Nu är det en månad sedan vi var på Kolmården och minisarna gav bort sina nappar till delfinbebisarna. Ja det hette så, men efter showen stannade vi kvar och pratade med en personal som fanns nära. Jag frågade henne, med Idun i handen, om vi möjligtvis kunde få lämna över våra nappar till delfinbebisarna. Hon spelade med såå bra och var väldigt fin i sitt sätt att möta barnen. Sa att det verkligen behövs nappar till bebisarna och att de gärna tar emot deras.
På morgonen knöt jag ihop Iduns nappar i ett snöre och Astons i ett. På så vis fick dom varsitt nappknippe hehe. Under föreställningen satte dom sig med sin nappsamling i handen.
Vi fnissade lite i smyg åt sötisarna som inte kunde låta bli att stoppa en napp i munnen när det blev mysbelysning vid showens början 😉
Och Idun, lilla öronpillaren… Hon har haft sin grej att börja pilla på sina öronsnibbar så fort en napp har kommit in i munnen. Dom två tillsammans har liksom betytt trött och mysa.
Idun var SÅ stolt över att få ge bort napparna. Aston blev ledsen, men gav till slut över dom med tårar rinnande nerför kinderna. Det tyckte jag var lite tufft, av någon anledning blev det sentimentalt även för mig (jag skriver mig för Mange är typ helt oberörd av sånt) men samtidigt är det ju en speciell era som tar slut. Utanför delfinhuset snyftade Aston fortfarande så när de såg ett godisstånd som sålde godisnappar och ville ha såna fick dom faktiskt det. Jag var tveksam först, byta en napp mot en annan liksom. Men Mange sa att den nappen tar ju slut när den är slut. Och faktiskt så gick det bra. Barnen fick även välja varsitt gosedjur i en butik för att de hade varit så snälla att ge bort sina nappar till delfinbebisarna (det hade vi pratat om i förväg att man får göra när man är så snäll och ger bort sina nappar till nya bebisar som behöver nappar). Idun valde en delfinbebis och Aston valde en apa. Vi åkte hem vid 20 ungefär och det var enligt plan, för att de små skulle vara trötta då och förhoppningsvis somna smidigt – första natten utan napp. Aston frågade efter nappen på repeat i ungefär tio minuter innan han slocknade. Dagarna efter frågade han efter den ett par gånger, men det har gått hur bra som helst. Idun har inte frågat en enda gång, men å andra sidan är hon ett år äldre. Anledningen till att hon hade napp så pass länge som 3 år och 2 månader är för att Aston är så nära i ålder. Jag tänker att det hade varit jobbigare att låta henne sluta förra sommaren, och då behöva ”frestas” av Astons nappar. Nu slutade de ju samtidigt, och har dessutom varandra i processen.
Åh! Vi ska lämna napparna imorgon är tanken. Känner på mig att det blir tufft för våran skrutta då hon vill ha den JÄMT. Mitt mantra lyder ” det tar bara tre dagar, det tar bara tre dagar” haha!
Kram
http://www.nouw.com/noos
Lycka till! ? om det är till någon tröst så har två av mina tre barn inte ens behövt en dag ☺️? och då har de ändå varit totalt nappberoende! ?