Idag startade en ny vardag för oss! Första morgonen som vi skulle lämna Elion på skolan och för oss är det en lite dum tid egentligen, eftersom Idun brukar sova till ca 08 och skolan börjar 08.10. Men idag testade vi att jag gick upp för alla morgonbestyr, som frukost. Sen vaknade Idun precis innan vi skulle gå och då bytte jag blöja och kläder och så fick hon äta när vi var hemma sen igen. Hon är liksom aldrig hungrig direkt när hon vaknar ändå så denna morgonrutin ska nog funka!
SKÖNT med morgonpromenad men jag måste nog ha en frukost nummer två snart för att bekämpa illamåendet ;). Det blir värre de dagar jag måste igång ”tidigt”.
En annan morgon för nästan två månader sen var morgonen den 6 juli då jag tog ett graviditetstest i smyg, M visste inte att jag hade köpt det kvällen innan. Jag trodde faktiskt inte alls att jag var gravid för jag hade mina vanliga pmssymptom som irritation och jag hade haft sådär ont i ryggen som jag alltid får innan mens. Bara det att mensen brukar komma två dagar efter den värken, men nu hade den inte kommit ens efter en vecka. Så jag köpte ett test mest för att göra det och ”locka” fram mensen. Ungefär som med Elion, då gjorde och kände jag exakt samma sak. Med Idun visste jag att jag var gravid för jag hade så många symptom (toabesök på natten och ömma bröst direkt). Kvällen när jag köpte gravtestet gick jag och Idun till affären för att handla och jag minns att jag fick ett riktigt illamåendeanfall bara sådär och det var väl i och för sig lite märkligt.
Gjorde testat direkt på morgonen och när jag tittade på det nästa gång visade det ett PLUS!? Jag trodde inte det var sant. Lycka och förvåning på en och samma gång och jag var tvungen att stanna kvar i badrummet ett tag för att liksom sansa mig. Elion var hemma och jag ville inte att han skulle märka att det var något på gång.
Gick ut till resten av familjen, satt tyst i soffan en stund och undrade hur jag skulle berätta för M. Han frågade om vi skulle äta frukost men jag tog honom i handen och sa kom… Gick in till sovrummet där jag hade lagt testet och tog fram det. Hans ögon visade samma sak som jag själv känt och han skrattade, pussade mig och frågade om det var sant (eller nåt sånt, minns inte riktigt). Sen gick vi ut till köket och nästa sak han sa var att nu blir det inga fler för det blir ingen minibuss! Med glimten i ögat såklart, men det var lite komiskt under några veckor sen när vi fick veta att det kanske var två och han började bevaka större bilar på blocket ;).
Den förmiddagen var det några timmar när jag gick runt och smälte chocken det ändå blev, men efter en långpromenad själv för att rensa tankarna kändes det sen så självklart. Det är klart att det skulle bli just precis såhär!
Ja att få två barn såhär tätt var inte riktigt planen. Men barn är svårt att planera och ju mer vi tänker på det, desto bättre blir det så här. Det är klart att det var just såhär det skulle bli!
Jag slipper till exempel ta två studieuppehåll. Jag tänkte mig plugga färdigt först och sen försöka få en liten trea. M tyckte att det var alldeles för långt bort och att han skulle vara för gammal då. Så nu blir det ett längre uppehåll och sen kör jag tre år i sträck.
Det blir bara en ”blöjperiod”. Detta hade jag inte alls tänkt på, men min kära M tyckte att det skulle vara lite jobbigt att börja om med bebisåren efter 5 år när Idun blivit stor. Jag har aldrig tänkt så, men det är ju rätt smidigt ändå att ha alla blöjbyten i ett sträck också.
De kommer alltid ha en kompis att leka med. Med Elion har jag många gånger saknat ett mer jämngammalt syskon. Han och Idun är världens finaste tillsammans, men de blir säkert inte samma lekkompisar lite längre fram som Idun och minstingen kommer bli. Med bara ett år mellan kommer de förhoppningsvis vilja leka tillsammans under hela uppväxten.
Ju tidigare en familjemedlem kommer, desto mer tid tillsammans får vi. Oavsett hur länge man lever får man mer tid tillsammans ju tidigare tiden startas. Så att ha familjen komplett om sju månader från nu och sen få samla minnen ihop för resten av våra liv känns toppen. Även om jag älskar bebistiden och kanske alltid kommer sakna den även när jag är färdig med den, så längtar jag tex efter att få resa tillsammans med större barn. Det blir ju en annan grej och jag hoppas att jag för alltid kommer få ha mina barn med i alla sommarminnen etc, och att jag får vara en del av deras minnen. Att få uppleva saker tillsammans.
Förra helgen med en mage som redan syns ♥
När vi sen fick höra att det kanske var två bebisar i min mage, fick vi en ännu större chock än själva pluset. Speciellt eftersom vi redan har en bebis och nästan då skulle få trillingkänsla med tre barn på ett år. M började kolla på minibussar (hans värsta mardröm ungefär) och jag på trillingvagnar (omöjligt att hitta en bra lösning). Idun hade ju såklart inte kunnat vara utan vagn vid endast ett års ålder, speciellt inte med tanke på vår livsstil som innebär många och långa promenader. Huset blev såklart också en stor fråga. Vi hade tänkt vänta en fem år med att eventuellt bygga ut, och tanken var att Idun och minstingen skulle få dela rum tills dess. Två barn till hade gjort det lite svårare, tre barn i det rummet hade varit för mycket och Elions rum är för litet för att ens dela med någon. Mitt kontor finns såklart också, men det är ett genomgångsrum till garage och hobbyrum och känns därför inte heller som ett bra alternativ. Ännu mindre än Elins rum är det också. Vi hade planen att bygga ut ett sovrum till, från kontoret men som sagt inte nu.
De här veckorna när vi har levt med tankarna att det kanske är två bebisar i min mage har verkligen gjort att våra tankar har snurrat, så att äntligen ha fått veta känns jätteskönt. Bara för allt praktiskt. Hade det varit två hade det såklart varit helt fantastiskt det med, speciellt eftersom detta är min sista graviditet, och hade den inneburit två barn hade det ändå varit väldigt välkommet ;).
Kram/E
KommenteraVill börja med att säga TUSEN TACK för alla grattis och fina ord!
Lillbebisen (vill skriva lillebror för det är vad jag tror) är beräknad den 13 mars, alltså en dag efter Iduns ettårsdag.
Hon var alltså tre månader när jag blev gravid och enligt beräkningar flyttade bebisen in första natten som vi flyttade in i huset. Lite oplanerat sådär men det känns speciellt att vi köpte huset samma dag som Idun föddes och samma dag som vi flyttade in blev jag gravid.
Det är en väldokumenterad bebis, tre ultraljud har vi hunnit med. Det första för att få en datering som det kallas eftersom jag inte visste hur långt gången jag var, dock var det lite för tidigt för hjärtat hade inte börjat slå ännu. På det andra 1,5 vecka senare såg vi äntligen hjärtat slå och det beräknades att jag var i vecka 7+1. Läkaren gav oss dessutom en chock genom att säga ”fast… Det skulle kunna vara… Två!” Men hon var nästan säker på att det bara var en haha.
Detta var tanken att vi skulle få svar på den 1 sep, på nup-ultraljudet. Men så i förgår kväll hände något som gjorde att vi trodde att vår minsting var förlorad. Jag började blöda. Gick på toaletten för att det liksom sved över livmodern, trodde att det var för att jag var så kissenödig. Men när jag drog ner trosorna var de blöta av rött blod, och det fortsatte rinna i toaletten. Jag ville checka ut från mardrömmen och gå och lägga mig under täcket men ropade istället på M som fick ge mig en binda. Men inga klumpar. Och senare på kvällen avtog blödningen och mensvärken. Ringde KK precis i början och fick rådet att avvakta. Hon menade typ länge, alltså jättelänge och kolla med gravtest efter 10 dagar om jag fortfarande är gravid?! Men det sket jag i, ringde till vanliga avdelningen på morgonen och fick en jourtid för en kontroll. Var såklart tvungen att veta och hon jag pratade med då tyckte detsamma. Detta var alltså igår och bilden ovan är från detta ultraljudet. Vi fick se det där lilla hjärta slå, vi fick se de små armarna vifta omkring. Och vi fick se att det ”bara” är en. Den sista pusselbiten i vårt familjepussel, för sen blir det inga fler ;). Tre barn är precis det jag önskar mig och jag är så tacksam för att min dröm verkar bli sann.
Det är tydligen rätt vanligt med såna här blödningar men alltså… Det är hemskt! Nu hoppas vi att allt går bra och att vi får se de där små händerna vifta på utanför magen kring mars nästa år. Jag är i vecka 10 nu och är precis som med Idun hur trött som helst (har börjat powernapa i soffan sen eftermiddag när M kommit hem från jobbet) och mår illa till och från. Oftast på kvällen och igår när vi lagt oss fick jag gå upp för att spy första gången. Illamåendet är överkomligt dock och inte alls så jobbigt som med Elion eller Idun (inte än i alla fall), vet inte om det har något att göra med att jag blev gravid så tätt? Att alla gravidhormoner liksom inte hunnit ur min kropp? Oavsett, jag är så tacksam för dessa små tecken på att bebis mår bra, och betyder det illamående och trötthet ett tag så tar jag gärna det! Jag mår illa kan jag säga och M svarar vad bra för han vet att det är så jag känner och det blir en oeppande effekt, en påminnelse om varför jag mår så ;)…
Kram & TACK igen!
…var helt klart att visa Iduns nya body för nära och kära 😉
Juli 2015 ♥
Ett sommarminne som inte bara leder till att fyra ska bli fem utan även till många härliga sommarminnen många, många år framöver med en ny liten familjemedlem!!
Kommentera