igen men så vaknar jag nästa dag och är ledsen igen.. Förra gången höll det i sig ungefär nio månader efter förlossningen. Så jag vet vad du menar. Och uppskattar att du skriver om det! Kram
Uff… Ja det är svårt det där att bara vara ledsen, utan att veta varför! Kram
Stor kram till dig! Hoppas att du känner dig bättre snart.
Jag tillhör en av dom som inte gillar att vara gravid. (Grav i v17, har en dotter på 10mån.) Blir ofta väldigt ledsen och trött. Kan ”attack-gråta” utan anledning typ. Är såå orolig att min dotter ska märka av det och att det ska påverka henne på något sätt. Är såklart inte ledsen jämt och ständigt, men betydligt oftare än annars..
Har du pratat med din man eller barnmorska eller helst både och? Försök att prata med någon och tillåt dig själv att känna. Man får känna så även om man också har sååå mkt att vara tacksam och glad för. Kramar och hoppas du mår bättre snart!
Känner igen mig i det du skriver. När jag väntade mitt andra barn mådde jag väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Att jag mådde dåligt i kroppen fick mig att vackla även mentalt. Dem sista 2 månaderna av graviditeten bara längtade jag efter att få vara bara jag igen. När sedan mitt efterlängtade lilla barn kom så var lyckan av både barn och att vara bara jag igen så stor! Tack för din fina och ärliga blogg, det är så mysigt att få läsa vad du haft för dig under dagen när jag slår mig ner i soffan på kvällen. Stor kram från Anna
KRAM på dig!!
Så modigt, fint och viktigt av dig att dela med dig. Stor kram ?
2014 åkte jag till USA för att jobba som au pair, tyvärr så hamnade jag hos en familj som var sjuka i huvudet rent utsagt. Jag stannade hos dom i två veckor, de tryckte ner mig fullständigt. När jag kom hem var jag helt slutkörd, jag ville bara sova, men samtidigt var jag rädd för att sova, då jag bara drömde mardrömmar. Jag orkade ingenting, kände ingenting. Tillslut så tog min mamma med mig till läkaren, jag förstod inte alls varför, jag var ju bara lite trött. I alla fall så fick jag diagnosen depression, jag fick äta antidepressiva och fick börja gå till en psykolog, oj vad hon har hjälpt mig mycket, och fått mig att se på saker på ett helt annat sätt. Året efter min resa till USA var ett helvete, jag kände ingenting, jag hade ångest, jag fanns, men jag existerade inte. Även fast jag bara ville ligga i sängen och sova, så tvingade jag mig själv till att göra saker som jag visste att jag tyckte om att göra, fastän jag inte tyckte det just då…Allt detta ledde fram till att jag tillslut började känna saker, jag orkade saker, jag ville göra saker, jag kunde sluta med medicinerna, jag inte bara fanns, nu existerade jag också. Nu sitter jag inne på mitt rum i Manchester, där jag befinner mig för att studera engelska. För ett år sedan hade jag aldrig haft orken till att studera, så att jag är här kan ibland göra mig tårögd. I början när jag började känna känslor igen så blev det nästan för mycket, jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av dom, haha. Jag ångrar absolut inte att jag åkte iväg till USA, det gav mig så många erfarenheter, det fick mig att se på andra människor på ett helt annat sätt. Det var bara mina närmsta vänner som visste om depressionen, men jag minns när en av dom sa ”det syns ju inte att du är deprimerad”, det är ingenting som syns, oj så bra man blir på att ”fejka” när man är ute bland människor. Jag har blivit starkare, jag lyssnar på magkänslan, jag gör det som jag vill göra, jag inte bara säger ”jag ska göra det och det”, jag är mer självständig, jag är mer lyhörd vad gäller min egen kropp, och jag vet numer att jag vill studera till socionom…Tack för att du berättade din version Evelina! Stor kram <3
Åh vilken resa du har gjort! Vi får inte glömma att vi är bara människor, med känslor och vi kan faktiskt gå sönder på insidan – och det syns ju inte utåt alltid!
Tack för att DU delade med dig och hejja dig! Världen behöver fler socionomer med egna erfarenheter som kan relatera. Kramar
Bamse kram! Inte så konstigt att du är vilsen, tre blev fyra, ett nytt hus, ett fantastiskt bröllop, och nu fyra ska bli fem. Och du ska vara på topp och lyckligast i världen. Så många stora ting i livet, och allt blir kanske inte som man tänkt sig. Är precis i samma mood, nybyggt hus, bebis, 3åring, och nu ska man vara lyckligast i världen men vet varken ut eller in längre. Jag har börjar gå hos en psykolog så skönt, kan verkligen rekommendera det!!! Skönt att få prata med någon utanför som kan hjälp en med tips att hitta hem igen <3
Ja jag ska prata med min BM och ta det från det. Tror som du att prata med någon utomstående är enormt lättande! Hoppas du mår bättre snart igen. Kram
Vad bra att du tog tag i det så det inte går för långt! Heja dig! Kram!
Fina Evelina!
Du kan verkligen sätta ord på känslor, väldigt starkt av dig att skriva ut hur du känner! Du får aldrig glömma att påminna dig själv om hur stark du faktiskt är, att du är här idag trots alla motgångar du haft. Det är viktigt att pusha sig själv i sina motgångar. Efter regn kommer solsken.. Kram! /Kusin Jasmine
Puss på dig! Hoppas lägenhetsjakten går framåt 😉
Så viktigt att våga vara ärlig mot sig själv och stanna upp när man inte mår bra! Underbart att du har nära och kära som finns för dig! Jag har följt dig på bloggen läänge och jag tycker du är så inspirerande! (Jag fick faktiskt föda i helgen och nu ligger min lilla son och sussar gott brevid)
Kramar!
Åhhh vad mysigt!! Grattiskramar till er och tack för fina ord!
Jag tror det är lätt hänt att det kan bli så när det händer mycket på en och samma gång! Tex att få barn är ju den mest omvälvande sak man kan vara med om, och nu blev du dessutom ”oplanerat” gravid igen direkt efter! Sen kanske flytt och bröllop mitt i allt detta också blev lite ”för mycket”? Så hade nog jag känt i alla fall, för jag har så svårt för förändringar, hehe. Kram
Det stämmer säkert! Jag gillar ju att ha mycket för mig, men är samtidigt en planeringsmänniska så att bli oplanerat gravid mitt i alla annat blev nog lite väl mycket. Kram!
Starkt skrivit av dig Evelina. Jag skrev ett sådant inlägg för ett tag sedan. I våras, omkring april, var jag ganska långt ner på botten utan att själv förstå det till en början. Det var mycket på jobbet, motgångar, min farmor på 94 år som varit en stor trygghet i min annars så knackiga barndom, blev dålig och gick bort inom loppet av två veckor. Min allra närmaste vän varnade mig för att hon tyckte jag var ”på väg in i väggen”, något jag skrattade bort till en början. Kollegor på jobbet som ser mig lite då och då började plötsligt fråga om allt var bra för det såg inte ut så. Där blev min vändning. Där insåg jag och vågade känna efter för att inse att jag faktiskt mådde allt annat än bra. Jag var konstant trött, gråtfärdig, arg… Vardagen snurrade på men däremellan var allt bara grått.
Har alltid levt under mottot ”ingenting blir bättre än vad man gör det till” och vid denna tidpunkten var det viktigare än någonsin. Vändningen blev att prata, lägga tid på sånt som var roligt för MIG och försöka inse att det är okej att må dåligt, att vara svag. Detta blev långt, förlåt för det, men du är på rätt väg Evelina. Tycker du verkar vara en så genuint snäll och härlig tjej. Detta blir bra ska du se. Kram!
Känner precis som dig – prata, göra roliga saker för mig och inse att man får vara svag! KRAM och tack för att du delar med dig. <3
Fina Evelina!
Klart att två graviditeter tätt inpå gör att man nog lätt känner sig vilsen!
Senaste tiden har jag varje månad känt mig låg, lättirriterad, ledsen utan anledning och så vidare.
Ett stressigt jobb, mycket omkring hela tiden. Och så vill man vara bästa mamman varje dag pch kämpar in i det sista med att vara pedagogisk och glad. Sen tappar man all energi och vill sova typ klockan 20.
Men läste och har förstått att det handlar om pms som blivit värre med åren. Funderar på att be om tabletter för att minska besvären. Jag som alltid varit glad jämt i princip är rätt rädd för nig själv just nu. Kan ju gråta för allt!!!
Men det är ju bra att man iaf har känslor pch visar att det är annat än ett svaghetstecken utan enbart mänskligt!
Stor kram!!!❤️
Kram på dig! Såg du nyhetsmorgon igår? Handlade om PMS bland annat, kanske det skulle kunna vara till hjälp för dig?
Hej! Så bra och starkt av dig att inse och sedan försöka förändra och våga berätta. Sätta ord på känslor är inte alltid så lätt men allt börjar insikten! Är själv gravid med tredje barnet nu i v.23 och rent kemiskt kan det också vara så att ditt b12 är lågt. B12 minskar kraftigt de första 17 veckorna av en graviditet och det kan ge symtom som trötthet och depression. Kanske något du ska be BM ta extra prov på, särskilt som du blivit gravid igen på kort tid. Antar att du äter någon multivitamin, typ Mitt Val Kvinna för att få i dig järn och framförallt folsyra men en extra b12-tablett kanske inte skadar. Annars så ät gärna mycket kött, baljväxter och grönsaker som är rika på b12. Tänker att ibland glömmer vi kroppen och betydelsen av det vi äter för vår psykiska hälsa. Kram
Oj det har jag aldrig hört talas om innan! Men visst är det många ämnen och vitaminer som man kan behöva utan att veta om det!
Tack för tips! Kram
Fina du! Kan inte låta bli att tänka på ordspråket ”När man haft riktigt bråttom måste man vänta på sin själ”. Och med ”bråttom” menar jag då inte att ni haft bråttom på det sättet, men att det kanske som flera andra ovan skrivit, varit mycket under en längre tid och liksom gått i ett. Barn, hus, bröllop, ett inte helt felfritt hus (väl?)… Bara en av de punkterna kan nog vara tillräckligt för de flesta 😉 Jag känner dig bara genom bloggen men du är en så fin person som förtjänar all lycka, att omge dig med fantastiska människor och så många feel-good-saker du orkar med! Se till att bli riktigt omkramad av din fina familj och stor kram från mig också! 🙂
De orden träffade mig verkligen! Faktiskt så jag känner lite! Ångrar ingenting såklart men det blev nog lite väl mycket med en ”bonusbebis” mitt i alla också, och allt detta inom loppet av ett halvår! Tack för fina ord och jag lovar. Kramar tillbaks <3
Vad var det med den där fruhippan som var så illa? Kan inte riktigt förstå… Först var du ju så ledsen för att det inte blev nån möhippa och sedan blev fruhippan helt fruktansvärd där vänskap verkar ha förstörts. Hade ni inte pratat igenom det innan? Gör man inte så?
Tror inte man brukar prata igenom möhippor och fruhippor? Det ska ju liksom vara en överraskning och kul dag för bruden med vänner tänker jag.
Hej Evelina!
Jag är en av de som sällan kommenterar inlägg, varför vet jag egentligen inte men jag vet nog oftast inte vad jag ska skriva.
Jag kände nu att jag var tvungen att lämna en liten rad. Tack för att du delar med dig av dina innersta känslor!
Jag känner, som så många andra, igen mig i detta. Även om det inte var under graviditeten utan efter förlossningen. Jag visste inte vem jag var och ångrade tillochmed min son. Allt var jobbigt. Jag önskade att allt bara skulle vara som vanligt, att jag skulle få gå tillbaka till jobbet ( som jag egentligen var väldigt trött på) och att jag bara skulle få ligga ostörd i soffan och kolla på film. Sonen hade kolik och skrek mest hela tiden. Jag pratade aldrig med någon, berättade bara lite för min sambo.
Idag är sonen 8 och en halv månad och det finaste jag någonsin skapat och skulle för allt i världen inte kunna vara utan honom!
Nu vet jag inte alls vad jag ska skriva mer annat än att jag önskar dig en härlig dag! Stor kram!
Vad skönt att höra att det vände för dig!! Tack för att DU delade med dig, övertygad om att du kan hjälpa fler genom att berätta om dina erfarenheter.
Kram och detsamma till dig!
Även om det inte alls är nån möhippa på gång för mig så har jag ju sagt till min syster och min närmaste tjejkompis i förbi farten att om jag någon gång ska få en en möhippa så skulle jag vilja rida islandshäst, klättra i en höghöjdsbana, blåsa glas eller vara på spa. Typ så! De vet mycket väl att jag inte vill springa runt på stan och göra uppdrag, inte alls min grej.
Tycker du är stark som orkar och hinner med allt just nu! Även om det mesta är roliga saker(bebis, bröllop och bebis igen) så är det himla stora och livsförändrande grejer som händer på väldigt kort tid. Så heja dig och hoppas du mår bättre snart!
Verkligen starkt att dela med dig av detta! Jag kan förstå känslorna. Du har så otroligt mycket att vara lycklig över men kanske har det gått lite väl snabbt så att du inte riktigt har hunnit med. Jag förstår också att två så täta graviditeter måste vara krävande för både kropp och själ (även om du är lycklig och tacksam för barnen). Jag tror att du är på rätt spår som försöker hålla ner tempot och göra någonting som du tycker om varje dag. Och att du pratar om det! Som både du själv och någon annan var inne på tror jag att det kan hjälpa att prata med någon professionell person. Jag tycker om att läsa din blogg och du verkar vara en fantastisk mamma. Stor styrkekram!
Åh herregud vad jag kände igen mig. Jag kände med mitt första barn när han var någon månad. Ska de vara såhär? Vi går upp, gör de vi ska sen sova igen. Jag har såna dagar nu med att vad gör vi?vi lämnar hämtar på dagis leker handlar å städar. Ska de va såhär var ständigt i mitt huvud. Sen då typ… jättejobbigt men nu pluggar jag å gör saker jag tycker om också å känns lite bättre. Tack för att du delar med dig. Kram ♡