Det blev ingen fotbollsträning för oss (föräldrafri träning tydligen!?) men Aston har i alla fall tränat nacken tillsammans med Elions gamla kompis. Åhh jag minns första gången Elion skrattade, då var det åt denna sjöhästen som jag dansade med framför honom medan jag sjöng Broder Jakob.
Vi åkte och kollade bilar istället. Suck alltså. Känns som ingenting blir riktigt bra men byta bil snart måste vi. Och byta bilstol till Elion då stolen han har nu är alldeles för bred.
Idun vill köra Audi precis som pappa! Han röstar på en A6. Mamman är mer inne på en tresitsig bil där bak, efter endast en kort tur i A4:an med mig i mitten bak mellan två bilstolar… 😉
Söndag och hos oss väntar fotbollsträning om en stund. Elion fick plats i laget han velat joina och idag är det dags för första träningen! Påsk och sista innebandyträningarna kom emellan. Ska bli så kul att se! Sen följer han med oss hem för mammavecka. Så i morgon väntar en ny utmaning, med två bebisar och skollämning mitt i deras vakna-äta-tider. Jag är faktiskt lite orolig för logistiken kring det men samtidigt brukar ju det mesta lösa sig på ett eller annat sätt. Och detta är ju ändå inga konstiga saker eller något som kan gå tokfel direkt. Mest kaosvarning bara hehe…
Igår gjorde vi en familjeaktivitet som vi båda gillar – tog en promenad, pausade för lunch och sen promenad hem igen. Det är så mysigt, att bara strosa och ta det som det kommer. Bytte ett plagg Aston fått som han redan hade också, byxorna blev till två pyjamaser istället. Och jag spanade lite snabbt på Michael Korsväskor, tänker köpa en axelremsväska för presentkortet jag fick från M.
Sallad fick det bli! Ett mer hälsosammare liv väntar oss nu igen känner vi båda. M går all in med totalt godisstopp medan jag kommer begränsa det till helger, är inte redo för mer än så haha. Kanske kommer när jag får sova bättre igen ;).
Det blev Astons premiär bland såhär mycket folk, man är ju minst sagt lite nojig med alla baciller och sjukdomar men vi tror på försiktighet och att fortsätta leva ungefär som vanligt. Men springa på köpcenter kommer kanske inte ske lika regelbundet som tidigare, för ett tag. Oftast åker vi iväg bara jag eller M för att hålla Aston ifrån stora folksamlingar såhär första tiden.
Dusch för mamman nu, hoppas den gör underverk och får mig piggare! Inatt har jag sovit minimalt pga både M som haft ont i ryggen (han gick faktiskt och la sig i soffan till slut) och Aston som inte riktigt kommit till ro och sov väldigt oroligt mellan 23 och 04 när han ville äta. Tur jag fick en powernap igår precis efter Idun gått och lagt sig iaf :). Och Idun har börjat sova bättre igen! Tjugo över sju vaknade hon idag. Alltså tänk om hon är förbi den här perioden med orolig nattsömn? Utvecklingsperioden kanske är förbi nu? Ja vi hoppas men vågar inte ropa hej ännu.
Kram!
Hej i lördagen!
Åh så MYS vi hade med vänner igår. Blev mycket skratt och massa catching up. Hoppas inte det dröjer lika länge tills vi ses alla igen nu, tiden har ju en förmåga att springa iväg och vips har det gått 3 månader mellan träffarna. Jag och Lise och barnen har varit desto duktigare på att ses förstås, men det är ju lättare för oss som är hemma med barnen om dagarna.
Vi bjöd på hemmagjord pizza som blev SÅ GOD. En vegetarisk med soltorkade tomater, oliver, champinjoner, jalapenjos och mozarella och en med skinka, pepparsalami, oliver, champinjoner, jalapenos och mozarella. M testade en ny pizzabotten som vi gjorde på hålplåt så den blev sådär perfekt knaprig men ändå mjuk. Peter äter inte kött så därför blev det en vegetarisk, men jag tycker den var så himla god (älskar soltorkade tomater) så den gör vi helt klart fler gånger.
Idag var tanken att jag skulle samla lite sömn men det fick sisådär med två barn hemma hehe. Nåja, var skönt att bara få ligga kvar och inte byta blöjor eller mata barn för ett par timmar.
Tänk vad mycket photobooth användes för några år sen! Idag blev det som då.
Idag drömmer jag lite extra om att få sova 5 timmar i sträck, men Aston sover ju faktiskt så länge i sträck på natten utan att äta så förhoppningsvis är det bara en tidsfråga. Det är bara det att jag vaknar vid minsta lilla rörelse från honom som man väl gör som nyförlöst mamma. Eller är det bara jag som vaknar även om inte bebisen gör det? Ska försöka att inte önska det för mycket (även om det är svårt när man matar bebis halv fem på morgonen) för samtidigt vill jag vara kvar i bebisbubblan med nyfödd bebis så länge det bara går och njuta till fullo. För SOM jag älskar det. Första tiden när man lär känna den nya lilla familjemedlemmen.
Kram!
Kommentera (13) 
Och nya tullisar på köksön
Freeeedag och snart helg! Ska bli skönt att vara två även i dagarna två men förhoppningsvis piggar vår lilla tjej till sig snart. Trodde det var på väg att vända igår men idag vaknade hon varm och gnällig igen.
Vi har lämnat Elion på skolan, Idun sover ute i vagnen (typiskt, jag som hade tänkt sova med de små sen) och jag och Aston får lite mystid bara han och jag. Just förmiddagarna brukar han vara vaken ett par timmar (igår var första gången han hade en sån period även framåt eftermiddagen och kvällen) och jag älskar att ”prata” med honom och titta in i hans små ögon. Blir verkligen påtagligt hur stora ögon Idun hade, eller har rättare sagt (hon har alltid fått komplimanger för sina ögon), för Aston har väl liksom medelstora ögon fast nu känns de små haha.
Senare i eftermiddag ser vi fram emot besök av Lise, Peter och lilla Eira! Var väldigt längesen nu så vi längtar nog allihop tror jag.
11 dagar innan Aston ville komma ut förevigade Emelie gravidkulan
Måndag 7 mars var jag hos barnmorskan för ett vanligt rutinbesök. Allt var bra och jag fick en tid en vecka senare för att göra en hinnsvepning eftersom jag då skulle ha gått hela graviditeten ut. Men det behövdes inte, jag behövde inte ens gå tiden ut ”för en gångs skull”. Tog ett långbad på dan. Rakade benen, gjorde hårinpackning etc etc och tänkte NU är jag redo. Hade läst att man ska tänka så och det var väl det enda jag inte hade testat med Idun i magen för att försöka få ut henne haha… Försökte med tankens kraft att intala mitt gravida jag att sjunde-åttonde-nionde mars är bästa dagarna att föda på. Innan tvåsiffrigt och innan BF framför allt (hade åttonde mars som mitt gissade datum så kom ju väldigt nära till slut!) . Ville att Aston skulle få en egen födelsedag och senast den elfte för att inte krocka med Iduns ettårsdag den tolfte (ni minns kanske att jag skrev om mitt hang up på siffror haha). På kvällen låg vi i vanlig ordning i soffan. M hade gjort fruktfat till mig med apelsin- och kiwiklyftor och jag sa att det var det godaste jag ätit. Hade inte varit sugen på någon mat de senaste dagarna. Men frukt och vatten, yummie! Klockan är kring 21.
När det var en minut kvar på avsnittet vi kollade på (better call Saul) kände jag att det började rinna mellan benen så jag rullade ur soffan (var nog ändå rätt graciöst med tanke på att jag var höggravid haha) och tittade förvånat på M som frågade om det var vattnet. Jag tror det svarade jag… Ställde mig upp och gick till toaletten där det rann lite till så jag fick byta trosor (hade haft trosskydd men det hjälpte alltså inte så jättelite var det ju inte). M ringde till sin mamma bara för att förvarna om att det kanske var något på gång men vi hör av oss. Jag ringde förlossningen för att bara meddela och blev chockad när de sa att vi ska komma in på en gång för de vill konstatera vattenavgång. Var ju beredd på att isf bara komma in på kontroll dagen efter eller så. När vattnet gick med Elion sa de just det, ”försök vila och kom in imorgon”. Men vi fick alltså ringa efter farmor och farfar! Har inte ens packat bb-väskan kommer vi ju på så springer omkring som yra höns ett tag för att få ner kläder och necessär etc. M vill ha med red bull och snickers (lite gulligt tänker jag för han hade samma när vi åkte in till förlossningen med idun) så vi stannar på macken och handlar dryck och tilltugg ifall vi får stanna kvar.
Väl på förlossningen gjordes ett CTG och Aston mådde bra. Hade jag några värkar? Ja alltså några små förvärkar lite då och då men inget sådär att det är på gång sa jag… Men det känns annorlunda idag sa jag också. Inte smärtan, men sättet de kändes på. Som att det liksom börjar ladda inför vad som komma skall. Fick göra en vaginal undersökning men de kunde inte säga att det var vattnet som gått. Jag är helt säker på att jag inte kissat på mig iaf sa jag för det var jag haha. Det kunde vara ett litet hål på hinnan så att det var vatten och isf kommer det nog mer när bebisen rör på sig sa dom, eller så kan det vara vattniga flytningar som kan bli på slutet. Barnmorskan frågar även om jag är orolig för att bebisen är stor eftersom mina tidigare barn varit rätt stora (4190 gram och 4460 gram) och jag säger ja! Jag tror INTE det är en stor bebis säger hon, det varken ser ut eller känns så. Haha säger jag, det har jag hört med de andra också så det tror jag inte på svarade jag. Men, det visade ju sig att hon hade rätt… Nåja, bara att åka hem igen men jag var i alla fall öppen 2 cm och livmodertappen halverad och mogen.
På natten, nu hade det blivit 8 mars, vaknade jag vid 03 av samma känsla som i soffan – det rann mellan benen och även om jag nu hade binda räckte inte den till. Men jag väckte inte M för jag tänkte att TÄNK om jag bara kissar på mig?! Herregud… Klockan 05.30 ringer hans klocka och jag säger ingenting om det som hänt under natten, pussar bara honom tillbaka innan han går ut från sovrummet och tänker att jag väntar med att gå på toaletten tills han gått hemifrån vid 06 för att jag inte vill stressa upp honom med mer info när han ska till jobbet, det kan jag berätta senare eftersom det är mycket där just nu. Ställer mig upp direkt när han stängt ytterdörren och hinner bara gå de få metrarna till badrummet innan det säger SPLASH! Oh yes, ingen tvekan om vattenavgång nu! Jag minns lukten från när vattnet gick med Elion. Ringde såklart M direkt och han hade ju inte ens hunnit in på jobbet haha. Jobba på du sa jag, jag ringer förlossningen och uppdaterar dom så kanske vi kan komma in senare idag igen. Jag ville veeeerkligen med Elion till skolan som vi bestämt sen innan, jag och Idun hade tänkt vara med honom där under förmiddagen. Ringde förlossningen och ja det gick väl bra att vi kom in lite senare. Vad bra sa jag! Vilken tid? Jamen halv åtta -åtta? Haha jahaa om en hel timme?! Bara att ringa M som skulle stöka undan på jobbet och sen komma hem och hämta upp farmor på vägen.
På förlossningen gjordes samma procedur som bara några timmar tidigare. Eller ja, bara ett CTG eftersom jag hade med mig bindan och nu var det som sagt ingen tvekan om vattenavgång, och då vill man inte undersöka vaginalt pga infektionsrisken. Däremot var en barnmorska osäker på om han var fixerad (!?) så en läkare fick göra ett ultraljud, men fixerad var han ändå. Hade han inte varit det hade vi fått stanna och blivit igångsatta direkt sa dom. Men som läget var nu fick vi en ny tid dagen efter för ytterligare kontroll. Kontroll en gång om dagen är obligatoriskt för att kolla så allt är bra men vi fick även veta att möjligheten till igångsättning finns tidigare än 72 timmar som annars är standard här, eftersom jag är omföderska (då finns studier som visar att man inte tjänar så mkt på att vänta in de där 72 timmarna eftersom kroppen oftast är redo rätt snabbt av sig själv). Halv elva dagen efter fick vi tid! M åker tillbaka till jobbet och jag försöker få dagen att rulla på som vanligt.
På kvällen, ett dygn efter det hela startat börjar jag få värkar som kommer och går. Inte jätteonda men de gör helt klart något. Kanske kanske det är på gång sa jag så vi ställde faktiskt in oss på att få åka in under natten. Gick och la oss vid 21 för att samla sömn ifall ifall, jag tog två alvedon och de hjälpte inte tillräckligt så jag sov rätt halvkasst fram till midnatt och trodde som sagt att nu har det startat. Vid midnatt vaknar jag ännu en gång av det börjar rinna mellan benen men kommer inte mer än ur sängen för det verkligen forsar vatten mellan benen och ner på golvet. Blir en hel liten sjö känns det som. Får väcka M som hämtar handduk och så går jag och duschar, byter binda och försöker sova. Och då avstannar värkarna. Men jag sover jättedåligt, är ju lite som ett barn på julafton. Vaknar vid 02 och är såå hungrig. Går upp och äter från vår bb-påse, choklad och risifrutti. Tänker att nu de sista timmarna ska jag banne mig äta precis vad jag vill.
9 mars kommer farmor till oss strax efter nio och vi åker in för kontrollen men det är fullt på förlossningen så vi får sitta i väntrummet utanför och vänta rätt länge. Kommer in för ett CTG och de säger att vi hade kunnat bli igångsatta men det finns absolut ingen plats för det just nu. Vi kommer överrens om att vi ska avvakta tills 17-tiden då jag ska ringa in för att stämma av läget, istället för att komma in för ny kontroll då. Vi vill inte åka ifrån Idun mer än nödvändigt. En igångsättning känns mest aktuellt just pga Idun som ju får vänta hemma varje gång vi åker iväg flera timmar ”i onödan” (alltså bara för kontroller och inte själva förlossningen).
Kommer ut från förlossningen lagom till lunch, M säger skämtsamt att det bästa är just att vi får komma iväg för att äta lunch, vara med Idun och sen åka in till kvällen igen. Vi ringer farmor som säger att Idun sover, så vi håller oss iväg tills hon vaknar. Äter pizza och köper med glass hem. Blev akutsugen på sandwich! Väl hemma vinkar vi av farmor och säger att vi hörs senare. Sen åker vi ut till stugan för att få tiden att gå (M åker inte till jobbet den dagen) och för att jag ska få se hur det ser ut där, men det var sådär smart. Det börjar återigen forsa vatten med jämna mellanrum och jag får ta på en av Iduns blöjor när vi är där haha. Nu börjar det även bli rosafärgat = tecken på att förlossningen är på gång men fortfarande inga värkar.
Vi hinner vara hemma nån timme bara innan det är dags att ringa till förlossningen och vi håller tummarna för att vi ska få plats för igångsättning under kvällen. Helt omöjligt säger dom, det finns inte en chans för det eftersom det är knökafullt. Men eftersom mitt vatten är rosafärgat och jag har nån värk lite då och då vill de att jag ska starta antiobiotikakur under kvällen. Fast eftersom det inte finns plats i Jönköping har de kollat av med Eksjö (ca 6 mil bort) och där är vi välkomna. Jag börjar nästan gråta och säger att jag vägrar åka till Eksjö, eftersom vi har en ettåring hemma som är otroligt mammig och inte alls mår bra när jag är iväg så här hela tiden. Hmm, ok… Men gör så att ni kommer in vid 19-tiden så löser jag en barnmorska för det säger hon till slut. Ber om att få komma något senare när Idun somnat, kring 19.30. Det går bra. Hej hej kräsen divamamma haha… Alltså jag är inte den som gillar att ”ta plats”, men när det kom till Idun och vad som är bäst för henne vågade jag ändå stå på mig. M frågar om jag inte ska passa på att ta en dusch så det gör jag och ber honom dammsuga under tiden. Svärföräldrarna kommer ju snart och jag tycker visst det är viktigt att fixa iordning så det är fint när vi kommer hem igen haha. Tömde diskmaskinen gjorde jag med på den lilla tiden som famns, istället för att bara vila. Kanske mitt undermedvetna som ändå visste att vi nu skulle bli kvar och komma hem med bebis utanför magen nästa gång?!
Så när Idun somnat kommer farmor och farfar och vi åker in, igen. Tror att vi ska dit för att jag ska få en spruta ungefär. Vi får komma rakt in på ett förlossningsrum (jag går sakta sakta för det rinner fortsättningsvis massa vatten) trots att det sitter fullt i väntrummet med kvinnor som ska föda. Rum har vi men inte personal säger barnmorskan som tar emot oss. Det är ”Iduns” barnmorska. Hon som var med under hennes förlossning. Vad lycklig jag skulle bli om hon var med även denna gång sa jag till M. Hon säger att vi får göra oss hemmastadda för vi ska stanna under natten och sen prata igångsättning under morgondagen. Vi blir något chockade, hade ju räknat med en spruta och sen åka hem! Jag vill verkligen inte vara kvar här och bara vänta. Men jag hinner inte bli särskilt ledsen för det för lägligt nog så fortsätter värkarna jag börjat få i bilen på vägen dit (och det är en bilresa på 5 min), och jag säger att det kanske ändå är på gång nu? Klockan är 20 nu och då börjar vi klocka värkarna som på direkten kommer tätt.
Dessa var de enda vi hann med att klocka på iphonen innan CTG (missade en när jag var på toaletten så där blev ett glapp som inte stämde.
Värkarna syns såklart även på CTG kort därefter som görs av en barnmorskestudent så undersökning görs och jag är öppen 4 cm och vi blir inskrivna. Klockan är runt halv nio här. Får antiobiotikan och CTG visar att lillebrors hjärtslag går ner i varje värk, så jag får lägga mig på sidan och hinner såklart bli lite orolig för jag fattar ju varför jag måste lägga mig på sidan och varför barnmorskan vill sätta skalpelektrod på Astons huvud. Tänker jaha, nu blir det väl kejsarsnitt. Kan liksom fortfarande inte tro att allt ska gå bra, den där oron jag haft sen de stora blödningarna har ju fortsatt precis hela graviditeten ut.
Lustgasen börjar jag med ganska snabbt för jag tänker att lika bra att börja med den så att jag kommer in i det. Smart drag visar det sig eftersom det sen går väldig snabbt. Börjar GAPSKRATTA efter en värk och M som ju vet hur jag var sist (fokuserad och inne i mig själv) förstår ju att det är nåt knas. Visar att lustgasen är kopplad fel och på 50/50 tror jag, vilket nog var för högt så pass tidigt när det inte gjorde jätteont ännu, så den sänks till 30 eller 40 lustgas som jag ”brukar” börja med. Efter en stund får jag sätta mig upp och har gåstolen framför mig samtidigt som jag sitter på sängkanten och gungar med höfterna. Testar pilatesbollen som med Idun men fy, den hjälper inte alls för den är för låg, förra gången fick jag en megastor, så att sitta på sängkanten är mer likvärdigt.
Börjar må illa. Jag MÅSTE spy säger jag till M! Hitta nånting som jag kan spy i för jag kan INTE flytta mig. Han hittar inte ”spypåsarna” utan tar en bunke som jag sen spyr i haha… Förlåt säger jag av nån anledning för det känns liksom så ovärdigt men såklart det inte gör något med tanke på situationen ;). Hinner också fundera på för hur ska jag nu orka förlossningen om det tar flera timmar när jag spytt upp både mat och vätska som jag skyndat i mig.
Skiftbyte kring 22. Barnmorska och undersköterska kommer och presenterar sig. Jag undersöks igen och har bara öppnat mig till 5 cm så då vill jag lägga mig ner igen, tänker att det gör ju fasen ingen skillnad om jag sitter upp och det var ju rätt skönt att ligga sådär på sidan med saccosäcken mellan knäna som innan. Fryser och ber om varma handdukar som jag har på ryggslutet och på magen. Efter några värkar blir jag istället varm och ber om kalla handdukar och M får börja vifta på mig med en sån där grej som finns på förlossningsrummet. Får för mig att lägga kall handduk på ryggen men herreguuud vad ont det gjorde! Lägger dom i pannan i stället och fortsätter med lustgasen som är min bästa vän ännu en gång. Denna gång är det ett nytt munstycke som jag varit lite orolig för, men det visar sig att den har funktionen att man måste trycka ner en knapp för att kunna andas in lustgasen och det gillar jag, för då blir det ytterligare en grej förrutom andningen att fokusera på under värkarna.
Efter en timme (23 nånting) är barnmorskan tillbaka och M frågar om hon inte ska undersöka igen? Jaaa jaaa jaaa tänker jag för det är så intensiva värkar nu. Nej vi väntar lite sa hon. Skit tänkte jag. Går nog bara en värk innan jag frågar samma sak för jag känner att det trycker neråt nu. Hon svarar samma att vi väntar lite och jag funderar på att fråga om Agneta är kvar och om hon kan komma. Ja det ska jag göra i nästa värk bestämmer jag mig för. Tycker att denna barnmorskan inte aaalls förstår vad jag tänker. Men hur skulle hon haha?!
I nästa värk känner jag att han är fasen på väg så jag säger i lustgasmasken att nu kommer han! Då vill hon såklart undersöka och jodå, helt öppen. Jag har visst öppnat mig 5 cm på en timme! Då blir det bebis snart frågar M? Ja svarar hon, närsom helst och börjar förbereda med allt runtomkring. NU kommer han säger jag igen lite högre och är fortsatt lite irriterad för att hon inte tror på mig när jag säger att han kommer NU och jag kan inte hålla emot så Aston kommer ut i raketfart när undersköterskan som barnmorskan ringt efter kommer in i rummet i sista sekund.
23.18 i vecka 39+3 föds vår lille lillebror, 3360 gram och 52 cm lång. Efter ca 3 timmar på förlossningen dit vi bara kom för att få en antibiotikaspruta och fick glida in på ett bananskal eftersom det egentligen var fullt. Tänk om vi inte hade åkt in för antiotikan och istället varit hemma för att vänta på att värkarna skulle bli starkare efter att de hade börjat där vid 20? Då skulle jag nog velat åka in kring 22 när värkarna blivit sådär intensiva, men hade ju blivit skickade till Eksjö trots allt pga platsbristen. Aston hade nog fötts i bilen då…
Jag har såklart blivit glad när alla tre barnen har kommit upp på mitt bröst, men denna gång var det ändå något speciellt. Oron har som sagt följt mig som en mörk skugga under graviditeten och det var inte förrän han kom ut och jag hörde hans skrik som jag vågade tro på att han faktiskt mår bra och att vi klarade oss, han klarade sig. Har aldrig varit så lättad tror jag och detta var första gången som tårarna rann på mig vid förlossning. De andra gångerna har jag nog mest bara varit glad och lite chockad typ, men denna gång… Alltså tacksamheten och lättnaden! Och de där blödningarna under graviditeten, det syntes visst på moderkakan (som för övrigt kommer ut smidigt) så barnmorskan frågade om jag haft blödningar.
Jag behöver inte sys någonting den här gången heller och jag mår bra förrutom att jag börjar skaka och frysa så jag och Aston ligger under filtar och myser medan M får servera mig litervis med dricka som jag känner att jag behöver. Känner extra stor tacksamhet över att jag inte behövde sy just då eftersom all dricka ju gjorde att jag behövde gå på toaletten massa gånger på kort tid.
Framåt 02 får vi åka upp till BB och barnmorskan ber nästan om ursäkt för att hon inte förstod att Aston verkligen var på väg ut, jag verkade ju så lugn sa hon. Haha jaa det är lite så jag föder barn, tyst och inåt och lyssnar på kroppen. M får bara följa med oss upp till BB för att bära saker och säga hejdå, det finns ingen plats för honom på natten. Helt ärligt gjorde det inte mig någonting, det kändes skönare att veta att han åkte hem till Idun igen. Så himla bra tajmat blev det ju, hon sov när vi åkte och han kom hem på natten igen (även om hon vaknat ledsen och var vaken när M kom hem). Ja hela förlossningen kändes så himla smidig och vältajmad, även om man inte kan tajma in en spontan förlossning såklart hehe.
Dagen efter kände jag ingenting i kroppen av att jag fött barn (gjorde jag inte med Idun heller men för mig stämmer det verkligen att det blir enklare för varje förlossning), var inte ens lite öm och det enda som var jobbigt var eftervärkarna så jag fick starka tabletter. Och trots att jag efter förlossningen sa till barnmorskan att det blir absolut inga fler barn när hon sa att jag ju är gjord för att föda barn med tanke på hur enkelt och bra allt gick, kände jag redan några timmar efter att om M skulle vilja ha en sladdis om många år skulle jag nog inte säga nej. Men då menar jag många år, typ 5-6 år och då vet jag att han tycker att han är för gammal så hoppas nu inte på några fler bebisar här inne bara för att jag älskar att föda barn (om man nu kan göra det) ;). Även om det gör så fruktansvärt ont så finns det inget annat som är så häftigt och belöningen man får direkt efter… Magiskt!
TACK min älskade M för att du är världens bästa man, världens bästa pappa och för att du gav mig världens bästa stöd även under vår andra förlossning. Hade inte klarat det lika bra utan dig, även om du inte tycker att du gjorde så mycket. För mig betydde det nämligen allt att han tog kommandot och pratade med barnmorskorna och uppmuntrade mig till allt det han vet att jag skrivit är viktigt i förlossningsbrevet. Ja han frågade varenda person som kom in ifall de hade läst mitt förlossningsbrev. Så heja alla ni pappor som är så aktiva ni kan vara under en förlossning, lite är väldigt mycket för din födande kvinna!
/Världens lyckligaste trebarnsmamma
Kommentera (24)