Wow vad dagarna går! Det är ju sedan gammalt, men när man plussar på ännu en grej i ett livspussel som redan är fullt blir det ännu mer påtagligt haha. Jag är ju van att jobba hemifrån vid sidan om heltidsstudierna. Från och med den här terminen ska jag ju testa att jobba, ca 20-40% på en arbetsplats med härliga kollegor och stimulerande arbetsuppgifter. Något jag verkligen har saknat. Procenten är lite svävande eftersom det beror på hur mycket jag känner att jag hinner med och vad som kommer på mitt skrivbord.
Det har blivit höst med råge nu. Luften är sådär ”krispig” som det så vackert heter i bloggvärlden och på morgnarna behöver barnen mössor och tunna vantar. Hösten är välkommen ändå, vi är redo för allt vad den innebär. Det jag tar med mig från sommaren 2018 är att jag började mitt nya jobb, att vi fick vårt efterlängtade efternamn (faktiskt gick det igenom på samma dag som min första dag på nya jobbet så det var nystart i dubbel bemärkelse), alla mängder med timmar på stranden, avslutningen i Palma, och sist men kanske allra störst – att jag fick vara med när älskade Leon föddes!
Idag har vår ständigt pärlande lilla tjej varit på sin allra första förskoleutflykt! Är man blödig som får tårar i ögonen bara av att tänka på en sån sak!? En del av mig vill att de alltid ska vara små samtidigt som det är så fint att få följa deras utveckling bit för bit.
Jag och Mange kollar på Bondeparet och jag blir alldeles varm i hjärtat av att se hur Jockes familj ställer upp för varandra no matter what. Exakt sån mentalitet önskar jag att vi kommer ha i framtiden. Att vi vill vara tillsammans, att vi vill hjälpas åt med stort som smått – så att även det annars tråkiga blir roligt. På riktigt så finns det inget i hela världen jag önskar mig som välmående och glittrande relationer med barnen, och med Mange vid min sida.
♡
Låter som en fin start på hösten! Måste fråga dig, jag har precis börjat socionomprogrammet fast på annan ort än du. Men det är ett sånt galet tempo. Jag känner sån stress för hur jag ska hinna allt. Och då är jag ändå van att läs på universitetet sen tidigare. Har det varit så för dig också och har det varit mer eller mindre under olika terminer? Jag försöker ta en sak i taget men det är svårt när allt går omlott. Önskar dig en fin avslutning på veckan!?
Åh vad spännande! Jag tycker nog att termin 1-3 var mest, kanske för att vi då också hade skriftliga tentor i princip i varje kurs. Det upplever jag gör att det känns mycket mer, det blir sån kringliggande stress. Men de första terminerna hade vi (vet ju att det kan skilja en del i upplägg så vet inte hur det ser ut hos dig) också mycket teoretiskt – socialt arbete historiskt sett, psykologi, sociologi och juridik. När vi kom över i termin 4 upplevde jag att pressen lättade lite när det också blev mer praktisk kunskap – alltså sånt som verkligen är mer verktyg och kunskap för arbetslivet rent praktiskt (mer inriktat på handläggningen i sig, olika målgrupper, samtal etc.
Sen tänker jag att kringliggande faktorer i livet också avgör, jag försöker att tänka att jag inte kan ha lika höga krav på mig som jag mest troligt skulle haft om jag kom ganska nyligen från gymnasiet, inga barn eller familj. När man är lite äldre och hunnit få en del arbetslivserfarenhet och kanske familj blir det ju såklart en större omställning än att vara 20 och singel :).
Lycka till med allt! Du kommer verkligen med ett bra tips – ta en sak i taget!! Det tycker jag är det svåraste med att plugga, att veta att man skulle kunna göra och läsa huuur mycket som helst. Då hjälper det faktiskt att bara göra en sak i taget. I de allra stressigaste perioderna har jag skrivit ut tydligt i almanackan för varje dag vilka böcker jag ska läsa, vad jag ska skriva etc. Det har underlättat massor att bara ta dag för dag då.
Kram