VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – LENNON DEL 3

Heeej! Nu har ni fått vänta länge igen ? Jag har skrivit del 1 om den långa latensfasen, del 2 om den aktiva förlossningen + timmarna efter och här kommer nu äntligen (sorry!) del 3 som handlar om när jag höll på att förblöda.



Lennon föddes alltså den 10 juli kl. 20.44
, nästan 9 timmar efter jag blev igångsatt genom vattenavgång, 3 timmar med etablerade värkar. Han vägde 4095 gram och var 53 cm, ganska stor men ändå näst minst av alla fyra barnen haha! Som läkaren hade förutspått gick det alltså rätt fort när det väl kom igång, men jag hade ju så gärna velat ge kroppen en chans att komma igång med värkar spontant. Hade jag gjort som barnmorskorna ville med värkstimulerande dropp direkt efter vattenavgången (kl. 12) hade han mest troligt kommit några timmar tidigare.


Timmarna efter att Lennon föddes gick så himla snabbt, har känt samma alla fyra gånger att tiden liksom bara springer iväg samtidigt som den stannar helt? En helt fantastisk magisk tid, den allra första med ett nytt litet liv att beundra och förundras av. Efter vägning av vår fina bebis fick vi vår bricka med dryck och mackor. Jag duschar och känner att det blöder väldigt mycket. Kommer liksom inte ur duschen för jag hinner inte ta på mig trosor och binda innan det runnit massor av blod längs benen. Jag vet ju att det blöder mycket dygnet efter förlossning, men detta var ändå något annat, magkänslan sa ändå att det inte var som ”vanligt”… Men barnmorskan sa flera gånger sa att allt var normalt, efter att ha känt på magen men jag kan tycka att hon borde gjort något mer eftersom jag redan passerat 1000 ml blödning vilket är gränsen för stor blödning. Men barnmorskan säger istället att de lämnar oss ifred över natten och att vi får larma om det är något.


Det fortsätter att rinna blod, så jag tänker att jag går och kissar en gång till innan vi tar natt, men det är så blodigt så jag tänker att jag nog får skölja av mig i duschen igen. Det är likadant nu, att jag det rinner så jag inte hinner ta på mig binda och trosor utan att bloda ner allt, jag får spola av benen och golvet ett par gånger först och sen snabbt snabbt fram med bindan och på mig trosor. Blir lite yr här men tänker att jag ju sagt till barnmorskan flera gånger om mycket blod och jag kan ju inte ringa för samma sak igen. Kanske jag bara blir yr för att det var blodigt helt enkelt och det var obehagligt att se.


Jag lyfter tillbaka Lennon från Mange och vi myser ner oss tillsammans. Jag och Lennon i sängen där han föddes och Mange i en säng som rullats in i rummet. Vi är kvar på förlossningen pga att vi önskat åka hem efter läkarronden på morgonen och har därför tackat ja till att stanna på förlossningen över natten. Mange sommar snabbt, klockan är kring midnatt. Jag kan dock inte riktigt koppla av tillräckligt för att sova, känner stort behov av att se på Lennon, ta kort på honom och ja… vem tusan kan sova direkt efter man fött barn? ?? Inte jag i alla fall haha. Yrseln kommer tillbaka och jag tänker att det nog blir bättre om jag ligger ner en stund och vilar, jag är nog bara trött. Men det blir tvärtom värre fast jag ligger ner så till slut är det något i mig som tänker det här är fel, jag larmar när jag alltså ligger ner i sängen och håller på att svimma. Barnmorskan kommer in, jag säger kort ”jag svimmar ta honom”. Sen blir allt dimmigt.


Trots dimman var jag ändå rätt medveten om det mesta som hände i rummet även om jag mådde SÅ dåligt. En del har Mange återberättat. När jag hade larmat på hjälp, larmande barnmorskan i sin tur på hjälp och det rusade snabbt in personal. 8 personer som snabbt visste hur de skulle hantera situationen. En person hoppade upp på min säng, på mig och tryckte på min mage, jag kände då stora blodklumpar komma ut mig. Hörde det obehagliga ljudet av det. Jag fick slangar i båda armarna, dropp kopplades in för att kompensera vätskeförlusten i blodet, jag fick syrgas inkopplat i näsan, extremt lågt blodtryck, jag höll på att spy mitt i allt, säkert pga det låga blodtrycket… Jag tänkte, nu försvinner jag, mina barn kommer växa upp utan mig och jag kommer inte få se mina barn växa upp…  Jag minns frågan ”Evelina har du någonsin fått blodtransfusion” och jag kunde svagt svara nej trots att jag inte ens kunde titta. Jag fick medel som skulle hjälpa livmodern dra ihop sig, jag fick morfin i handen för att det gjorde så fruktansvärt ont när livmodern började dra ihop sig… Teamet kom in kring 01.30 och kring 03 var det bara vi tre och barnmorskan igen. Sakta men säkert kom jag tillbaka. Och har aldrig känt mig närmre döden.


Tack vare snabba åtgärder från hela teamet stoppades blödningen, men den traumatiska upplevelse som det innebar med 8 personer som kom in på akutlarm för att stoppa den, hade kanske kunnat undvikas om jag hade tagits på allvar om att det blödde mycket. Framför allt känner jag att jag inte skulle ha lämnats för natten med de risker som fanns för ökad blödning, t.ex att det var fjärde förlossningen och att jag redan blödit mer än gränsen för vad som anses som normal blödning i samband med förlossning. Jag tänker att jag hade, om jag inte larmat, sakta förblödit. Jag hade svimmat där jag låg i sängen, fortsatt förlora blod och ingen hade märkt det eftersom jag låg i sängen och hade sett ut att sova. Mange hade inte vaknat förrän på morgonen och Lennon sov hela första natten. Ingen hade kommit in för att kolla till oss. För mig känns det obehagligt att det hade kunna hända, för i Sverige 2021 ska inte en kvinna kunna förblöda efter en förlossning pga brist på tillsyn av personal. Men det gick alltså bra och sedan höll personal mig under uppsikt resten av vårdtiden. Händelsen gjorde förstås att vi inte fick åka hem morgonen efter, eftersom jag och mina värden behövde vara under uppsikt. Den totala blodförlusten som uppmättes var 1600 ml, men jag skulle inte bli förvånad om det i verkligheten mer handlade om 2000 ml med tanke på hur mycket det rann rent blod (alltså inte utspätt med vatten som det kan bli när man duschar) i duschen när jag försökte få på mig binda och trosor. Jag vet också att barnmorskan vägde en binda (dom väger bindan och drar bort vikten på bindan för att få fram blodmängden) som aldrig skrevs med i journalen, på 50 ml och den var enligt mina mått mätt ganska lite blod i. Så ja, 2000 ml känns inte helt otroligt.


Resten av natten var jag kopplad till dropp och blev kollad (livmoder plus blodtryck) en gång i timmen. Om jag inte kunde sova tidigare på natten, före min nära-döden-upplevelse, kunde jag ju inte direkt sova efter allt det här. Jag låg istället och kollade på Lennon genom hela natten. Kollade så att han andades, på hur fin han var (!!!), bearbetade allt som hade hänt, reflekterade över vad som hade kunnat hända.


29CBABA4-A3A5-47D5-BD42-851BADDF3AA1

0D1763CC-DF16-48A7-9175-7848EB1DE374

Än idag känner jag att det var en händelse som präglade mig på väldigt många sätt. Som förändrade hela mig och mitt sätt att vara. Jag är inte längre rädd för att dö? Inte så som jag var innan. Att ligga där och känna livet glida ur mig, det gjorde något stort med mig. Jag insåg att det jag framför allt skulle känna sorg över att förlora i livet, är tid med mina barn. På något vis blev det i och med den händelsen så oviktigt med precis allt annat, alla saker, pengar, jobb… Det viktigaste i hela vida världen är min familj och det vi får uppleva tillsammans.


A41A5057-5B27-492B-B5F0-5319659B4E5F

00A81BA1-4974-44DB-A070-C5AEDD6594CB

Klockan 20.44 när Lennon föddes är det klockslag när livet kändes som allra mest levande men det var också då som livet började rinna ur mig. Exakt då blev jag världens lyckligaste och rikaste. Om jag inte hade lyssnat på min egen magkänsla om att något var fel, hade jag förlorat allt.


Jag har lämnat synpunkt på vården angående detta men responsen jag fick från verksamhetschefen var allt annat än givande. Han menade på att kanske var det barnmorskornas sätt att hålla koll på mig genom att vi stannade på förlossningen istället för att åka upp till BB? Men sanningen var ju att vi fått erbjudande och valt att stanna där för att vi ändå ville åka hem på morgonen, inte alls pga att de ville ha mig under uppsikt. Vi får se om det stannar här, vid ett närmast bortförklarande, eller om jag får ett mer engagerat svar. Jag skulle vilja att det i alla fall leder till en diskussion och ökad förståelse för att lyssna på mammans upplevelse om att något inte står rätt till ❤️

 

Kommentera (23)