Kan inte du berätta lite mer hur det har varit och fortfarande är att ha barn så tätt? Vi ska själva få tätt så är nyfiken inför utmaningen som kommer komma! Tack för en super bra blogg!
Självklart! Och grattis till syskon :). Jag brukar ha inställningen att man inte kan förvänta sig något i situationer som man inte känner till. Så när vi fick veta att Aston flyttat in i min mage tänkte jag mest ja hjälp vad tätt det blir, hoppas Idun hinner lära sig gå och vad KUL de kommer ha sen när de ”växer ikapp”. Det blev 1 år minus tre dagar emellan, Idun hann inte lära sig gå och tanken om hur kul de kommer ha det så småningom är fortfarande en väldigt bra motivation.
De första tre månaderna i stort sett kändes väldigt ”praktiska”. Mata x 2, byta blöja x 2, söva x 2 och sen bara börja om. Jag hade med mig erfarenheten av bebistiden med Elion, han var mitt enda barn i 5,5 år och fick alltså ALL min tid och bebistiden var magisk från start. När Idun kom var Elion så stor att hon också kunde få ALL fokus på ett sätt även om Elion fanns och också behövde mig, men han var ju så ”stor” och tyckte (tycker fortfarande) det var kul att hjälpa till. Att sen få två bebisar var nytt för mig och helt ärligt inget jag skulle vilja göra igen. Jag har saknat den där första alldeles gudomligt underbara bebisbubblan. Tiden fanns inte att ge Aston samma första tid. Idun var ju också en bebis som dessutom förstår på ett helt annat sätt och därför prioriterades hon framför Aston på vissa sätt.
Men jag har försökt ta åt mig av andras ord om att han ju inte behöver mycket mer än min närhet egentligen och det har han fått såklart. Jag har behövt honom lika mycket! Man får liksom göra det bästa av situationen och försöka sänka kraven. Han har fått ligga i min famn medan jag lekt med Idun. Han har använt bärselen mer hemma än vad Idun gjorde. Han kanske har fått ligga lite mer själv i sitt babygym medan jag har varit tvungen att göra saker med Idun. Å andra sidan älskar han sitt babygym nästan lika mycket som mig haha. Det är nog mest mitt egna dåliga samvete och höga krav på mig själv som varit just för höga. I takt med att rutiner har växt fram har det bara blivit bättre för varje dag. Nu känns det fantastiskt härligt igen och jag kan växla fokus mellan alla barn på ett sätt jag inte kunde i början när dagarna mest gick ut på att göra alla måsten.
Så mitt bästa råd är att försök att inte göra mycket mer än bara vara den allra första tiden. Lär känna den nya familjemedlemmen tillsammans och försök att inte ha för höga krav på dig själv. Vad gör det om hemmet bortprioriteras ett par månader, egentligen? Vad gör det om matkontot blir högre ett tag bara för att ni struntar i matlagning och köper mer hämtmat? Det viktigaste som finns är att vårda kärleken i familjen och hitta era nya roller. Och finns det möjlighet till avlastning dagtid på veckorna när pappan är på jobbet – njut av det och våga ta emot den hjälp som erbjuds :). Jag vet många som haft en mormor eller farfar som bett om att få låna sitt barnbarn nån timme här och där, det är ju win win för alla! För den där lilla bebisen, och syskonen som finns, de är ju älskade av så många och kommer bli så rika i livet av de relationer om har fått växa fritt. Samtidigt som föräldrarna fått tid att andas och samla energi. Att få barn tätt kräver teamwork, förståelse och tålamod om jag ska sätta ord på det ;).
Slutligen. Så mycket KÄRLEK det ger! Framför allt syskonkärleken som utvecklas för varje dag gör mig så STOLT! De där små är mina och för varje dag som går kan jag se bandet mellan dom växa. För varje dag har de allt mer utbyte av varandra. Jag tänker att om bara några månader kommer de ju leka med varandra på riktigt och därmed alltid ha en kompis med. Hur smidigt är inte det!
Alla bilderna i inlägget är från första bebisbubbliga dagarna hemma ♥
Om du frågar M samma fråga kommer han nog mest säga att han inte gillar den här första bebistiden (som jag ÄLSKAR) och att det är smidigt att slå ihop två blöjperioder till en något längre haha. Kanske 4 år med blöjor istället för 8. Och att fördelen med barn tätt är att man ”slipper” börja om sen ;).
Fina ord!(L)
Fina ord!(L)
Vilket härligt och ärligt inlägg!
Att du har hunnit med och blogga under den här tiden är värd en applåd för sig…! Men kommer antagligen vara så värt för dig i framtiden.
Haha jag skriver en blogg mest bara för släkten och min egna skull- tänker att jag ska göra ”framkalla” en bok av den varje år…(finns företag som gör sånt)men är ganska kass i perioder på att skriva där även fast jag vet att det är så kul att läsa.
Du har väl iof lite fler morötter- lite betalt för det mm..men ändå, grymt bra jobbat!
Hoppas solen lyser på er med ?
Vilket härligt och ärligt inlägg!
Att du har hunnit med och blogga under den här tiden är värd en applåd för sig…! Men kommer antagligen vara så värt för dig i framtiden.
Haha jag skriver en blogg mest bara för släkten och min egna skull- tänker att jag ska göra ”framkalla” en bok av den varje år…(finns företag som gör sånt)men är ganska kass i perioder på att skriva där även fast jag vet att det är så kul att läsa.
Du har väl iof lite fler morötter- lite betalt för det mm..men ändå, grymt bra jobbat!
Hoppas solen lyser på er med ?
Det är mindre roligt med syskon som kivas och inte kan komma överens. Något alla föräldrar går igenom nån gång. Så det är inte bara en dans på rosor med barn även om man får en massa kärlek. Man blir även gråhårig på kuppen!
Det är mindre roligt med syskon som kivas och inte kan komma överens. Något alla föräldrar går igenom nån gång. Så det är inte bara en dans på rosor med barn även om man får en massa kärlek. Man blir även gråhårig på kuppen!
Känner igen mig mycket! Har tre barn, en 6, en 3 & en 1-åring. Det är intensivt under småbarnstiden med tre barn och att få tätt. Men som du säger måste man sänka kraven och ta det lite mer som det kommer. Det funkar inte att vara en mamma som ska finnas där 24/7 för alla tre ( jag var lite överambitiös när jag först blev mamma, ville va en perfekt mor osv…) då hade man behövt klona sig, haha! Man får hjälpas åt som föräldrapar, ta hjälp utifrån ibland om det finns möjlighet och känna lugnet att göra allt mer som ett familjeteam, exempelvis barnen kan leka en stund ihop medan mamma eller pappa får fixa mat osv. Och jag tror en stor fördel kan vara att jag ”curlar” barnen mindre idag, de får hitta på saker själva ibland ( öva fantasin), hjälpa till med städ, dukning, passa lillasyskon en liten stund medan mamma går på toa osv. Och det tror jag ger dem en känsla av självförtroende. Dom lär sig dessutom att trösta varandra och bry sig om varann. Jag tyckte det var jobbigt när jag ammade minsta och 3 åringen tappade ner en leksak på tån och blev ledsen (ex) Svårt i en sån situation att finnas för två, men såg då min 6 åring gå fram och trösta och blåsa på tån precis som jag gör. Först tyckte jag det var jobbigt, JAG som mamma ska ju finnas där direkt och trösta. Men sedan tänkte jag om. Vad fint att de kan lära sig den omtanken, som de kanske inte fått öva i samma utsträckning om jag kunnat springa dit direkt. Enda nackdelen är att det känns som tiden går ännu snabbare med varje barn. Poff sa det bara så var vår minsta plutt 1 år! Tack för en bra blogg, som jag läst i 8 åt nu tror jag
mysigt att följa din fina familj!
Känner igen mig mycket! Har tre barn, en 6, en 3 & en 1-åring. Det är intensivt under småbarnstiden med tre barn och att få tätt. Men som du säger måste man sänka kraven och ta det lite mer som det kommer. Det funkar inte att vara en mamma som ska finnas där 24/7 för alla tre ( jag var lite överambitiös när jag först blev mamma, ville va en perfekt mor osv…) då hade man behövt klona sig, haha! Man får hjälpas åt som föräldrapar, ta hjälp utifrån ibland om det finns möjlighet och känna lugnet att göra allt mer som ett familjeteam, exempelvis barnen kan leka en stund ihop medan mamma eller pappa får fixa mat osv. Och jag tror en stor fördel kan vara att jag ”curlar” barnen mindre idag, de får hitta på saker själva ibland ( öva fantasin), hjälpa till med städ, dukning, passa lillasyskon en liten stund medan mamma går på toa osv. Och det tror jag ger dem en känsla av självförtroende. Dom lär sig dessutom att trösta varandra och bry sig om varann. Jag tyckte det var jobbigt när jag ammade minsta och 3 åringen tappade ner en leksak på tån och blev ledsen (ex) Svårt i en sån situation att finnas för två, men såg då min 6 åring gå fram och trösta och blåsa på tån precis som jag gör. Först tyckte jag det var jobbigt, JAG som mamma ska ju finnas där direkt och trösta. Men sedan tänkte jag om. Vad fint att de kan lära sig den omtanken, som de kanske inte fått öva i samma utsträckning om jag kunnat springa dit direkt. Enda nackdelen är att det känns som tiden går ännu snabbare med varje barn. Poff sa det bara så var vår minsta plutt 1 år! Tack för en bra blogg, som jag läst i 8 åt nu tror jag
mysigt att följa din fina familj!
Hej! Intressant att höra! Är så imponerad av dig
Förstår det varit (är) jobbigt första tiden, men vilken åldersskillnad tror du varit lättare om Aston skulle väntat? 
Jag har en lika liten som Idun men blir inte klok på hur/när man ska orka en till fastän vi vill ha syskon!! 
så svårt!!’ 
Så mysigt att följa er på bloggen och instagram!
Hej! Intressant att höra! Är så imponerad av dig
Förstår det varit (är) jobbigt första tiden, men vilken åldersskillnad tror du varit lättare om Aston skulle väntat? 
Jag har en lika liten som Idun men blir inte klok på hur/när man ska orka en till fastän vi vill ha syskon!! 
så svårt!!’ 
Så mysigt att följa er på bloggen och instagram!
Precis det du skriver om är jag orolig för också (alltså att känna att man inte kan ge barnen den tid och fokus som dom förtjänar i början), jag är gravid nu med andra barnet och det kommer bli 20 månader mellan barnen, så det är ju betydligt mer än mellan Idn och Aston, men känns nervöst ändå. Fast vi är ju superglada förstås, det är ju planerat från vår sida (blev gravid på första ägglossningen efter missfallet i februari). <3 När dottern föddes var både jag och pappan hemma på heltid i 10 månader (!) och denna gång kommer pappan bara vara hemma dom två första veckorna. Ja, gissa om det känns nervöst att jag för första gången ensam ska rodda bebistiden, och dessutom med en ettåring också. Nervöst! Men det ska gå! Hehe.
Precis det du skriver om är jag orolig för också (alltså att känna att man inte kan ge barnen den tid och fokus som dom förtjänar i början), jag är gravid nu med andra barnet och det kommer bli 20 månader mellan barnen, så det är ju betydligt mer än mellan Idn och Aston, men känns nervöst ändå. Fast vi är ju superglada förstås, det är ju planerat från vår sida (blev gravid på första ägglossningen efter missfallet i februari). <3 När dottern föddes var både jag och pappan hemma på heltid i 10 månader (!) och denna gång kommer pappan bara vara hemma dom två första veckorna. Ja, gissa om det känns nervöst att jag för första gången ensam ska rodda bebistiden, och dessutom med en ettåring också. Nervöst! Men det ska gå! Hehe.
Men vad klok du är!! Ett härligt och ärligt inlägg.
Kram
Men vad klok du är!! Ett härligt och ärligt inlägg.
Kram