Vilken firarvecka, Elions 10-årsdag inte minst såklart men det har varit feststämning även på jobbet. I onsdags var vi på Elmia som en av de arbetsplatser som var nominerade till årets hälsofrämjande arbetsplats i kommunen. Och vi VANN!! Vilken känsla av att gå upp på scen med nästan hela kontoret. Nu har ju jag ”bara” varit en del av gänget på heltid i snart ett halvår men totalt i 1,5 år och när jag tänkte efter är det ändå länge med tanke på att det pratas om att det är de senaste 3 åren som många viktiga förändringar har skett för att nå den fantastiska arbetsmiljö vi idag har. Så stolt över att få en del av detta gäng!
Jag satt på första rad, på reserverade platser för oss (vi var nästan hela kontoret, närmre 20 personer). I salen fanns nästan 1000 besökare och tillställningen (med föreläsningar som fokus) var egentligen för chefer och olika ombud i kommunen, men vi och tre andra arbetsplatser var högst hemlighetsfullt inbjudna som nominerade till det ärefyllda priset. Det var 1:a pris, 2:a pris, 3:e pris samt ett hedersomnämnande.
Motiveringen som lästes upp ??
Vi förstod rätt snabbt att der var oss prisutdelaren pratade om. Läste senast igår stt socialsekreterare är den arbetsgrupp som är i störst risk för att uppleva stress på jobbet. Det var en internationell artikel i och för sig och det skiljer sig säkert mellan länder… Men det är nog ingen hemlighet att det är ett stressigt arbete även i Sverige. För oss som jobbar med myndighetsutövning i min kommun tror jag att 7-timmars arbetsdag har bidragit till stora förbättringar och jag hoppas att det tas efter i alla Sveriges kommuner. Men som syns i motiveringen arbetar vi på många sätt och dagligen för att alla ska trivas och må bra på jobbet!
Jag och tre till lämnade tillställningen strax efter prisutdelningen av olika anledningar. Jag och två av kollegorna hade några minuter över när vi kom tillbaka till kontoret så vi blåste ballonger och pyntade med serpentiner ?
Men det var först igår som vi hade möjlighet att fira tillsammans! Fredagar betyder nämligen fredagsfika vilket är smått heligt för oss hehe. Vi är indelade i ”köksgrupper” som olika veckor ansvarar för att det är ordning i köket samt att köpa fredagsfika. Igår var det helt klart det lilla extra, med bubbel (Pommac och cider), mingel och tårta utöver det vanliga fredagsfikat goda bröd och pålägg ?
Idag fortsätter ett annat firande – jag och Elion ska åka iväg för ett dygn på annan ort, bara han och jag ???
Att fira lilljul hos min pappa & Co har varit tradition sedan många år nu. Det är smidigare att vara hemma på julafton helt enkelt, vi har ungefär sex mil mellan oss. Oftast brukar vi träffas den 23:e men i år sa vi att vi vill vara hemma även då, för att kunna ha uppesittarkväll i lugn och ro. Det var en sak till som inte var ”som vanligt”, min storasyster med familj är nämligen i sälen för att fira jul där. Saknade dom!
Sötaste trion hade jag bredvid mig på kökssoffan. Stoltheten jag känner över att de här tre är mina barn är verkligen oändlig! Det gick så fort med Idun och Aston, så jag får fortfarande stanna upp och på något sätt påminna mig själv om det ibland, att jag liksom har tre alldeles fantastiska barn. Ja jag vet ju såklart det men ni förstår kanske hur jag menar haha… Så mycket kärlek, glädje och skratt de ger mig!
Väl hemma när alla barnen hade somnat (Elion var uppe länge med oss och kollade serier) såg vi det sista avsnittet av Vår tid är nu. Alltså buhu vad jag kommer att sakna! Förstår inte varför de var tvungna att göra alla tidshopp, tänk så många avsnitt det hade kunnat bli utan att hoppa fem år framåt sådär. Hade velat se mer av 1940-och 1950-tal dessutom!
Kommentera
Igår var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag var så glad över att kunna bocka av en stor milstolpe. Kan inte med ord beskriva lättnaden över att ha skrivit den sista salstentan. För en högpresterande person och kontrollmänniska som jag är, är det just momentet salstenta som ställer till det. Jag har inga problem med att skriva dom, tvärtom. Men det är pressen som kommer med. Jag har heller inga problem med att plugga för jag lär mig snabbt och mycket på kort tid. Men ändå blir det en press. En press över att inte komma ihåg rätt saker och ja en oro för att inte räcka till antar jag? Även om jag som sagt innerst inne vet att det kommer gå bra. Och även om jag vet att jag har haft som mål att sänka kraven på mig själv så har det varit svårt, just när det kommer till salstentor. Så att det momentet för evigt är förbi är inget annat än just en stor, gigantisk lättnad. Ja för jag är ju rätt säker på att det inte blir en omtenta 😉
Vad passar bättre för att fira att man klarat av hela utbildningens salstentor? En present till sig själv såklart! Och eftersom att jag tycker att jag förtjänar en pokal för min insats gav jag mig själv den här ljusstaken haha – visst påminner den om en pokal ändå?
Jag köpte den på morgonen och bestämde mig för att jag får den om det kändes bra efter att ha gått från tentasalen, ville ha något roligt som väntade på mig 🙂
Köpte även rosor till mig själv på väg hem från stan. När jag pratade med Mange frågade han om det blir sushi till middag och det fick det såklart bli. Standard hos oss efter tentaskrivning.
Men nu blir det alltså inga flera efter-tenta-sushi. Inga fler tentor. Wow. Det slog mig igår att det var en oktoberdag för fyra år sedan som jag skrev den allra första. Med Idun i magen. Konstant illamående, svår foglossning, och ständigt yr när jag stod upp. Hela den terminen, eftersom jag var gravid i vecka 12 när jag började. Såhär fyra år senare slår det mig ändå hur mycket jag faktiskt har kämpat för den här utbildningen. Jag älskar mina barn mer än livet och även om de har gjort mina studier lite tuffare (jag vet ju liksom inte hur det känns att plugga på universitet och vara utvilad haha) så skulle jag inte vilja göra det i en annan ordning eftersom studierna också gör mig och vårt liv mer flexibelt. Det har gett mig möjlighet till att ge dom kortare dagar på förskolan till exempel. Guld värt. De har gett mig motivation när det har känts tungt, för det är delvis för deras skull jag vill ha en utbildning att luta mig mot.
Det blev kalaskänsla minst sagt. Ett glas rödvin en vanlig onsdag, bara det!
Mange kom hem med efterrätt, och han hade också köpt blommor till mig! Åhh, han kunde ju inte att jag redan hade köpt till mig själv haha men hey – älskar ju rosor. Det slår mig att HAN borde få blommor och en pokal för det han gör. Jag hade ju inte klarat det lika bra utan honom. Han som ser till att jag är så utvilad jag kan på dagarna, han som stöttar och tror på mig. Ja båda ”männen i mitt liv” förtjänar blommor och pokal för allt de gör, Elions pappa är också en otrolig klippa i vått och torrt. Han ställer alltid upp om jag har mycket i skolan, skjutsar Elion till träningar och allt vad det är. Är så tacksam och stolt över att vi alltid kan sätta alla tre barn först men ändå inte försumma oss själva. För det är inte bara Elion som Fredrik alltid ställer upp för, han är en mycket betydelsefull person i Idun och Astons liv också. Fredrik är nog Astons bästa kompis till och med, det är väldigt gulligt att se.
Detta måste vara mitt favvosätt att äta efterrätt på haha. Dela på några olika bakverk så att man kan smaka lite på allt. Tapas och smårätter är helt klart min grej 😉
Nu ska jag gå och hämta minisarna på förskolan!
♡
Kommentera (22)
Jahopp. Här sitter jag igen. uppkrupen i soffan med tända ljus och tänd brasa. Är det verkligen redan tre veckor sedan sist? Alltså jag är såå irriterad på att de har kortat ner tiden för tentorna med någon dag per tenta i den här kursen, den här terminen. Det känns inte alls schysst, för det är verkligen någon dag som fattas om jag tänker på hur jag skulle vilja ha det. Men men, det är inget att göra något åt utan mitt fokus är istället på att gå ur tentasalen på onsdag senast klockan 15 och känna att det här, det här var den SISTA salstentan jag skriver någonsin! Eftersom det är så lätt att vandra bort i tankarna när man tentapluggar ska jag försöka få en känsla för vad jag ska belöna mig själv med då hehe. För det är lätt värt att fira extra. Sex terminers tentor är då över! ”Bara” C-uppsatsen kvar också förstås innan terminen är slut och jag har en kandidatexamen, men den känns mest bara rolig och spännande. Då får man ju verkligen chans att välja vad man själv vill lägga sin tid på ☺️ (jaja har en termin till innan jag får socionomexamen men det känns också bara roligt – valbara kurser på avancerad nivå, dvs också mer fritt)
Jag jobbade några timmar på förmiddagen också, iiinte smart (men var tvungen, viktigt möte som bara kunde ske idag). Blev ju helt slut i huvudet. Tur att det är en dag imorgon också, då ska jag vara mer laddad ??
Alltså detta! Kärlek! Hinner knappt komma innanför dörren innan jag blir attackerad av två små kramtroll. Bästa, bästa känslan i världen. Ser nog rätt komiskt ut för de ska typ sitta klistrade mot mig medan Mange sitter i en annan del av soffan, helt ensam hehe.
Nu sover två av tre barn och jag har rotat fram mina anteckningar från min första termin på socionomprogrammet. Tänkte det kanske kunde vara bra att skumma igenom dom nu kvällen innan allvaret börjar, det var ju ändå den vetenskapliga grundkursen och nu väntar fortsättningen. Det var de sista tentaanteckningarna innan det var dags att vara föräldraledig med Idun, vilka minnen. Haha kommer aldrig glömma när jag gick in i tentasalen i slutet av januari och skulle skriva tentan, höggravid och världens lägsta blodtryck. Faktiskt stolt över mig själv som klarade av hela terminen så bra som jag gjorde trots illamående och yrselattacker. Kvantitativa forskningsmetoder… Det finns verkligen INGET som jag känner sådan olust till när det kommer till högskolestudier som vetenskapliga metoder. Skriver gärna C-uppsatsen, men att tenta av kvantitativa och kvalitativa metoder skulle jag mer än gärna slippa. Framför allt den kvantitativa delen för statistik och siffror är inte min melodi. Min kära man är iväg på skjutbanan idag för att ”skjuta upp” inför höstens älgjakt. Jag tycker Iduns kommentar vid frukostbordet igår var klockren – ”men varför ska man skjuta rådjur, de är ju så söta?!”. Så kan jag också tänka mer än ofta, och faktiskt så har jag börjat äta allt mindre rött kött av den anledningen att jag äcklas av tanken på att äta djur. Eller däggdjur är det väl snarare, för fisk och fågel har jag inga problem med. Lite motsägelsefullt inser jag ju. Men samtidigt ändå på något sätt ändå klokt att minska köttkonsumtionen framför att vräka i sig utan att tänka efter.
♡