Sedan vi kom hem från Spanien har minstingen i familjen inte sovit många hela nätter i sin säng utan kommit intassandes till oss. Och varje gång det händer svär jag lite tyst för mig själv för att vi har en 160 säng, samtidigt som det känns onödigt att byta nu när vi är ”på andra sidan” av de där första småbarnsåren. Jag menar, det händer inte jätteofta att vi har sällskap i sängen. Får bli sängbyte när vi renoverar huset istället och då till större säng om det fortfarande känns aktuellt, så slipper vi förvara alla möbler utan kan bara byta ut hehe. I alla fall, inatt var ännu en natt med Aston mellan oss. Var så trött när klockan ringde så jag snoozade för att få ligga kvar så länge som möjligt i sängen. Sen cyklade jag till jobbet i ett försök att bli pigg av den pigga luften. Funkade helt okej 🙂
En lunchpromenad såg jag också till att få, och det var helt ljuvligt! Inga lurar i öronen, telefonen i fickan. Gick och bara njöt av alla ljud och höstluften. Blev ingen lång promenad för det hann jag inte, men varenda minut var välbehövlig och solstrålarna piggade upp ytterligare.
Eftermiddagens arbete gick oväntat bra, och det slutade med att jag nästan kände oj då. Att jag inte hade räknat med att det skulle gå så bra, även om det fortfarande kan gå lite hur som. Och det är väl just precis det som är det häftigaste med att jobba med människor. Man vet verkligen aldrig på förväg hur de kommer reagera och därmed vet man heller inte hur saker och ting blir. Ibland blir det helt enkelt bättre än vad man trodde.
Cyklade hem, bytte till bilen och hämtade de små på förskolan för ett litet mission. Middag på IKEA och shopping av hylla till matplatsen (Idun och Aston gillar att leka vid de där lekstationerna som finns lite överallt). Vi fuskade med glass och kanelbulle, lite bus får man göra när pappan är bortrest tills imorgon 😉
Ikväll tänker jag mig bygge av hylla och kanske träning om jag inte känner mig för trött. Samtidigt är det ju det där med att träning ger energi och faktiskt ofta gör en piggare. Vet ju det.
Kram ♡
Jag har alltid undrat vem som köper en 160 säng, jag tycker det är trångt med ett barn i 180, visserligen är hon 6 men jag tyckte det var lika trångt när hon var 3 ?? var tacksam varje dag hon inte kom in till oss men så runt 3 började hon tassa över ibland och nu får hon sova med oss ibland för det är mysigt men rätt ofta flyttar jag henne under natten då haha
Haha vi har aldrig haft några bekymmer med en 160 säng (somnar alltid sked och sover nära för det mesta)… Men så kom Aston ? Han är den enda som kommit in så på natten, mer än bara någon enstaka gång. Idun har också sovit hos oss några gånger men det är nog bara vid sjukdom. Elion har alltid sovit som en stock i sin säng. Så det är ju så olika med barnen! Men som sagt, ”problemet” kom med Aston och innan dess var 160 helt perfekt, inte minst eftersom vi har litet sovrum med ☺️
Jag brukar resonera att alla faktiskt sover bäst om man inte blir störd och ur barns synvinkel kan ju störd istället vara att vakna och känna sig ensam och det är ju det sista man vill, hur trångt det än må vara ? men dåså, inte så kul att fylla ut rummet med en madrass kanske ?
Ja barnens känsla av trygghet går såklart alltid först! ??❤️ dessutom, jag vet redan nu att jag om några år kommer att sakna sovande små jämte ?❤️❤️❤️