När jag gick i skolan, högstadiet eller om det var gymnasiet, läste jag en bok som hette Bakom stängda dörrar. På något sätt fick den boken mig att förstå att det pågår så jävla mycket skit och hemskheter i vad som utåt sett verkar vara helt normala hem och familjer. Inte bara i vår familj och bakom vår dörr. Man kan verkligen ALDRIG veta vad som sker bakom de stängda dörrarna. Jag visste ju av egna erfarenheter att det som sker bakom stängda dörrar kan stanna bakom stängda dörrar även om någon öppnar dörren och skriker högt. Jag visste även att bakom en del dörrar hände bra mycket värre saker än bakom vår. MEN, det finns också likheter. Om man som barn råkar ut för någon form av våld och misshandel så tror jag, utan att vara någon psykolog, att man fungerar rätt lika på många sätt. Ens förälder är ju ens stora trygghet, och växer man upp med det som vardag är det ju just vardag. Jag har nog inte skrivit det, men under rättegången mot vår mamma kunde varken jag eller mina syskon säga exakt när saker och ting hade hänt många gånger, mer än på ett ungefär. Bara för att det är så många hemska ord och handlingar som skedde löpande hela tiden. Det finns liksom inte bara en hemsk händelse. Det är så många saker som var just vår vardag. Jag förväntar mig inte att alla ska förstå, det kan man nog aldrig göra om man inte varit med om det själv, men jag minns orden jag fick höra en gång – jag kommer aldrig att kunna förstå, men jag tror på dig. Det är det man vill ha, känslan av att bli trodd på och inte förminskas av andra som har skygglappar på. Eller vad det nu beror på att man väljer att vägra se.
Häromdagen läste jag för första gången ett inlägg inne på bloggen Monas Universum, ett inlägg som heter Jag har varit gift med en pedofil. En berättelse om hur hennes dotter våldtogs av sin egen pappa. Det mest gripande inlägget på länge, orden riktigt sved i mig när igenkänningsfaktorn kom. Tanken på hur hemska föräldrar kan vara. Jag vet ju det, verkligen. Att förstöra sina barn är oförlåtligt. Johanna som inlägget handlar om är för mig en hjälte! Otroligt stark som orkar dela med sig. Precis som alla andra som också vågar lyfta ämnet och dela med sig av något som har gjort stora sår i ens själ. Jag hoppas att hon verkligen förstår att hon kommer hjälpa många som är i liknande situationer genom att berätta.
Om man kan säga så, så är min berättelse inte lika hemsk som hennes för utan att rangordna brott tycker jag nog att våldtäckt är bland det hemskaste man kan göra en annan människa… Och att det är mot ett barn och ens eget barn… Alltså det finns inte ord. För er som inte vet växte jag och mina syskon upp med en psykiskt sjuk mamma och jag har skrivit om det här. Men jag kunde relatera till flera saker i Monas inlägg och för mig är det på något sätt skönt att också få veta att mina känslor och reaktioner har varit okej. För jag vet att det finns tre-fyra personer som fortfarande, efter rättegång, dom och fängelsestraff fortfarande tror på min mamma och påstår att vi hittar på. Jag vet att någon eller alla dom läser här och jag hoppas att min mamma får ta del av det här inlägget även om hon inte läser själv. Ja för om hon kan skicka indirekta meddelanden till mig istället för att ta det direkt med mig känner jag att jag är berättigad att göra detsamma.
Följande citat från inlägget berörde mig lite extra och jag förklarar varför efteråt:
”Många historier har man kunnat läsa i tidningar om flickor som hittar på. Om flickor som vill ha uppmärksamhet. Om flickor som vill ha bekräftelse. Jefligt tråkigt. Jag ö n s k a r att min dotter hade tillhört den kategorin men tyvärr inte. Hon skötte sig alltid i skolan, hade bra betyg, var en bra kompis, en bra dotter. Aldrig. Några. Problem. Bara det normala tonårstjafset.”
Ja varför kom det aldrig fram, om det nu var så hemskt hos oss? Så tänker dom som inte tror på mig och mina syskon antar jag? Men det var som ovan – jag skötte mig och var den ”duktiga flickan”. Inte ens socialen trodde ju på mig bara för att jag inte hade några uppenbara problem som jobbigt i skolan eller var bråkig? Så himla dåligt argument. Man kan aldrig veta vad som sker bakom stängda dörrar förrän personen bakom vill öppna dörren och berätta och vill ett barn berätta är det vuxnas skyldighet att lyssna. Jag önskar att fler vuxna (för det är ju dom som kan hjälpa utsatta barn) inte bara går på hur det ser ut utifrån utan tänker steget längre, att ett barn kan ha det svårt även om det inte ser ut så utåt. Att mina småsyskon blev trodda på vet jag beror mycket på att jag som äldre storasyster varit med om samma.
”Sent i höstas förra året bestämde hon sig för att göra en polisanmälan. Fortfarande inte för att ”sätta dit” honom utan för att hon ska kunna stå med rak rygg.”
Det var exakt såhär för oss. Jag ringde polisen efter att jag hörde min mamma hota min lillasyster till livet. Jag bodde inte hemma då sen många år tillbaka, detta var snart 4 år sen. Min lillasyster ringde mig utan att mamma visste om det och jag fick alltså höra både det ena och det andra 110 mil bort. Vad skulle du gjort då? Om du inte kunde ta dig dit på grund av avståndet och faktiskt inte kunde avgöra om det bara var tomma hot? Att det sen gick till rättegång beror mycket på som Mona beskriver ovan. Vi ville få upprättelse. Få bekräftat att det HAR hänt. För man blir nästan själv lite knäpp när man växer upp sådär. Vi ville öppna den stängda dörren. Kanske skulle mamma få hjälp? Det var vår förhoppning, vi gjorde inte det för att sätta dit henne. Att det sen blev fängelse är inte vårt beslut och jag tycker fortfarande att det hade räckt med hjälp för sina psykiska sjukdomar som hon nu fått diagnos på men det var efter fängelsestraffet. Och jag skriver vi, för på något sätt har jag blivit boven i dramat och det skylls på mig. Mamma ser sig själv som ett offer och vill ha någon att skylla på, jag förstår det. Vet ändå hur hon tänker eftersom jag är uppväxt med hennes manipulationer. Men det är inte rätt, för JAG har då inte satt henne i fängelse. Det gjorde hon rätt bra själv. Sen om jag får ta smällen i stället för mina syskon, fine. Trots allt är jag bara glad över att de idag mår bra och fick/får må bra de sista åren av uppväxten. Det är klart jag blir ledsen av att min egen mamma lägger all skuld på mig och försöker få kontakt med alla sina andra barn. Att de nu inte vill ha henne i sina liv är säkert också mitt fel enligt er? Tänk att de är så pass stora att de faktiskt gör precis som de vill. Och tänk att de mår bättre idag än utan sin mamma nära? Det säger väl ändå allt om hur hemskt det var va.
”Igår fick vi besked om att åklagaren lägger ner målet. Inte för att han inte finner 24-åringen trovärdig, tvärtom. Hon är extremt trovärdig och detaljerad. Dessvärre är det så att ett mål aldrig går till rättegång om inte åklagaren tror på en fällande dom och för att få det krävs bevis. Det finns inga. Det är ord mot ord. Han nekar. Givetvis. Resten av släkten vet vad som har hänt men man väljer att anse min dotter hittar på. ”
Ja men detta stycket. Ni som vet vad som hänt men väljer att anse att vi hittar på. Jag blir så arg. Det är så för Mona & Johanna och det är så för oss också. Skillnaden i våra berättelser är som sagt att vår mamma fick fängelsestraff så ni som inte tror på oss kanske borde tänka på det? Det blir inte rättegång och absolut inte en fällande dom i första taget. Och att det blev en fällande dom, ja det säger väl allt? Jag har till och med fått höra att jag gjorde det för att få skadestånd! Bara det att jag ”bara” var ett vittne i vårt fall och därmed har det aldrig någonsin varit tal om skadestånd och några pengar för mig. Bryr mig inte ett skit om pengar och skulle självklart hellre ha en MAMMA? Min egen uppväxt var inte med i rättegången mer än i mitt vittnesmål så det har hon inte blivit dömd för. Det är en helt annan historia och inget jag skulle vilja gräva ner mig i för det var ändå så längesen och jag gjorde bara det jag kände att jag måste göra för att få bort mina småsyskon från det jag själv hade velat bli räddad ifrån. Att inte Johannas förövare får något straff för det han har gjort är inget annat än fruktansvärt och jag tror inte jag är ensam om att känna så.
”Nu förstår jag varför hon gick med hörlurar i öronen (små pluppar ni vet) dygnet runt och då menar jag dygnet runt. Till och med när hon skulle sova. Idag berättar hon att det var ”för att slippa tänka”.”
Jag hade också musik samt plugg och hästar som min räddning och tillflykt. Vågar inte tänka på vad som hade hänt utan. Vänner hade jag inte jättemånga och speciellt inte många nära eftersom jag inte vågade släppa in någon sådär på riktigt. Det fanns EN som visste exakt vad jag gick igenom och henne och hennes mamma är jag evigt tacksam för idag. Det är ju helt otroligt att man skäms för det. Stänger in det. Men det är såklart en överlevnadsstrategi. Hittar man inte såna går det nog mindre bra. Jag minns någon av de sista gångerna jag träffade min mamma och hon sa något om hur duktig jag var i skolan när jag bodde hemma och samtidigt antydde att det skulle vara tack vare henne. Så arg jag blev! Minns att F bara tittade på mig för han visste ju också. På grund av henne är mer rätt ordval, för jag hade musik i öronen och pluggade mig till toppbetyg bara för att stänga ute henne och hennes ständigt psykiska misshandlande.
”Nu vet jag att s a m t l i g a nationella och internationella forskningar visar att ett litet barn ytterst sällan anger sin förälder. De är så otroligt lojala. Tyvärr.”
Japp. Jag hoppas att ni som fortfarande inte tror på min, mina syskons, Johannas eller alla andra utsatta barns berättelser läser sista meningarna extra noga. Barn hittar inte på sånt här om sina egna föräldrar, så är det bara…
Tack Mona, tack Johanna och tack alla andra som vågar öppna de stängda dörrarna.
♥
Kommentera (45)
