I slutet av 2011 bytte jag stad, jobb och hamnade på platsen jag kände skulle bli mitt hem på riktigt. Mest för Elions skull, men också för att faktiskt själv få en fast punkt och känna att det här är stället där jag kommer rota mig i många, många år framöver. Förhoppningsvis för alltid. Utan planer om att vilja någon annanstans, vilket var helt nytt. Rastlös själ har sina nackdelar men att bli mamma är det bästa som har hänt mig på den fronten. Det har gett mig en vilja om att sakta ner och bygga bo. Bytte jobb igen, andra gången på ett halvår.
2012 var ett väldigt omtumlande år med seperation och flytt till egen lägenhet. Att bli singel efter 8 år och lite till var såklart jättekonstigt men samtidigt det enda rätta. Jag var som bambi på hal is men kände ändå att jag behövde lära mig stå på den där isen. Hitta tillbaka till att vara den bästa mamma till Elion. För glada föräldrar = glada barn, så är det!
2013 var året då jag började komma i harmoni så sakta. Insåg och började förlika mig med tanken att det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig (oftast inte) och det är okej att ”misslyckas”. Samtidigt så kan man inte misslyckas om man lyssnar på sig själv och vad man blir lycklig av! Även mina tankar var där och snurrade såklart att jag hade misslyckats, vissa beslut är så jävulskt svåra att ta men jag lärde mig också att man måste vara ärlig mot sig själv, mot de man älskar och faktiskt lyssna på vad det är man behöver. Inte gå efter vad man kanske borde göra. Sommaren kom och gick och i slutet av den kände jag mig lycklig igen. Stabil. Dejtade ett par män under året, en som var kul men som bara sårade mig i flera månader och därefter ett par som var fina män men till slut kände jag att går jag på en dejt som inte är helt hundra så går jag inte på en till ”bara för att”. Men så mötte jag M. Som blev i princip en helgslång dejt för vi inte kunde slita oss. Som förändrade hela min värld igen, fyllde den med familjedrömmar och viljan att faktiskt vilja vara i ett seriöst förhållande. Han fick mig framför allt att våga satsa igen. Trots att jag i en millisekund var livrädd för att gå in i den där underbara men samtidigt också blottande tillvaron. Men jag vågade, för jag visste ändå någonstans att man måste våga för att vinna och det hade i det fallet varit rent idiotiskt att inte våga, när det på en gång kändes så rätt. Han var ju helrätt för mig på alla vis!
2014 började jag med att bli sambo igen. Det gick undan men faktiskt ingen reagerade över det. Tror att alla såg att det var på riktigt. Efter 9 månader i detta väldigt snabbt utvecklande förhållande blev jag gravid och vi förlovade oss. Jag hade även tiden fram tills dess hunnit fått sparken, få ett annat jobb, sökt in till högskolan och var redo för en förändring även på den fronten. Året avslutades som gravid, extrajobbande högskolestudent och det var fortfarande full fart.
2015 i januari gjorde jag den sista tentan innan ett längre uppehåll. Idun kom till världen i mars och samma dag köpte vi ett radhus, lite halvspontant sådär egentligen, vi skulle ju bara gå på visningen för att känna efter om vi ville bo där längre fram när ekonomin kommer tillåta mer, men med samma magkänsla om att this is it! Vi tokrenoverade och vaknade upp för första gången i vårt hus på midsommarafton. Det visste vi inte då, men det var även då Lillebror flyttade in i min mage. Vi planerade ett destination wedding i New york och den resan skedde i september.
Sen hände något. Jag antar att allt som hänt kom i kapp och att min kropp och knopp inte var i fas. Alls. Det var absolut inte det att jag inte var lycklig, för det har jag varit varenda dag! Så otroligt lycklig, och tacksam för allt jag har. Men efter att ha haft så intensiva år och att det helt plötsligt tog stopp med såna där livsavgörande och stora händelser gjorde nog hela mig lite förvirrad. Fick världens bästa kommentar som löd något i stil med att när det har hänt mycket och sen tar stopp behöver själen tid för att komma ikapp. De orden fastnade och jag insåg att precis så var det nog.
2016 är året då jag för första gången någonsin tror jag är redo för att bara vara. Bara njuta av allt det jag har och träna på att andas harmoni. Det är här jag ska vara, och det har varit hektiskt, men nu när jag är där jag tänker fortsätta vara finns ingen anledning att vara på väg någon annanstans, utan istället på att fokusera på här och nu. Något annat vore väldigt dumt, med en sexåring, en snart ettåring och en snart nyfödd. Jag vill njuta av tiden med mina barn, min man och vårt liv. Jag vill stabilisera upp mig själv i den vardag vi så intensivt byggt upp! Vi har såklart många planer och drömmar och framtiden men det är kommer efterhand och något jag vill ha att se fram emot är framför allt resor med min family of five. Minnen är det man blir rik på.
Det ”enda” jag har med i planeringen för året som nu är här är att möta Lillebror i mars. Lära känna honom och pussla ihop vår familj som fem. När han är född har jag några veckor på mig att ta ställning till om jag vill återuppta studierna i höst, vilket i så fall skulle bli mitt to do nummer två, och jag tror att jag kommer göra det. Vi kommer få mycket tid tillsammans hela familjen när M är föräldraledig och jag student och även om ekonomin kommer lida ett par månader så tror jag det är värt det i slutändan.
En parantes som startar från och med att Lillebror vill ut från magen är att jag vill fokusera på min kropp och att bli stark i den. Men det är ju en mer livslång resa. När jag ser bilderna ovan på mitt ogravida jag längtar jag ännu mer efter att få tillbaka min kropp. Att vara gravid och bära sina barn närmast hjärtat i all ära – det är inget annat än magiskt. Men att göra det två gånger på raken gör helt klart att man blir lite mätt på det. I alla fall är det så för mig. Jag längtar efter att ha vanliga kläder och jag längtar efter att känna mig stark igen. Träna mer och bygga upp musklerna som jag mer än gärna har prioriterat allt mindre de senaste åren just på grund av barnen som växt i min mage och inte tillåtit mig att träna som innan.
Så, 2016 here I come!
♥
Kommentera (17)