BUCKET LIST & VAD JAG GÖR PÅ JOBBET

• Inlägg av: Evelina
• Datum: 10 juli, 2019
• Kategori: Vardagsliv

Minns ni för några år sedan när jag skrev en bucket list? Letade upp den nu, jag skrev den i mars 2014 så det kanske är dags att stämma av vad jag har förverkligat nu, fem år senare? Listan löd följande, jag har strykt över de punkter jag kan bocka av samt kommenterat vissa punkter i parantes efter:
 

Resa till USA

…NEW YORK!! (blev ju två flugor i en smäll med bröllop i NY)

Och gärna även den andra sidan – Vegas, San Fransisco, Los Angeles… Kanske bila genom USA?

Få ett barn till (Idun kom inte ens ett år senare!)

Och ett till (inte nödvändigtvis biologiskt) (och Aston knappt ett år efter Idun)

Skaffa minst två tatueringar till

Spara ut mitt hår och never ever klippa det för kort igen (hmm, måste sluta slita på håret genom att växla mellan ljust och mörkt så ofta som jag gör hehe….)

Börja rida igen

Fjällvandra

Äga en Mulberry Bayswater

Vinna massa pengar

Bo i ett hus med köksö, jacuzzi och bastu

Åka på en tjejresa utomlands med bästa vännerna

Åka på en resa med bara Elion, bara han och jag

Gå på ett nyårsbröllop (om det så ska vara mitt egna)

Virka klart den där jäkla filten med mormorsrutor

Få högskolepoäng

Bli spådd av en spåtant

Dricka drinkar i Thailand

Upptäcka öar i Grekland (delvis, varit på totalt tre grekiska öar och en sedan listan skrevs så ”pågående” projekt)

Simma med delfiner

Sova under bar, stjärnklar himmel med min stora kärlek

Kyssas i ett vattenfall

Jobba med välgörenhet

Fortfarande känna mig rik på kärlek när jag blir gammal och grå

…och då fortfarande hålla M i handen och prata härliga minnen från när vi var unga

…tillsammans med våra barn och barnbarn

 
Jamen en bit på väg är jag, en del är ju livslånga mål (som att ha fina relationer till barnbarn). Kanske ska förnya listan? Nya drömmar växer ju fram med tiden. Älskar en av kommentarerna till inlägget, att lika viktigt som att drömma är det att faktiskt uppmärksamma det man förverkligat. Så det tänker jag göra nu. Det finns tre punkter på listan ovan som för mig betyder oändligt. Den där virkade filten till exempel! Haha nej skojar bara, det var väl en lite töntig punt på en bucket list kan jag tycka hahah… Nej jag menar Idun och Aston självklart, men också att ha få högskolepoäng. Inte bara några poäng heller, utan en socionomutbildning som innebär inte mindre än TVÅ olika examina:
 

Efter 3 år får man en kanditatexamen i socialt arbete. Det avslutas med C-uppsatsen.

 
För att få en socionomexamen krävs dessutom en termin med kurser på avancerad nivå. Det blev alltså 3,5 år på högskola för mig. Med tanke på tidpunkt för listan (mars 2014) hade jag precis sökt in till socionomprogrammet (fick veta att jag kommit in i juli 2014 när jag var nygravid med Idun). Även om mina barn är drömmar som gått i uppfyllelse är min utbildning en dröm som jag verkligen har kämpat mig till. Helt av egen kraft, men såklart med mycket stöd från mitt nätverk. Vet inte riktigt hur jag ska förklara haha…. Men Idun och Aston har ju Mange varit med och producerat, utbildningen är bara min på något sätt. Så även om jag förstås är mest stolt över mina barn är det en annan typ av stolthet jag känner över att ha genomfört min utbildning. Att dessutom ha klarat hela utbildningen utan att ta studielån är jag också stolt över. Även om studielån är ett ”bra” lån så är det ändå ett lån och vi vill ha så lite lån som möjligt.
 

Fick en fråga om vad det egentligen är jag gör på mitt jobb. Jag har ju skrivit förut om att man som socionom kan ha många olika yrken, och att det delvis är därför att jag kände att det var en utbildning för mig. För att man kan variera mellan att göra helt olika saker – även om fokus är människor och då ofta i utsatta situationer. Jag är anställd som socialsekreterare och jobbar som barnhandläggare (delvis ungdomshandläggare, det var mitt huvudområde som timanställd även om jag hade barn då med men vissa ungdomar ”hänger med” sedan dess). En socialsekreterare kan arbeta med olika målgrupper, men det är just barn och unga jag brinner för (även om man arbetar minst lika mycket med familjen som helhet). I arbetsuppgifterna ingår att utreda barn och ungas behov av hjälp/stöd från socialtjänsten (utifrån inkommen orosanmälan eller ansökan). Om det inte finns något behov kan utredningen avslutas utan insats. Om det däremot finns ett behov kan istället olika insatser beviljas och de insatserna ska sedan följas upp. Ofta kan en del av arbetet med familjen handla om att lotsa vidare till andra instanser, och att rodda i samverkan kring den enskilde. Man blir lite som spindeln i nätet många gånger. Man ska kunna mycket om människan, om grupper, om samhället i stort osv. Jag älskar just det, att man ska ha kunskap om mycket och att jag mest troligt aldrig kommer känna mig fullärd. Man kan liksom inte göra allt som finns inom spannet på en gång. Min arbetsledare säger att hon glömmer hur man gör vissa saker som jag gör, som hon en gång kunde utan och innan, eftersom det var längesedan hon gjorde det. Det är svårt (omöjligt?) att vara expert på allt eftersom det är så mycket man ska kunna och därför behöver begränsas i sin roll.
 
För att exemplifiera lite kan jag räkna upp vad jag gjorde min sista arbetsdag innan semestern? Det blir oftast en salig blandning av arbetsuppgifter. Klientmöten, telefonsamtal, referenssamtal, interna och externa möten och även en hel del skrivande (utredningar, journaler, uppdrag, mail etc). Det är det jag älskar mest av allt med jobbet, att det är varierande! Jag vet många socialsekreterare som önskar att de hade mer klientkontakt och mindre skrivtid, men jag älskar även att skriva och tycker att det är en bra blandning. Denna arbetsdagen började med att kolla mail och svara på några sådana. Sedan gick jag över till en kollega för att diskutera hur vi ska arbeta vidare i ett ärende, vi är alltid två handläggare i varje ärende. En huvudhandläggare och en medhandläggare. Därefter hade jag ett möte med personen som ansvarar för föräldrautbildningar i Vägledande samspel, eftersom jag hade två familjer som är intresserade och jag behövde veta lite hur det fungerar (socialsekreteraren blir inte sällan lite av en medlare mellan klient och olika aktörer). Sedan var det dags för gruppträff. Det har vi en gång i veckan. Vanligtvis onsdag förmiddag men nu under sommaren är det något kortare träffar. Gruppträffar är ett forum där vi kan diskutera våra ärenden inom arbetsgruppen och med arbetsledare om man har funderingar kring något. Det är skönt att man alltid kan rådfråga gruppen eller arbetsledare hur man ska tänka i ett ärende, om man kört fast eller tycker att det är svårt på något sätt. Ibland används även gruppträffarna till bland annat att lyfta goda exempel fråneller att uppmärksamma varandras jobb. I alla fall. Jag fick avvika från gruppen eftersom jag hade möte med en ungdom, hens mamma och en tilltänkt kontaktperson till ungdomen. Veckan innan hade jag träffat kontaktpersonen enskilt för att se om det skulle kunna tänkas vara något för min ungdom. Jag trodde verkligen det, och blev glad när de båda ville träffas! De bestämde ganska snart att de vill starta uppdraget och min roll i mötet var att se till att de båda fick presentera sig själva, svara på frågor samt informera om hur uppföljningen kommer att gå till. Jag som socialsekreterare följer upp alla insatser. Exempelvis ett kontaktpersonsuppdrag följs upp första gången efter 1-2 månader, efter 3 månader och efter 6 månader och därefter var sjätte månad. Det är även jag som omprövar beslutet om insatsen var sjätte månad. Parterna bytte telefonnumer och bestämde tid för en första träff, sedan följde jag kontaktpersonen ut för jag behövde prata enskilt med familjen. Utredningen (beslutsunderlaget) kommunicerade jag ungefär en vecka innan och nu behövde jag se om de hade synpunkter på det jag hade skrivit. Det hade de inte, och då informerade jag om att jag kommer avsluta utredningen med de två insatser som vi bestämt. Familjen beviljades nämligen även familjebehandling, och jag behövde gå igenom uppdraget som jag skrivit för den insatsen. De kände att det var okej också, och då kan jag skicka vidare det till familjebehandling så att familjen kan ställas i kö i väntan på ledig behandlare. Sedan var det lunch och efter lunch behövde jag ringa och stämma av läget i några av mina familjer inför semestern. Poff så var en arbetsdag förbi. Eller, jag flexade ut redan vid 15. En kul arbetsdag, med nöjda familjer och utredningar som kan avslutas. Att ”para ihop” klient och kontaktperson tycker jag är väldigt roligt också, när man kan matcha ihop två personer som innebär ett utbyte för båda.