VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – LENNON DEL 2

Oj vad tiden går hörni! Förlåt att ni har fått vänta på del 2 av Lennons förlossningsberättelse 🙈 Jag ser ju mig själv lite som en pensionerad bloggare nu haha och det här är första bebisen som jag faktiskt inte har bloggen som inkomstkälla. Så den här föräldraledigheten vill jag verkligen känna mig ledig från allt som tar fokus från tiden med Lennon. Ja helst känner jag fortfarande bara för att titta på honom heeela dagarna haha (svårt med tre andra barn, renoveringshus etc). Men som berättat vill jag fortsätta att dela med mig av förlossningen med Lennon framför allt! Det betyder SÅ mycket för mig att ha det dokumenterat 🙌🏻❤️


I senaste inlägget kunde ni läsa om min låånga latensfas som blev diagnostiserad som en patologisk latensfas. Detta betyder i praktiken att det är en primärvärkrubbning och man ska tillsammans med vården göra en plan för hur förlossningen ska komma igång (igångsättning). Tyvärr för egen del var vi i en period där extremt många bebisar föddes, och det fanns helt enkelt inte plats för igångsättningar. Jag hade onda, regelbundna värkar som kom hela nätterna och med ungefär 5 minuters mellanrum, från 1 juli. Först den 8 juli fick vi tid för induktion den 10 juli och det var ju där vi slutade sist. Klockan 10 hade vi tid på förlossningen där vi började med CTG, klockan 10.50 kom läkaren och gjorde bedömningen att det var fritt fram för induktion genom vattenavgång eftersom jag var öppen 3 cm (jag ville gärna slippa värkstimulerande dropp så blev väldigt glad för att det räckte med att försöka få igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna!). Här fick som sagt Mange komma in och vi fick ett förlossningsrum.


Klockan 11.50 tar en barnmorskan hål på hinnorna genom att sätta skalpelektrod. En annan barnmorska försöker först på vanligt sätt med en sån där lång ”virknål” men lyckas inte komma åt, så därför blev det skalpelektrod. På något sätt lyckas hon dock riva sönder något inuti så jag börjar blöda… 🙈 Det känns i alla fall tryggt att ha en skalpelektrod eftersom man då övervakar bebisen väldigt bra. Det börjar snabbt sippra blodblandat fostervatten och när jag går på toaletten kommer efter en stund en stoor röd klump i toalettstolen vilket antas vara slemproppen.


Eftersom jag gärna inväntar spontana värkar får vi vara ifred ett tag för att se hur det hela utvecklar sig. Och småvärkar börjar jag faktiskt få direkt! Inga som gör direkt ont men de kommer i alla fall regelbundet och det är SÅ spännande att veta att NU kommer det hända, vi ska äntligen få möta Lennon.


Klockan 13.50 är det dags för en ny undersökning men det har inte hänt något speciellt ännu, mer än att vattnet fortsätter att sippra i samband med värkarna. Så vi äter lunch, spelar Quizkampen och hör emellanåt kvinnor som skriker högt med efterföljande bebisgråt. Mange säger ”snart är det vår tur att höra Lennon gråta”. Där och då blir det otroligt verkligt! För det känns så konstigt att vara på förlossningen utan att ha ONT liksom. I alla fall så ber jag om en bluetoothhögtalare så vi kan lyssna på listan jag förberett på Spotify istället för skrikande kvinnor 🙈 Jag är inte en sån som skriker när jag föder barn, jag låter knappt ALLS utan går in i mig själv istället, så vill helst inte höra andra skrika heller hehe. Något som också känns konstigt är att känna skalpelektroden snurra mellan benen efter varje värk haha, när bebisen rör sig nedåt. Jag har haft skalpelektrod alla tidigare förlossningar men har då haft ont på riktigt och då är man ju inte lika medveten om såna saker.


B95FB480-DA02-414B-843A-1CCB89BBB526

Klockan 14.30 och mitt i en duell av quizkampen


Klockan 15.30 görs nästa undersökning och läget är fortfarande rätt oförändrat (öppen 3-4 cm)  trots småvärkarna, men jag veeet ju förstås att det ska göra ondare för att något ska ske. Så jag är inte svårövertalad när barnmorskan föreslår att sätta värkstimulerande dropp ändå. ”Ni vill väl också träffa er bebis idag?” sa barnmorskan vilket var motivation nog. Läkaren har skrivit att jag har snabba förlossningar i bagaget och att han tror att det kommer gå snabbt även denna gång bara det kommer igång. Men på grund av min tveksamhet inför värkstimulerande startar vi på en låg nivå och det känns bra.


Klockan 15.55 sätts droppet och vi bestämmer att vi ser hur det utvecklar sig med undersökningar ungefär en gång i timmen.


502257B0-2281-4835-B674-E2AE1C92BC6E

Klockan 16.25 och det värkstimulerande droppet gör vad det ska, värkarna blir genast mer intensiva men gör fortfarande inte särskilt ont och jag står upp och tänker stå upp så mycket det går tills det för för ont


Klockan 17.06 är jag öppen 5 cm och värkarna har kommit igång ordentligt. På grund av progress och väldigt täta värkar sänks droppet. Barnmorskan har antecknat klockslaget 17.30 som tidpunkt för när jag fick etablerade värkar och det kan jag väl hålla med om, att hade jag inväntat starkare värkar på hemmaplan är det ungefär här jag hade börjat fundera på att åka in.


Jag börjar nu med lustgas på låg nivå (30/70) för att ”komma in i det”. Värkarna har ökat något i styrka som sagt men det är fortfarande hanterbart och jag varierar ställning mellan att sitta och stå, testar pilatesboll men det som fungerar bäst är gåbord och att luta mig över det i varje värk och gunga på höfterna. Älskar att ha egen musiklista och dansar till musiken haha. Kommer för alltid minnas när barnmorskan vid ett besök sa nu kan du fortsätta dansa, jag tittade på Mange och sa du får dansa med mig. Så stod vi och kramdansade till Taylor Swifts Lover… Tills jag fick en ny värk och kostade mig mot gåbordet och lustgasen haha.


Ganska snart börjar det göra ondare och Mange får mig till att äta, säger att det nog är det sista jag kommer äta nu innan det börjar göra för ont… Han hämtar mat och jag äter mellan värkarna. Äter en chokladbit också och dricker gör jag mest hela tiden. Vill ge kroppen energi för att orka innan smärtan blir för stark som sagt. Det är skönt att ha tre förlossningar i bagaget så man vet hur man reagerar på smärtan, och just äta går bara inte när värkarbetet blir för intensivt. Som alla tidigare förlossningar är jag helt inställd på att klara mig på enbart lustgas (vilket jag gör också).


C3DD2A73-E73A-4502-9030-9A15EED47D1B

Klockan 17.48


Här någonstans vill jag bara ligga ner och ta värkarna så det gör jag helt enkelt. Tror jag bara reser mig en gång till innan Lennon kommer, för att kissa. Är det något jag har med i bakhuvudet så är det att kissa regelbundet i värkarbetet haha, för att inte urinblåsan ska vara fylld = i vägen. Plus att jag tänker att det också är en bra ställningsförändring som kan hjälpa bebisen neråt. Undersköterskan som var inne när barnmorskan hade fullt upp med andra mammor säger skrattande att det var det snabbaste toabesöket hon sett. Men jag måste ju tillbaka till lustgasen så det är kissa mellan två värkar om gäller och eftersom värkarna är täta måste det gå snabbt hehe. Lennon får hicka någon gång här och AJ vad de värkarna gör ännu ondare haha. Ni som vet ni vet, typ åka bil eller att göra något som ”stör” kroppen i värken är otroligt jobbigt. Likaså bebishicka tydligen.


3CCEFFF3-B922-4A2B-AFC8-FD29981A8A23

Klockan 17.51



Runt klockan 19.00
undersöks jag igen och jag är fortfarande bara öppen 5 cm så barnmorskan ökar droppet igen. Undersköterskan som är med mer än barnmorskan i rummet pga att barnmorskan går mellan flera rum frågar mig massa saker minns jag, men jag svarar inte. Blir så tacksam när jag hör Mange säga att jag inte vill prata under förlossningen. Ja just det tänker jag, det står ju faktiskt i mitt förlossningsbrev. Så hon fortsätter prata med Mange istället.


Här någonstans tappar jag kontroll över både tid och min kropp och tiden som följer är rätt obehaglig faktiskt. Säkert beror det på att värkarna nu kommer väldigt tätt igen med ökat dropp, jag får nästan ingen paus och kan inte riktigt synka med lustgasen. Jag vill verkligen verkligen ha lustgasen i varje värk, jag MÅSTE ha den i varje värk, men eftersom jag har så täta värkar får jag varken paus från värkar eller lustgasen och jag blir helt borta. Det känns på något sätt som att jag är fast i en evighet men i efterhand fattar jag att det ”bara” handlar om typ 1,5 timme. Det är så obehagligt, jag har panik, vill skrika att jag inte orkar mer, att jag vill ha kejsarsnitt eller i alla fall sövas ner och vakna när det är dags för att krysta… Men jag kan inte. Jag KAN verkligen inte prata? På efterkontrollen sa min barnmorska på MVC att det nog var en reaktion på att jag blev drogad av lustgasen 🙈 Mina tidigare förlossningar har jag liksom kunnat ha rätt andning i rätt tid för att ”rida på vågen” i varje värk. Den här gången hamnade jag i fel takt. Som att det ”konstgjorda” i och med droppet gjorde att hjärnan och livmodern inte riktigt samarbetade som de gjort tidigare förlossningar. Jag börjar med lustgasen för sent på något vis, så jag är inte i fas med att andas in lustgasen. Vilket gör att smärtan blir svårare att hantera, vet ju av tidigare erfarenhet hur otroligt viktigt det är med just andningen. För ondare gör nog inte värkarna utan det är mer osynket mellan hjärna och livmoder som gör att jag kommer i ofas även med andningen. Jag får dock beröm för att jag är duktig med andningen, men jag känner ju att det inte är som det ”brukar”.


Jag är helt groggy och minns att jag försöker få en uppfattning om hur fort tiden går för allt är en dimma och det känns som jag är fast i tiden på något sätt. Lyssnar på musiken och tittar på min hand när jag tar bort lustgasmasken för att se om tiden liksom går som den ska? Haha så knäppt. Hör också Mange berätta för barnmorskan eller undersköterskan (som sagt rätt borta haha) om att Aston kom snabbt men barnmorskan då trodde inte på det eftersom jag strax innan bara var öppen 5-6 cm. Han säger också att om jag säger att han kommer – då kommer han. Jag hör henne skratta och säga att ja då får vi lita på henne helt enkelt. Oklart om det sägs här eller efter nästa undersökning för jag är som sagt helt inne i dimman nu, fast i den där evigheten och med en inre panik jag inte kan förmedla… Men mitt i allt känns det SÅ tryggt att ha med Mange, han är världens bästa tänker jag hela tiden och jag känner att jag hade inte klarat det utan honom. Alltså på riktigt, HAN gjorde mig lugnare hela tiden trots min inre panik som ingen ser eftersom jag ligger tyst med lustgasen och tar värk efter värk, utan chans till återhämtning. Min barnmorska är som sagt upptagen med flera mammor så hon kan inte vara hos mig så mycket och det ger mig också lite panik och jag vill så gärna att det ska vara hon som tar emot Lennon. Hon verkar så kunnig och erfaren, får mig också att känna mig trygg. Men jag tänker att hon slutar ju när kvällsskiftet går på så det gäller att skynda på haha.


Det som hjälper allra allra bäst i värkarna är dock inte lustgasen utan faktiskt något jag testar för första gången – jag tänker på Elion, Idun och Aston, deras leenden och visualiserar även hela familjen med Lennon utanför magen, ute vid stugan… De värkar när jag gör detta, är det som att smärtan göms bakom tanken på mina fina barn. Tanken på dom tar bort den värsta smärtan. Häftigt hur man kan styra tankarna sådär! Det funkar även väldigt bra i de värkar när jag lyckas fokusera på de låtar som spelas, att liksom vara i låten istället för värken – men jag andas lustgas i varje värk också. Låtar som jag förknippar något enormt med Lennons förlossning är Pinks Cover me in sunshine, Sias Lets love och Jerusalema med Master KG. Och Lover då, den när vi dansar en väldigt kort dans mellan två värkar.


Klockan 20.15 undersöks jag igen och jag är 6-7 cm öppen. Strax därefter har jag en episod när jag blir frånvarande, jag har så täta värkar och andas fortsatt lustgas typ hela tiden så jag blir heeelt avdomnad i hela kroppen, kan inte röra mig och känner att jag försvinner bort även om jag fortfarande hör allt som pågår. Men när barnmorskan säger att jag måste andas vanlig luft och kanske ska ta bort lustgasen ett tag får jag konstigt nog kraft att säga att jag ska andas vanlig luft mellan värkarna haha, samtidigt som jag håller stenhårt i lustgasen (den tar ingen ifrån mig haha)…  Härifrån tror jag att barnmorskan är med fram tills han är ute?


Och klockan 20.36 säger jag precis som Mange förvarnat om, att nu kommer han! Och mycket riktigt, barnmorskan konstaterar att det är dags att krysta (men då har jag redan börjat ta i tror jag). Tidigare förlossningar har jag varit SÅ noga med att vara försiktig och krysta enbart när barnmorskan ”ger klartecken” och pausa om hon säger det (bortsett från med Aston när jag inte kunde hålla emot och han kom av bara farten på två värkar…). Den här gången orkar jag knappt inte bry mot om vad hon säger utan följer bara kroppen och värkarna? Haha antar att det är ännu en följd av att vara drogad på lustgas… Jag försöker pausa när hon säger att jag ska det men sen känner jag att nej jag vill bara ha det överstökat och trycker för kung och fosterland när jag har värk istället, tänker att jag skiter i om jag spricker för jag vill bara att det ska vara över. Mange har berättat att det larmas från andra rum nu och undersköterskan frågar om hon ska gå? Men att barnmorskan får säga att nej vi kan såklart inte gå NU, där står liksom hon och håller i Lennons huvud som åkte in i mig igen mellan två värkar?! 😳 ”det såg lite roligt ut” sa Mange efteråt 😂 Jag får ta i rejält och minns att jag tänkte att det var sån skillnad mot lilla Aston som på riktigt ”gled ut”.


Klockan 20.44 efter 4 krystvärkar tror jag – är han ute, vår älskade Lennon. Och trots mitt ignorerande av barnmorskans råd om att pausa/ta det lugnt vid något tillfälle spricker jag ingenting den här gången heller. Lennon skriker direkt och jag är VÄRLDENS lyckligaste 😭🙏🏻


 2D82B429-8C5D-4199-BB01-E6EE59B53598

32AD5463-2337-4DA0-B4C3-B0F4D4E4821E

Klockan 21.05 – we made it!!!


8E9300BC-B4CA-4EFF-BBBB-5DD2885487A0

Klockan 21.56 och bara mys mys och mys


50138321-F9C6-4F6E-BD67-A24E5C62252C

Klockan 22.31 får vi lyxigaste brickan med mackor och dricka men jag är bara intresserad av dricka och grönsaker haha. Är det fler som är som jag efter förlossning? Hör bara om alla som tycker att  där mackorna är det godaste som finns men jag blir bara sjukt törstig av att föda barn tydligen (önskade både cola och bubbelvatten utöver cidern haha).


1442E6E2-D38F-4985-90E2-CB34FA41C2A2 C19142F5-29B9-49C3-872B-E289686DB92B

Klockan 22.56 och pappan får mysa lite också, så mamman kan gå på toaletten samt duscha. Jag tycker det blöder lite väl mycket, kommer liksom inte ur duschen, jag får inte på mig binda och trosor förrän jag är nedblodad längs med hela benen igen och får börja om med duschen. Två eller tre gånger duschar jag av mig sen skyndar jag som tusan och kommer hyfsat oblodig ner i nya trosor. Barnmorskan (ny barnmorska nu) lugnar mig med att det känns som det ska när hon trycker på magen för att känna på livmodern. Hon försöker också lugna mig med att det kan se ut som mycket blod när det blandas med vatten i duschen, men jag försöker säga att det är även utan vatten inblandat, det har runnit massor bara jag stått och försökt få på mig trosor och binda. Sen tänker jag också att jag med tre tidigare förlossningar ju också har erfarenhet av tidigare blodmängd och känsla… Barnmorskan säger att hon kommer lämna oss ifred över natten men vi får ringa om det skulle vara något.


Det kommer en tredje del av förlossningen som handlar om just timmarna som följer, när min magkänsla faktiskt stämde om att det var något fel. Men detta inlägg slutar med LYCKAN över att Lennon föddes pigg och frisk och välmående. Han som gjorde mig till den lyckligaste och rikaste på jorden ❤️🙏🏻


Kommentera (16)

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – LENNON DEL 1

Lennon var beräknad den 6 juli och jag var helt inställd på att gå tiden ut, behövde liksom tiden för att bli redo och den är graviditeten skiljer sig från de tre tidigare genom att jag faktiskt inte riktigt känt mig särskilt redo. Vet inte varför? Kanske att gasen var 110 så nära inpå förlossningen, med heltidsjobb och ett ganska tufft sådant? Tre barn och renovering i huset. För det var först en vecka innan midsommar (2,5 vecka innan BF) när jag gick på semester som jag sedan blev mer och mer redo för varje dag. Så med facit i hand skulle jag nog slutat jobba ytterligare någon vecka tidigare! En julibebis visualiserade jag mig alltså och gissade själv på den 7 juli. Jag hade inga problem med tanken att ”gå över tiden” (gör man ju tekniskt sett inte förrän två veckor efter BF men man räknar ju ofta allt efter BF som att gå över tiden haha).

 

Detta blir en låång förlossningsberättelse, startsträckan var nämligen väldigt lång innan förlossningen kom igång. Kanske inte är någon som orkar läsa, men jag skriver mest för att ha kvar för min egen skull. Nu är det ju ett litet tag sedan allt detta hände och jag har därför tagit hjälp av sms till min lillasyster och förlossningsjournal ☺️

 

Jag delar upp det i två delar också, en med den lååånga latensfasen på ca 1,5 vecka med värkar och en med den mer aktiva förlossningen när jag blev inskriven för igångsättning. Eller kanske tre delar, en sista del med de komplikationer som blev och som faktiskt kunde ha kostat mitt liv. Den får vara separat just för att det kanske är jobbigt för en del att läsa, och då kan man ju helt enkelt välja att hoppa över den delen.

 

Tidigare förlossningsberättelser finns också här på bloggen – Idun och Aston. Elions finns tyvärr inte kvar i digital form eftersom det försvann många inlägg i en tidigare bloggflytt, men hittade en liten lista i alla fall)

 

Men tillbaka till förlossningen med Lennon!

 


Den 1 juli
 vaknade jag av små värkar. De höll i sig så pass att de väckte mig. De tryckte neråt också så känner mig bajsenödig hela tiden med. 02.50 tog jag en Alvedon – hjälpte inget. Blev jättehungrig så gick upp vid 04 och åt ifall ifall. Tänkte att ja nu är det juli så kom igen Lennon! Men framåt morgonkvisten stannade det av – helt. La mig igen vid 04.30, vaknade av en liten ond till och tänkte yes nu fick jag sova lite! Så var klockan 04.48 😂 och sen höll det på så, jag kunde slumra men vaknar till för det gör ändå lite ont. Men framåt morgonen stannar det hela av.

 

Natten därpå, 2 juli var det samma sak. Var vaken sedan 02.40 när jag vaknade av att förvärkarna satte igång igen… Jag tog två Alvedon, badade en stund och det varma vattnet lindrar skönt. Lägger mig sen igen kring 4.30 och värkarna kommer och går, det satte sig som en kramp i ländryggen, ihållande molvärk typ. Ryggvärken är något nytt och jag får helt klart känslan av att han faktiskt kommer idag eller imorgon! Att det nog verkligen är på gång. Efter 4 timmar tar jag två Alvedon till och även om toppen på värkarna försvinner lite så kommer de ungefär var femte minut. Försöker sova men det går inte pga mensvärk i magen. På en timme får jag fyra sådana riktigt ilande värkar, efter den sista ilar/värker det i underlivet på ett nytt sätt. Känner hur Lennon trycker neråt, långt ner.
Går upp framåt 08 och sätter mig i soffan. Förvärkarna fortsätter ca var femte minut, inte jätteonda men så stannar det av igen! På dagarna är det inte helt still. Det kommer någon förvärk då och då, men magen är stenhård heeela tiden, känns som jag är skitnödig heeela tiden med… Känner mig verkligen som en tickande bomb 😅

 

Med två ganska sömnlösa nätter (kanske två timmar varje natt) vill jag ringa förlossningen och fråga om en sovdos ifall kommande natt blir likadan. Jag ringer på morgonen och de säger att jag kan ringa framåt kvällen och komma in för undersökning och sovdos om det inte kommit igång av sig självt. Det gjorde det inte så vi åkte in efter middagen. Var på fotbollsmatch först och barnen ville sova hos sin farmor och farfar så vi lämnade dom före med. Undersökningen visade att två nätter med regelbundna värkar inte gjort speciellt mycket alls, livmodertappen var väldigt mjuk men fortfarande några centimeter. Blev SÅ depp haha… Att ha värkar som inte gör något och just på natten känns ju inte jättekul. Med tre tidigare förlossningar i bagaget vet jag ju hur värkar känns, och dessa nattliga värkar var absolut i klass med början av förlossningen innan de ”riktiga” värkarna startar, innan aktiv förlossning när man vill åka in. Så de kändes rejält men inte så det var dags att åka in liksom.

 

082442F6-C362-43E9-B6E0-3199047AC361

På fotbollsmatch, trött mamma efter två sömnlösa nätter men fortfarande hoppfull inför kommande undersökning på förlossningen 😆

 

Nåväl, hem med sovdos (Alvedon, morfin och sömntablett) och jag sov helt okej den här natten. Var uppe och kissade när jag vaknade av en värk vid midnatt en liten stund efter vi lagt oss och då var jag helt groggy så sömntabletten hade nog börjat verka men inte morfinet haha… Sen somnade jag och sov bra ett par timmar 🙌🏻

 

Nu är vi på den 3 juli. Efter en natt med ”droger” och lite mer sömn är jag mer laddad igen. Jag började få värkar igen när vi körde mot svärföräldrarna där vi skulle äta middag. Sen kom de då och då och ibland med den där mer ihållande värken i ryggen, det var kanske 15 minuter mellan. Började känna hoppet om att NU kanske det var dags? Eftersom det inte följde tidigare mönster med värkrace på nätterna? De kom och gick. Och så höll det på, fram till 23-tiden när det klingade av ett tag efter att ha kommit var 5:e-10:e minut där på kvällen i soffan. Sen blev det ännu en vaken natt, med ännu lite ondare värkar… Det var svårt att urskilja denna nattens värkar för magen var spänd och det sved som ihållande mensvärk i mage och rygg hela tiden… Så här var det mellan 2.30-07 kanske sen lugnade det sig, värkarna pausade men mensvärken satt kvar. Jag tog två Alvedon till vid 08 och la mig för att sova ikapp lite. Vid 10 är mensvärken tillbaka lite starkare och jag hade fått några värkar till under sovstunden. Tror det var den här morgonen jag började bli förtvivlad och grät massor för första gången. Ooch ännu skulle det komma att hålla på ett tag till… Så ja, med tanke på att det bara fortsätter utan att komma igång ringer jag förlossningen igen. Fick tid för att komma in vid  19 och få en ny omgång tabletter och undersökning. Barnmorskan jag pratade med ville att jag skulle sova DÄR men jag sa att tabletterna hemma funkade bra i fredags så jag testar gärna det igen. Vill ju vara hemma så länge jag kan. Vi skriver jag men det var ju bara jag och magen eftersom pappan inte får komma in på förlossningen förrän det är dags på riktigt. Ännu en sak som gjorde att det kändes lite tufft, att vara så ensam i alla turer till förlossningen.

 

C4E12861-5787-4812-9E73-AD3978FDE037

Såhär såg nätterna ut, denna bild skickade jag till lillasyster Becca den här morgonen 4 juli när jag hade klockat värkarna ett tag. Denna natten var det mer sting i dom plus att värken satt i även mellan… Så det intensifierades för varje natt. Efter dom andra slutade det på morgonen, idag satt det i även om de inte kom lika tätt som under natten.

 

Den här kvällen är det en annan barnmorska som undersöker och hon sa att tappen fortfarande är kvar, mjuk men ganska lång, ”öppen för fingret står det i journalen”…. Barnmorskan den här kvällen var även samma barnmorska som sedan var med när Lennon föddes 😍  fick ny sovdos men denna natten hjälpte inte tabletterna. Värkrace under natten men ja, det stannade av, igen (suck!).

 

5 juli är vi på nu och jag tänker att det inte går att bara vänta hemma så vi åker på en dagsutflykt för minigolf på vägen mot Hjo, och glass i Hjo. Det var SÅ skönt att få göra något annat än bara gå i den där väntan hemma och försöka sova ikapp på dagarna…

 

Kommande natt, mot tisdagen den 6 juli, var det ännu ett värksrace och nu börjar det nästan kännas som ett skämt, alltså verkligen. Jag ringer förlossningen igen, ber om ny sovdos och vi får åka in ännu en gång. Barnmorskan jag pratar med lyfter igångsättning som alternativ men att det inte är ett alternativ just idag eftersom det inte finns plats. Lite varannan dag, vi var där fredagen, söndagen, tisdagen…

 

Vi åkte in och undersökningen idag visade det nu hänt liiite i alla fall! Öppen 2 cm och jag fick en rejäl hinnsvepning. Barnmorskan för kvällen peppar mig och säger att det kan komma igång när som helst, att det viktiga är inte att vara öppen massa cm för det kan komma igång när som. Det är dessutom knökfullt på förlossningen, de hade precis skickat iväg ett par till Linköping! Värnamo och Eksjö är annars ”syskonförlossningar” till Jönköping men även där är det fullt. Så på ett sätt är det ju skönt att det faktiskt inte är dags, för jag vill verkligen föda i Jönköping.

 

Denna natt, 7 juli, hjälper sovdos och smärtlindring iiiingenting! De gör dessutom så ont och lika regelbundet som tidigare nätter (var femte minut), att jag ringer förlossningen framåt 05, för att kolla läget på förlossningen (varit fullt hittills) och förvarna om att det kanske är dags nu när starka värktabletter inte hjälper något alls. Jag får tid för en ny bedömning på förlossningen kl. 9.30 och barnmorskan gör bedömningen att det är en patologisk latensfas som behöver få en plan, antar att det är mycket för att sovdos + smärtlindring nu längre inte hjälper och jag i stort sett inte har fått sova på en vecka. Men. Framåt 8 slutar det, IGEN. Så jag ringer och säger att jag inte behöver komma in. Får rådet att försöka sova på dagen och komma in om det kommer igång igen. Jag gråter ut för Mange men sen får jag lite jävlar anamma och tänker att jodå, jag orkar lite till!! Hoppet tänds nog till stor del av att slemproppen börjar lossna den här dagen.

 

28DA252C-34FC-4C03-8F15-7B1564681CA7

AF0C86CC-20A5-44A0-9AAF-FA3E124D969C

7 juli när jag hittade lite extra energi efter en timmes sömn på förmiddagen och fick dejttid med M innan vi hämtade hem alla barn igen, de hade sovit hos farmor och farfar och Elion hos sin pappa. Jag är så ENORMT tacksam för Manges föräldrar under den här perioden. Idun och Aston sover hos dom två nätter tror jag och det lättar mitt dåliga samvete gentemot dom lite. Plus att de slipper se alla gånger jag blir ledsen pga. att orken tryter.

 

Den 8 juli med ännu en natt med värkrace och i princip noll sömn har jag tid hos vanliga barnmorskan precis innan lunch (i och för sig inte min vanliga pga att hon är på semester), för jag har nu extrakontroller pga högt blodtryck och jag ÄR SÅ TRÖTT på allt farande. Har inga problem att invänta en förlossning så sätt, men att behöva åka fram och tillbaka till MVC, till förlossningen, inte få sova, ha regelbundna värkar varje natt, träffa ny personal VARJE dag, och allt utan Mange. Vi hade semester men det kändes verkligen inte så eftersom jag inte orkade någonting och behövde försöka vila:sova ikapp på dagarna när jag inte hade lika ont… Så på MVC den här dagen bröt jag ihop TOTALT. Alltså verkligen. Det räckte att hon frågade hur är det, så storgrät jag och försökte berätta mellan tårarna. Hon var så fin, det kändes om att hon lyssnade och förstod. Hon gjorde en undersökning (inget mer hade hänt) och gjorde en hinnsvepning. Hon tyckte att jag skulle ringa förlossningen igen för att få den där planen. Det står i journalen från förlossningen att jag har en patologisk latensfas säger hon, och att jag måste få den där planeringen framåt för att orka.

 

Så jag gör det. Ringer strax innan 13. Berättar att jag nu haft värkar i över en vecka och att det nu börjar kännas ohållbart (haha börjar?? I af står det i journalen att jag sagt så). Jag får komma in för en bedömning redan en timme efter. Och där blir jag sen kvar tills strax efter 18. Först CTG, sen vänta på läkaren som är upptagen i flera timmar. Känner att den här dagen är tung eftersom jag idag inte ens fått den där timmen vila jag kunnat ta andra dagar. Men när jag pratar med läkaren tänds hoppet igen. Jag får nämligen tid för igångsättning lördagen den 10 juli kl. 10! Vi är på torsdagen 8 juli, men hon säger att det fortfarande är fullt och osäkert om det finns plats för mig morgondagen, att det är mer säkert den 10:e. Och helt ärligt känner jag att jag behöver en dag hemma för att vila och ladda, inte minst för att jag varit på sjukhus hela dagen och bara väntat på beskedet. Läkaren gör också bedömningen patologisk latensfas och efter undersökning säger hon att jag är öppen 2-3 cm men tappen fortfarande kvar. Hon gör också en hinnsvepning. Jag frågar om jag kan få med bara sömnmedicinen hem, inte morfinet som de andra tre gångerna. Jag vill inte äta mer morfin med Lennon i magen eftersom det är rätt stor dos man får och det ändå inte har hjälpt det senaste. Jag får också erbjudande om att sova över på sjukhuset men avstår. Känner att jag laddar och vilar bäst hemma.

 

9 juli gör jag just det – vilar! Ligger mest i soffan och försöker kroppsligt och mentalt förbereda mig för förlossningen. För er som glömt juni och juli 2021 – det var VARMT! Jag stängde in mig i vårt vardagsrum med AC hela den här dagen. AC och kalla bad i badkaret var verkligen det som räddade mig den här sista tiden haha, det var liksom olidligt varmt trots det… Förvärksracet verkar ha flyttat sig tidsmässigt och börjar mer på sen kväll och ett par timmar – såå mycket härligare än hela nätterna! Känner ett lugn över att det blir imorgon. Att kunna prata med syskonen och förbereda dom. De har såklart varit beredda hela den här långa latensfasen, men nu blev det ju verkligen planerat när det verkligen gällde. För att det ska komma igång av sig själv har jag redan släppt haha, och det är SÅ skönt att ha tiden imorgon 🙌🏻

 

3E83A562-7ADF-4785-9CD5-41BB598F9692

Två storasyskon som kramar mamma och magen hejdå morgonen 10 juli innan pappa skjutsar dom till farmor och farfar. Elion skjutsar vi till sin pappa. Tänk, nästa gång vi ses är Lennon utanför magen! SOM vi alla längtade ❤️

 

Så. Kl. 10.00 har vi alltså tid för induktion. Natten som var har jag faktiskt kunna slumra bra och inte haft värkrace som tidigare nätter. Vet inte om det var för att jag hade det under kvällen istället, regelbundna värkar som sedan stannade av. Jag får komma in direkt, Mange får vänta i bilen tills det är helt okejat med igångsättning. Babyboomen som varit de senaste dagarna har lugnat sig. CTG ser bra ut. Jag får vänta till strax innan kl. 11 innan läkaren kommer, han har varit på operation. Han undersöker, livmodertappen är nu 1 cm och öppen 3, bebisens huvud väl nersjunket. Han säger att det går jättebra att ta hål på hinnorna och med tanke på att mina tidigare förlossningar har gått snabbt tror han att det blir bebis snabbt även denna gång bara värkarna kommer igång (han skriver visst inom ett dygn säger barnmorskan senare). Och bebis innan natten blir det till och med! Jag får komma till ett förlossningsrum, vi blir inskrivna och Mange får äntligen komma in till förlossningen han också efter alla mina turer!

 

D5D5E831-CAFF-4B7B-B036-0F834EEF8AC1

10 juli – dagen då vi får möta Lennon ❤️

 

Fortsättning följer …

 

Kommentera (22)

DET NÄRMAR SIG SKOLSTART

Detta året har inneburit stora förändringar och mycket reflektioner. Det största och bästa är såklart Lennon! Med honom kom känslan av att vara lyckligast och rikast i världen. Men det har också varit mycket sorg och oro. Jag har sörjt att relationen till min mamma ännu en gång har avslutats och nu har jag svårt att se att det någonsin skulle kunna bli bra. Det är sorgligt men sant att hon nog aldrig kommer att bli det hon behöver vara för att kunna vara en del av mitt och mina barns liv. Det är sorgligt att hon inte ser det så, hon ser det inte som att hon förlorar något utan att det bara är jag som har fel. Jag har oroat mig för mina cellförändringar och snart, när min kropp har läkt efter förlossningen, är det dags för fler undersökningar. Jag sörjer att min farmor fick en stroke i samband med att Lennon skulle födas, att jag kanske aldrig får prata med henne som förut igen. Jag sörjer att när jag pratade med henne senast undrade hon över om vi hade något namn till bebisen och jag sa att ja men det är lite hemligt. Varför kunde jag bara inte berätta? Skulle vilja ha hennes reaktion, hon är alltid ärlig och jag älskar att hon älskar nytt och modernt. Ja överlag har jag haft ganska stora tankar och funderat mycket över stora frågor i livet. Och känt mig SÅ tacksam över att FÅ leva det liv jag lever. Förlossningen med Lennon höll som sagt på att sätta punkt och DET har verkligen gjort mig mer ödmjuk och ännu mer glad och tacksam för att jag är här, med de jag älskar. Med allt som hänt har det gjort att jag ännu mer vill leva i nuet och inte på sociala medier, samtidigt som det ju är så kul att dokumentera och kunna gå tillbaka och läsa!


När man närmar sig slutet av sommaren och hösten med allt vad det innebär tycker jag också man får tid för reflektion – en hel sommar har passerat och nystart ligger i luften. För oss innebär hösten att Elion börjar åk 6, Idun börjar förskoleklass och Aston börjar sista året på förskola. Jag börjar föräldraledighet på riktigt och vi påbörjar det största renoveringsprojektet med vår villa. En altan och gräsmatta är (snart) färdig och då är det dags att starta upp inomhusprojekt igen. Näst på tur är att bygga kök och matplats i det som idag är vardagsrum. Detta är den renovering jag ser fram emot kanske allra mest! Nytt kök, högt i tak (vi ska öppna upp till nock) och två pardörrar i olika delar av rummet som leder ut till nya altanen. Vi har snart bott här i 1 år och med det måttet i tanken har vi ändå kommit ganska långt, speciellt med tanke på allt annat som har pågått och pågår vid sidan av all renovering.


9E97A778-7A95-4EC8-B9F0-6D80015E86DE

Min lillasyster är också föräldraledig, från sina studier, och jag hoppas att jag och hon, och Lennon och Vera kan träffas mer än vanligt 💗


8A2BF165-FFA7-4DE8-AA44-1C7124ECA61F9AC8AB98-607D-41FA-A1C7-8666C0D760C3

Första mötet mellan småkusinerna 💕


Haha Vera var liten när hon föddes och inte haft någon snabb viktuppgång medan Lennon var ganska stor när han föddes och ökat massor i vikt sedan dess. Här är de nästan lika stora, Lennon 1 månad och Vera 3 månader!


Kommentera (8)

TRE VECKOR MED HONOM

En bebis mitt i semestern gjorde verkligen att hela livet pausades ett tag 😅 Mange var börjat jobba igen men vi bodde två veckor i stugan efter när Lennon fötts och där det blev ännu mer paus. Det var riktigt härligt att få landa i fyrbarnslivet just där, där lugnet är av en helt annan dimension än stadslivet och barnen kan springa fritt och bada från morgon till kväll.


Nu har det gått 3 veckor och 1 dag sedan Lennon föddes och jag höll på att dö. Sakta börjar vi komma tillbaka till verkligheten. Höll på att dö låter kanske dramatiskt, men jag skulle nog förmodligen ha dött om jag inte hade larmat där några timmar efter förlossningen när jag kände att något inte stod rätt till. Hela den händelsen har gett mig nya perspektiv på ja livet och hur skört det är, hur viktigt det är att vara i nuet och välja det man bli lycklig av. Alltså så sjukt klyschigt men Carpe diem och allt det där! Känns på något sätt som jag fått en ny chans att göra det bästa av livet, en nystart med ett annat fokus – ett tydligare fokus på vad som är viktigt i livet. Jag är SÅ tacksam över att jag får vara just där jag är, med fyra fantastiska barn och en lika fantastisk man. Lyckliga jag!! 🙏🏻


Jag ska skriva en förlossningsberättelse och berätta mer tänker jag, men än så länge känner jag mig inte riktigt redo. Vill bara vara och landa i allt det nya lite till först 🥰

 

C6C69585-36B9-4725-820C-C02320FA7BD0

DFC839EC-0F89-46D9-9E7C-56781633B868 1E97AD76-2DB1-4386-8A32-BFCA4B47617F

Sommaren 2021 = M Y S och återhämtning

❤️


Kommentera (8)

HAN ÄR HÄR!

Den 10 juli kl. 20.44 föddes han, vår älskade Lennon. 4095 gram och 53 cm kärlek ❤️


BFC63781-EE38-4EB2-A00F-BA69ABC623EA


Det blev igångsättning på lördagen pga. patologisk latensfas och när det väl var aktiv förlossning gick det fort och bra (etablerat värkarbete 17.30 och han föddes 20.44 efter några minuters krystvärkar. Dock blev det komplikationer några timmar senare när jag fick en stor blödning. Ska berätta mer när jag orkar ta mig utanför bebisbubblan. Den är för himla ljuvlig att vara i, bebisbubblan. HAN, Lennon, är för himla ljuvlig! Jag visste inte att jag hade saknat honom i mitt, vårt liv, så mycket som jag känner nu. Han är bara fem dagar gammal utanför magen, men från första stund när han kom upp på mitt bröst var han den mest självklara del av mig, oss, ALLT. Oändligt tacksam för honom och att allt har gått bra. Och för alla era hejarop!! 🙏🏻🙌🏻❤️


Kommentera (23)


För att få de senaste uppdateringarna