Igår ville svärmor bjuda oss på middag eftersom Magnus (hehe) skulle till stugan. Så himla gulligt! Frågade Idun först om hon ville dit, då det var en spontaninbjudan men hon började genast räkna upp allt hon ville göra där. Bygga sandslott i sandlådan, leka med grillen (en leksaksgrill de köpt).
Jag blir lika rörd VARJE gång någon leker med våra barn. Speciellt deras farmor och farfar eller mormor och morfar. Och VARJE gång gör det ont i mig när jag tänker att deras biologiska mormor väljer bort det. Att få vara en del av deras liv. Hur kan man göra det, när man vet att det finns som alternativ? Jag skulle kunna förlora allt jag äger och har, men aldrig relationen till mina barn. Och i framtiden vet jag att jag kommer känna likadant för mina barnbarn som jag hoppas att jag får. Och varje gång jag går i de här tankebanorna blir jag bara mer och mer säker på att jag har valt rätt yrke att utbilda mig till. Jag vill vara en person som kan göra skillnad för människor, där det egentligen inte skulle behövas men med omständigheter som förstör något egentligen (för många) självklart.
Du som inte vill arbeta med det men som ändå vill göra skillnad i en annan människas liv – har du tänkt på att bli kontaktperson, kontaktfamilj, jourhem eller liknande? Kolla upp vad som behövs i din kommun för jag lovar att det behövs! En liten insats (eller större om du vill och har möjlighet) gör stor skillnad.
♡
Men shit va Idun är lik sin farfar! Alltid tyckt hon är så lik dig tidigare. Men i vissa vinklar är hon väldigt lik Manges sida också ?
Ja hon är en riktig blandning av oss båda. Och Mange är väldigt lik sin far, så det låter ju logiskt ☺️
Kram till dig! ?
❤️
Kram <3
❤️
Men vilken fin människa du verkar vara! Härligt att du lyfter detta❤️ Vi är
familjehem och kan verkligen intyga att det är ett uppdrag som ger sååå mycket tillbaka. Kram