I slutet av 2011 bytte jag stad, jobb och hamnade på platsen jag kände skulle bli mitt hem på riktigt. Mest för Elions skull, men också för att faktiskt själv få en fast punkt och känna att det här är stället där jag kommer rota mig i många, många år framöver. Förhoppningsvis för alltid. Utan planer om att vilja någon annanstans, vilket var helt nytt. Rastlös själ har sina nackdelar men att bli mamma är det bästa som har hänt mig på den fronten. Det har gett mig en vilja om att sakta ner och bygga bo. Bytte jobb igen, andra gången på ett halvår.
2012 var ett väldigt omtumlande år med seperation och flytt till egen lägenhet. Att bli singel efter 8 år och lite till var såklart jättekonstigt men samtidigt det enda rätta. Jag var som bambi på hal is men kände ändå att jag behövde lära mig stå på den där isen. Hitta tillbaka till att vara den bästa mamma till Elion. För glada föräldrar = glada barn, så är det!
2013 var året då jag började komma i harmoni så sakta. Insåg och började förlika mig med tanken att det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig (oftast inte) och det är okej att ”misslyckas”. Samtidigt så kan man inte misslyckas om man lyssnar på sig själv och vad man blir lycklig av! Även mina tankar var där och snurrade såklart att jag hade misslyckats, vissa beslut är så jävulskt svåra att ta men jag lärde mig också att man måste vara ärlig mot sig själv, mot de man älskar och faktiskt lyssna på vad det är man behöver. Inte gå efter vad man kanske borde göra. Sommaren kom och gick och i slutet av den kände jag mig lycklig igen. Stabil. Dejtade ett par män under året, en som var kul men som bara sårade mig i flera månader och därefter ett par som var fina män men till slut kände jag att går jag på en dejt som inte är helt hundra så går jag inte på en till ”bara för att”. Men så mötte jag M. Som blev i princip en helgslång dejt för vi inte kunde slita oss. Som förändrade hela min värld igen, fyllde den med familjedrömmar och viljan att faktiskt vilja vara i ett seriöst förhållande. Han fick mig framför allt att våga satsa igen. Trots att jag i en millisekund var livrädd för att gå in i den där underbara men samtidigt också blottande tillvaron. Men jag vågade, för jag visste ändå någonstans att man måste våga för att vinna och det hade i det fallet varit rent idiotiskt att inte våga, när det på en gång kändes så rätt. Han var ju helrätt för mig på alla vis!
2014 började jag med att bli sambo igen. Det gick undan men faktiskt ingen reagerade över det. Tror att alla såg att det var på riktigt. Efter 9 månader i detta väldigt snabbt utvecklande förhållande blev jag gravid och vi förlovade oss. Jag hade även tiden fram tills dess hunnit fått sparken, få ett annat jobb, sökt in till högskolan och var redo för en förändring även på den fronten. Året avslutades som gravid, extrajobbande högskolestudent och det var fortfarande full fart.
2015 i januari gjorde jag den sista tentan innan ett längre uppehåll. Idun kom till världen i mars och samma dag köpte vi ett radhus, lite halvspontant sådär egentligen, vi skulle ju bara gå på visningen för att känna efter om vi ville bo där längre fram när ekonomin kommer tillåta mer, men med samma magkänsla om att this is it! Vi tokrenoverade och vaknade upp för första gången i vårt hus på midsommarafton. Det visste vi inte då, men det var även då Lillebror flyttade in i min mage. Vi planerade ett destination wedding i New york och den resan skedde i september.
Sen hände något. Jag antar att allt som hänt kom i kapp och att min kropp och knopp inte var i fas. Alls. Det var absolut inte det att jag inte var lycklig, för det har jag varit varenda dag! Så otroligt lycklig, och tacksam för allt jag har. Men efter att ha haft så intensiva år och att det helt plötsligt tog stopp med såna där livsavgörande och stora händelser gjorde nog hela mig lite förvirrad. Fick världens bästa kommentar som löd något i stil med att när det har hänt mycket och sen tar stopp behöver själen tid för att komma ikapp. De orden fastnade och jag insåg att precis så var det nog.
2016 är året då jag för första gången någonsin tror jag är redo för att bara vara. Bara njuta av allt det jag har och träna på att andas harmoni. Det är här jag ska vara, och det har varit hektiskt, men nu när jag är där jag tänker fortsätta vara finns ingen anledning att vara på väg någon annanstans, utan istället på att fokusera på här och nu. Något annat vore väldigt dumt, med en sexåring, en snart ettåring och en snart nyfödd. Jag vill njuta av tiden med mina barn, min man och vårt liv. Jag vill stabilisera upp mig själv i den vardag vi så intensivt byggt upp! Vi har såklart många planer och drömmar och framtiden men det är kommer efterhand och något jag vill ha att se fram emot är framför allt resor med min family of five. Minnen är det man blir rik på.
Det ”enda” jag har med i planeringen för året som nu är här är att möta Lillebror i mars. Lära känna honom och pussla ihop vår familj som fem. När han är född har jag några veckor på mig att ta ställning till om jag vill återuppta studierna i höst, vilket i så fall skulle bli mitt to do nummer två, och jag tror att jag kommer göra det. Vi kommer få mycket tid tillsammans hela familjen när M är föräldraledig och jag student och även om ekonomin kommer lida ett par månader så tror jag det är värt det i slutändan.
En parantes som startar från och med att Lillebror vill ut från magen är att jag vill fokusera på min kropp och att bli stark i den. Men det är ju en mer livslång resa. När jag ser bilderna ovan på mitt ogravida jag längtar jag ännu mer efter att få tillbaka min kropp. Att vara gravid och bära sina barn närmast hjärtat i all ära – det är inget annat än magiskt. Men att göra det två gånger på raken gör helt klart att man blir lite mätt på det. I alla fall är det så för mig. Jag längtar efter att ha vanliga kläder och jag längtar efter att känna mig stark igen. Träna mer och bygga upp musklerna som jag mer än gärna har prioriterat allt mindre de senaste åren just på grund av barnen som växt i min mage och inte tillåtit mig att träna som innan.
Så, 2016 here I come!
♥
Åh jisses vilken resa du har gjort! Jag tror att jag började läsa din blogg då du och F bodde i lägenheten och du precis blivit gravid med Elion eller något sånt. Du verkar så stark och ändå trygg i dig själv efter allt du växt upp med som barn. All lycka till er!
Vilka fina ord, tack snälla!! Kramar
Det är sannerligen några intensiva och händelserika år du (och ni) har bakom er. Och när man har haft riktigt bråttom måste man ju emellanåt vänta på sin själ 😉 Det är så fint att du är på en plats där du bara vill fortsätta och jag är så glad att vi får följa med på resan! Kram till dig och familjen! 🙂
Kram tillbaka!
Kul att se bilderna samt stt läsa denna resumé! Jag har följt dig sen du gifte dig med F och har läst varje dag sen dess. Vilken resa du gjort och i vissa delar känner jag igen mig. Att se vad du har idag, dina barn, din man! Vilken lycka! ?❤️
Har själv en man, en son och hoppas på få fler i framtiden. ❤️
Åh. Så härligt att läsa om din resa. Jag har läst din blogg sen du väntade Elion och du verkar vara en så fin person.
Kram!
Tack snälla du!! Kramar
Wow evelina. Vilken resa du gjort o herre vad länge jag följt dig haha. Du e stark
Hihi tiden går fort 😉 kram!
Jättekul att läsa 🙂 hur många år fyller du i år och hur gammal var du när du och F träffades? Hur kom det sig att ni flyttade just till denna staden?
Kram Sabina
Jag fyller 30 i år! Hade precis fyllt 18 när jag och F träffades.
Vi ville bo i en lagom stor stad, familjevänlig liksom, inte för mkt pendling även om man jobbar på andra sidan stan. Högskola eller universitet skulle finnas. Sen kommer jag från en stad några mil bort så det var en stor fördel också. Kram!
Vilket härligt inlägg. Du har verkligen hunnit med en hel del och det gör mig glad (trots att jag inte känner dig annat än genom bloggen) att höra och se hur lycklig du tycks vara. Kärlek är det bästa i livet – både den till sina barn, sin partner, till livet och familjen. Men även kärleken till sig själv. Åh vilket lyckopiller detta inlägg var! Kram
Vad glad jag blir av dina ord, tack!! Kramar
Har följt din blogg sen du var gravid med Elion. Måste säga att du har så fina barn och så lika dom är och du verkar vara en underbar mamma o fru 🙂 har en liten fråga vart kommer din brudklänning ifrån och vilket märke är det? 🙂 kram från Växjö 🙂
Så härlig tillbakablick! ? Jag har följt din blogg sen du och F bodde i Linköping (visst var det där ni bodde?) och du är så härligt inspirerande med att leva i nuet, se det positiva i allt och att allt som händer har en mening. Tack för att vi får följa eran vardag ?. Kram ?
Oj vad länge sedan jag läste bloggen ordentligt, jag har läst vartenda ord många år, sedan i början innan E och då du va tillsammans med F. Så denna lilla paus har varit konstig, tråkig och vad glad jag är att jag läste denna tidsresa! Det är fint att få följa med dig och man blir inspirerad av alla fina bilder du har 😀 <3 Jag känner fortfarande igen mig så himla mycket i dig, till exempel detta med att vara en rastlös själ. Det har som blivit värre med åren, det är som att så fort det inte händer något så måste jag få det att hända något. På gott och ont, men det kan sannerligen ställa till med mycket och göra en deprimerad när man inte kan njuta och riktigt uppskatta det "vanliga" livet. Din blogg hjälper så tack :* Lycka till med baby A och fina, fina Idun som jag blivit lite kär i. Och såklart bästa E och M. Kram
Vilken resa du gjort de senaste åren, tack för att du låter oss följa den! Jag gick själv igenom en skilsmässa 2014 och känner att jag Äntligen börjar känna mig stabil igen. Så himla inspirerande att se att livet och kärleken kan bli så bra tillslut, även efter en skilsmässa (känns ju lixom inte så när man är mitt uppe i den). Du och M får mig att känna hopp för framtiden <3