Vilken intensiv vecka. På den nivån att man knappt hinner att gå och kissa haha. Inte nog med att jag har träffat min mamma för första gången på över sju år två gånger har alla barnen även varit sjuka i omgångar. DÅ känns det att man har ”många” barn, tänker på hur det kan vara med ännu fler barn haha… Och jag och Mange har försökt få ihop jobb och skola på det. Lite svettigt vad gäller det sista (jobb och skola), och rätt så omtumlande det första (träffa mamma).
Positivt med allt vabbande är ju helt klart att få värdefull tid med barnen och även hinna med hemmet. Det andra (jobb och skola) får ju pausa. Igår tränade jag på morgonen och Aston var med hela tiden, Idun joinade när hon morgnat till sig i soffan (hon är morgontrött som jag). Jag får såklart vara extra försiktig när de är med, men ändå härligt att det faktiskt går att hitta tillfällen att träna trots paus i vardagen.
Igår kom min mamma hit på middag, något som vi höll öppet in i det sista med tanke på minisarnas mående. Men de var hur pigga som helst igår så det kunde bli av ändå. Mamma följde med och hälsade på en snabbis på Elions skola och sen åkte hon och jag ut till stugan för hon ville se hur det såg ut där. Tanken var även att vi skulle åka och titta på Elions fotbollsträning därefter, men en trafikolycka gjorde att det var kaos i större delen av stan och vi satt fast i bilkö i över 40 minuter istället. Men vi kom hem alldeles lagom till middag, Mange hade lagat godaste gulaschsoppan vilket passade perfekt en kall oktoberkväll.
Bara det här. En bild på mig och mamma. För ett år sen trodde jag aldrig att det skulle hända igen. Jag har klippt bort henne, hon vill inte synas här inne ännu och det både förstår och respekterar jag.
Mamma var galet imponerad över att Mange har gör allt själv med stugan. Hon var även imponerad över utsikten över sjöarna där vi bor och ville fota typ överallt haha. Både hemma vid radhuset och här i stugan har vi ju sjöutsikt. Eller ja, från radhuset ser man inte sjön, ännu. Från taket gör man det, vi har ju tyvärr enplanshus. Men vi (Mange) har en liten plan för att kunna göra det om lusten faller in 😉
Idag är minisarna på förskolan för första gången den här veckan och jag ska bita tag i min ämnesfördjupning som har deadline nästa fredag. Är glad att jag har kämpat på lite då och då under veckan ändå (Mange har inte kunnat vabba speciellt mycket och jag har dessutom behövt jobba) för vi har lyckats ta oss framåt och är faktiskt uppe i godkänt antal ord i alla fall. ”Bara” att sy ihop det också, vilket kan vara ett mastodontjobb i sig.
Jag vet glädjen med att få ”tillbaka” sin mamma men också den hårda örfilen att förlora igen,inte pga mig och egna val utan av anledningen att inget hade förändrats. Det behövdes bara skrapas lite på ytan så var allt precis som förut.
Det gjorde nästan ondare. Hur förhåller du dig till det? Alla vill ha en mamma men jag har fått vänja mig och acceptera att jsg får leva utan ( i mitt fall ser jag henne nästan som ”död” för så bottenlös är chansen att något skulle repareras igen!)
Usch, lider med dig. Det är verkligen en hemsk sorg över att ha en mamma som är som död fast hon lever i allra högsta grad, och som sårat så.. ?❤️
Just det du varit med om försöker jag påminna mig själv om kan hända, och jag försöker att ta det sakta, inte bli för ”ivrig” eller vad jag ska säga. Hoppas för mycket. För även om jag verkligen tror hon är förändrad så vill jag också vara förberedd på att det visar annat. Men det som får mig att vilja ge henne en chans är att jag har insett att jag annars skulle ångra mig, om det en gång blev för sent ?
Tänker på dig ? Kramar
Jag har gett en två chanser,sista gången så trodde jag verkligen…Det kändes så annorlunda och jag var så glad.
Var nog därför det gjorde så ont. När det blev så definitivt att hon inte förändrats,hon hade nästan blivit värre.
Men jag är väldigt glad för din skull❣️
Du är väl värd en nystart av er relation!
Kram
❤️ modig du är som vågat!! Och du, det är hennes förlust ??❤️❤️❤️
Kramar i massor
Heja dig, och er! 🙂