Igår vet jag knappt var dagen tog vägen, men efter att vi hämtat storebror kom svärmor hem för att gå en promenad med Idun. Jag och Elion passade på att åka till IKEA för att köpa en lekmatta till Idun och så blev det en bok till Elion. De obligatoriska värmeljusen blev det såklart också!
Sen var det dags för att fixa håret för hela familjen. M klippte sig inför bröllopet, jag likaså med fokus på att klippa in och av löshåret lite till och Elion hade en riktig buske som var dags att ta tag i!
KommenteraOm exakt en vecka sitter vi på Arlanda och har förmodligen precis checkat in vårt bagage. SÅ nära är vår New York-resa nu! Det känns verkligen helt galet och igår började jag känna lite fjärilar i magen för det. Dels för att jag aldrig har flygit så långt men såklart mest för att det är en så speciell resa på så många vis. Äntligen ska jag få se New York och det är även platsen där vi ska börja vårt nya liv. Det kommer helt klart bli den bästa resan i mitt liv!
Ett litet problem bara. M pratade med vårt resebolag igår som även ringde till SAS för att kolla vad som gäller handbagage. Min klänning får inte tas som handbagage i resegarderob så frågan är hur man gör då? Snurrar ner den i handbagaget och sen ”luftar” den under resans gång? För packa ner i den incheckade väskan känns ju inte som ett alternativ, ifall det skulle komma bort. Vet att det var någon som tipsade om att ha klänningen som just handbagage, är det fler som har erfarenhet?
Idag är jag rätt matt men ändå piggare igår. Då var jag yr, säkert för att ha förlorat så mycket blod på så kort tid (den senaste blödningen var nästan lika intensiv och bara för två veckor sen, inte konstigt att mina järnreserver inte var bra) och all ORO. Alltså, jag skulle inte klara fler graviditeter rent mentalt tror jag. Fysiskt inga problem för jag är ju en sån som gillar att vara gravid och allt vad det innebär (trots illamåendet, smärtan och allt det där mindre roliga), men detta är det värsta jag har varit med om under mina graviditeter!
Nu verkar det som att blödningarna inte innebär någon fara, men att se så mycket blod när man är gravid är mardröm gånger tusen. Oavsett blodmängd såklart, men detta blev nog en chock för mig. Det värsta är att jag ska vara inställd på att det kan hända igen, och det gör nog att jag inte kommer kunna slappna av eller njuta som jag har gjort tidigare graviditeter.
Med Elion i magen var jag bara 22 år, hann fylla 23 innan han kom. Kanske berodde det på åldern, då var jag inte det minsta orolig! Med Idun i magen var jag mer medveten om allt hemskt som kan hända och när sen M kom hem och berättade allt hans kollegor och vänner sa om att de fått två och tre missfall innan det gick vägen osv blev nojig ända tills jag fick mage och började känna sparkar. Men denna gången är oron enorm. Dels för blödningarna såklart, men också för att jag vet vilket mirakel det är att bli gravid och nu ska jag ha turen att göra det igen? Det är ju jättedumt att inte njuta till fullo, men det är väl rädslan att förlora det jag har som samtidigt får mig att inse hur mycket jag vill det här. Hur mycket jag redan älskar vår lilla bebis i magen.
Stora kramar/E
KommenteraAllt är bra med vår lilla bebis! Fick några tabletter som ska stoppa blödningen men den är redan så gott som borta. Blödde hela natten men avtog på morgonen. Förmodligen beror detta på känsliga blodkärl på livmodertappen och är inget som påverkar bebisen. Fick tid för kontroll redan 9.45 och det var så skönt att slippa vänta hela dan på det!
Släppte av en lättad pappa på jobbet och sen åkte vi hem och däckade i soffan så därför jag inte skrev direkt :)… Är fortfarande väldigt trött (mer än vanligt) och illamående, säkert inte helt konstigt med tanke på det min kropp varit med om. Blir en lugn dag nu. TUSEN MILJONER TACK för ert peppande och stöd!
Happy girls!
Idag när M kom hem från jobbet tänkte jag åka iväg utan barn och uträtta några ärenden. Hämta ett paket och köpa en lekfilt till Idun men så hamnade jag visst på H&M också.
Provade en del plagg och skulle precis gå mot kassan för att köpa linnet och koftan jag prövade här. Men så känner jag att det börjar rinna mellan benen, tänker inte nu igen, böjer mig framåt och ser att det redan börjat läcka genom jeansen. Blod igen. Lägger upp en krisplan på en nanosekund att jag ska gå till närmsta toalett ungefär 50 meter bort. Känner att det väl snart börjar rinna längs benen och tänker konstigt nog på vad alla runtomkring skulle tänka då. Spelar självklart ingen roll, viktigaste är att komma till en toalett asap. Ringer M på vägen och jag har kvar honom i luren när jag drar ner trosor och jeans som är helt nerblodade, känns skönt att han liksom ”är med” mig. Det fortsätter rinna och jag inser ju att jag varken kommer från toalettstolen eller kan sätta mig i bilen och köra hem. M får ringa svärföräldrarna som är med barnen så han kan komma med ombyte och blöja (har inga bindor hemma). Karro rings också och hon kan hämta upp M och skjutsa honom till mig. Väntar och väntar och försöker komma fram till sjukhuset. Gör det till slut och jag förklarar att jag sitter på en toalettstol på ett köpcenter och störtblöder, precis som för två veckor sen. Ja då var jag ju hemma men ni förstår. Hon tycker jag ska åka till akuten men då kan det bli flera timmars väntan och det vill jag inte med barnen hemma, speciellt inte med Idun som är så mammig vid nattning. Alternativt lägga mig och vila och se om det avtar som sist och ringa in för en tid på kk imorgon. Men åka till akuten eller ringa tillbaka om blödningen ökar. Så får det bli. Inga klumpar denna gång heller men mensvärk precis som sist. Har nog aldrig blivit så glad över att se Karro som när jag låste upp från toastolen och hon räckte mig påsen med nya kläder. Och att få en puss av M när jag kom ut från toalettrummet, han väntade såklart utanför när det var ladies only och Karro ändå var med. Andra gången i mitt liv som jag använder en bebisblöja men denna gången är inte lika rolig som när vattnet gick med Elion…
Så hem kom jag tack vare bästa teamworket och sen har jag legat i soffan resten av kvällen. Upp för middag och toabesök. Det blöder fortfarande och gör nog lite ondare än sist, men det blöder åtminstone inte kraftigare än innan så jag stannar hemma.
Håll tummarna för att det bara är falskt alarm som sist och att vår lilla kämpe har det bra där inne <3 Nu ska vi försöka sova lite!
KommenteraIdag startade en ny vardag för oss! Första morgonen som vi skulle lämna Elion på skolan och för oss är det en lite dum tid egentligen, eftersom Idun brukar sova till ca 08 och skolan börjar 08.10. Men idag testade vi att jag gick upp för alla morgonbestyr, som frukost. Sen vaknade Idun precis innan vi skulle gå och då bytte jag blöja och kläder och så fick hon äta när vi var hemma sen igen. Hon är liksom aldrig hungrig direkt när hon vaknar ändå så denna morgonrutin ska nog funka!
SKÖNT med morgonpromenad men jag måste nog ha en frukost nummer två snart för att bekämpa illamåendet ;). Det blir värre de dagar jag måste igång ”tidigt”.
En annan morgon för nästan två månader sen var morgonen den 6 juli då jag tog ett graviditetstest i smyg, M visste inte att jag hade köpt det kvällen innan. Jag trodde faktiskt inte alls att jag var gravid för jag hade mina vanliga pmssymptom som irritation och jag hade haft sådär ont i ryggen som jag alltid får innan mens. Bara det att mensen brukar komma två dagar efter den värken, men nu hade den inte kommit ens efter en vecka. Så jag köpte ett test mest för att göra det och ”locka” fram mensen. Ungefär som med Elion, då gjorde och kände jag exakt samma sak. Med Idun visste jag att jag var gravid för jag hade så många symptom (toabesök på natten och ömma bröst direkt). Kvällen när jag köpte gravtestet gick jag och Idun till affären för att handla och jag minns att jag fick ett riktigt illamåendeanfall bara sådär och det var väl i och för sig lite märkligt.
Gjorde testat direkt på morgonen och när jag tittade på det nästa gång visade det ett PLUS!? Jag trodde inte det var sant. Lycka och förvåning på en och samma gång och jag var tvungen att stanna kvar i badrummet ett tag för att liksom sansa mig. Elion var hemma och jag ville inte att han skulle märka att det var något på gång.
Gick ut till resten av familjen, satt tyst i soffan en stund och undrade hur jag skulle berätta för M. Han frågade om vi skulle äta frukost men jag tog honom i handen och sa kom… Gick in till sovrummet där jag hade lagt testet och tog fram det. Hans ögon visade samma sak som jag själv känt och han skrattade, pussade mig och frågade om det var sant (eller nåt sånt, minns inte riktigt). Sen gick vi ut till köket och nästa sak han sa var att nu blir det inga fler för det blir ingen minibuss! Med glimten i ögat såklart, men det var lite komiskt under några veckor sen när vi fick veta att det kanske var två och han började bevaka större bilar på blocket ;).
Den förmiddagen var det några timmar när jag gick runt och smälte chocken det ändå blev, men efter en långpromenad själv för att rensa tankarna kändes det sen så självklart. Det är klart att det skulle bli just precis såhär!