VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

FRIYAY!

Igår hade jag en klump i magen när jag tänkte på hur nära tentan är (okej två veckor), att det fortfarande kommer nya föreläsningar nästa vecka, och att jag har en fältuppgift som måste göras innan tisdag. I min planering hade jag satt tid för fältuppgiften idag, och den skulle göras på eftermiddagen när M slutar. Men så hittade han sommardäck (vi köpte inte de förra) så efter M slutat jobbet ska de hämtas (i annan stad) och vips finns ingen pluggtid idag. Om man inte vill sitta och plugga en fredagkväll, vilket jag gärna slipper… Så jag klämde in två pluggpass igår efter 15.30 när M kom hem, med ett gympass emellan, och framåt 22 var jag klar! DEN känslan. Eller klar och klar, ska läsa igenom och göra eventuella finslipningar. Men det är himla härligt att ha gjort den innan helgen, även om jag skulle kunna göra den måndag efter 15 eller i helgen, men helgerna ska jag försöka hålla pluggfria så gott det går, och att göra det dagen innan är inget för mig. Då skulle jag gå runt och känna småångest för den under helgen. Lika bra att bara göra det ;). Så värt det idag, blir glad bara jag tänker på att den är klar haha.

life-is-like-a-camera-focus-on-what-s-important-and-you-ll-capture-it-perfectly

Massa minimys väntar idag alltså, och en långhelg igen. Igår höll jag nästan på att börja gråta, vår ettåring gör inte livet lätt för mig. Det är förmodligen inte lätt för honom heller. För det första var han bara ledsen med farmor igår, oftast blir han glad efter en stund men igår hjälpte inget, farmor messade och frågade om tips men verkligen inget hjälpte. Så jag smet faktiskt från sista delen av föreläsningen eftersom jag kände att den inte var något att prioritera i det stora hela. Men han är överlag väldigt gnällig och extremt mammig heela tiden och jag får inte göra någonting utan honom i famnen typ. Är bara M hemma går det bättre, men typ så fort han ser mig börjar han gråta/gnälla och sträcker armarna mot mig. Hoppas att det är en fas som snart går över, jag känner mig otroligt maktlös och vet liksom inte vad som är rätt eller fel. Jag måste ju kunna få kissa i en minut utan att han ska sitta nedanför med armarna mot mig och gråta? Idag verkar det vara en bättre dag, vi får hoppas att det håller i sig.

Jag tänkte att vi ska ut på prommis efter lunch, kanske besöka leklandet? Eller, jag nämnde det för Idun innan så lika bra att säga att vi SKA besöka leklandet hihi.


Annons

Kommentarer


  1. Therése 21 april, 2017 on 10:07 Svara

    Usch. Det är tufft när de är så mammiga. Min lilla nyblivna 1-åring är också jättemammig just nu vilket är svårt att kombinera med att jag börjat jobba och kommer jobba heltid under tiden hennes pappa är f-ledig. Igår grät jag hela vägen till jobbet för när jag gick ut genom dörren kröp hon efter och satt sen innanför och bultade på dörren och grät😭 Hon var glad igen fem minuter senare med sin pappa men det var ändå så hemskt att lämna!

    • Evelina 21 april, 2017 on 10:13 Svara

      Åhh men vad skönt för mammahjärtat att det går över så snabbt ändå! Även om det i stunden är jättejobbigt såklart. Tänk att det nog mest troligt är en övergångsperiod, så hade vi det innan också när jag åkte ifrån och M var kvar hemma. Men deras tid tillsammans har varit såå ”nyttig” för oss alla och nu har de tre en helt annan relation. Mycket bättre på alla vis! Och jag känner absolut inga jobbiga känslor över att åka hemifrån när det är M som är med dom för det är inga ledsna miner längre då :). Snart är ni också där <3

  2. Låter tufft för dig :(.

  3. Julia 21 april, 2017 on 16:11 Svara

    Min son (som är 4 dagar yngre än Elion) har alltid varit supermammig! Somnade bara PÅ mig, jag fick äta o gå på toa med honom i famnen tills han kunde sitta själv, ville inte ligga i vagn så jag fick bära honom på promenaderna tills han blev stor nog att sitta framåt, då gick det bra. När han lärde sig gå så gick han ALDRIG ifrån mig, så inget jagande i affärer o sånt. :) Kan säga att han fortf är mammig! Men eftersom jag bara har ett barn så har jag försökt tänka att jag tar vara på tiden som han är mammig och nu när han ändå är så pas stor så känner jag bara tacksamhet att han vill vara med mig o krama o pussa mig massor osv. Många andras 7-8-åringar vill knappt kramas liksom och snart kanske min son också är där o då kommer jag sakna det! Hade jag fått göra nåt annorlunda när han var bebis så hade jag skaffat bärsjal! Han var för liten för bärsele ganska länge, för tidigt född, plus att jag tyckte selen blev så varm… men bärsjal hade underlättat enormt och ändå hållt honom nära mig. Annars så skulle jag inte gjort NÅT annorlunda faktiskt, älskar att jag har ett ”mys-monster” till son! <3

    • Evelina 23 april, 2017 on 22:26 Svara

      Ja mys kan man aldrig få för mkt av ♡ Men den här mammigheten är svår att hantera när jag MÅSTE finnas till två andra barn (du kanske också har fler barn? Har du tips på att räcka till?), jag vill ju bara att han – alla tre – ska vara glada och nöjda med livet liksom.
      Kram!

  4. Linda 21 april, 2017 on 17:36 Svara

    Min dotter var jättemammig när hon var 1 år. Förstår verkligen att du tycker det är jobbigt! Det tog tyvärr ett bra tag innan det blev bättre. Tror nog dagisstarten 6 mån senare var brytpunkten. När hon liksom var tvungen att vara med någon annan än mig. Jag har aldrig uppskattat jobbet så mkt som då. 😄 Kissa med stängd dörr och ingen som åt från min tallrik, livskvalité liksom haha! Men hon föredrar mig än idag (snart 3 år). Mammor är ju bäst 😉

    • Evelina 23 april, 2017 on 22:25 Svara

      Haha ja gå på toaletten ostörd har man ju fått lära sig leva med, men att någon ska sitta i knät eller på golvet nedanför och gråta med armarna utsträckta… Det är otroligt påfrestande 😉
      Kram!

  5. Alexandra 21 april, 2017 on 18:12 Svara

    Sådan är min 20 månaders och har varit i snart 5 månader😭

    • Evelina 23 april, 2017 on 22:24 Svara

      Åh…. Ja det är ett drygt halvår vi har haft det såhär, men det har nästan spårat ut lite det sista tycker jag. Eller så är det bara så himla dränerande på energi helt enkelt, jag vet inte? Otroligt jobbigt iaf, man vill ju att sin lille älskling ska vara nöjd och glad alltid ♡

  6. Maria 21 april, 2017 on 20:43 Svara

    Så är vår 1-åring med, har varit sedan hon föddes. Går sakta bättre men fortfarande kan vi inte lämna henne till någon barnvakt, hon vägrar bäras av någon annan än mamma eller pappa… hoppas på bättring till i höst då det är meningen att hon ska börja på förskolan.

    • Evelina 23 april, 2017 on 22:23 Svara

      Vad ”skönt” att höra att det är fler, säkert är det inget ovanligt alls men nog så påfrestande och svårt att hantera när man inte känner att man räcker till… Hoppas det SNART blir bättre för oss alla :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna