Sista kvällen som 32-åring unnade jag mig en promenad på favoritrundan ett stenkast från vårt hus, samtidigt som jag grät en skvätt.
I början av promenaden pratade jag nämligen med Elion som har pappvecka, över telefon, och frågade om han vill följa med ut och äta imorgon för att fira mig, men han hade redan bestämt övernattning med sin bästis. Fredrik hade väl inte tänkt på det och jag skulle såklart haft bättre framförhållning… Han frågade om vi inte kunde ta det på lördag istället men det går inte. Kusin-Leon sover ju över här då och det känns viktigast att mest bara vara hemma då så han känner sig trygg. Jag sa att han får säga till om han ångrar sig. Tror han förstod att jag blev ledsen för han sa ”jag älskar dig” innan vi avslutade samtalet, det brukar han inte säga bara sådär ?
Det slog mig hur lyckligt lottad jag/vi är som alltid haft ”tillgång” till varandra på födelsedagar och högtider. Vi ser liksom till att ses vid såna tillfällen och skiter i om det är mamma- eller pappavecka. Det blir 7 år i höst, sedan jag och Elions pappa delade på oss, och det är först nu när Elion blivit tillräckligt stor att bestämma mer själv som det märks på det här sättet. Ändå rätt bra jobbat tycker jag! Och jag skulle aldrig tjata mig till Elions kärlek utan jag försöker acceptera att han är inne i en period där vänner och fotboll liksom är det han bryr sig om just nu. Sen när tårarna runnit klart ägnade jag resten åt promenaden till att planera någon annans födelsedag lite längre fram haha…
Jag sk nog ge mig själv ett par nya springskor i födelsedagspresent! Dessa är mitt enda par, köpta New York på vår bröllopsresa. Heelt sönderslitna efter många, många mil….
Åh, känner igen känslan lite grann. Iaf att de växer upp fort och man hänger ju inte riktigt med tycker jag?! Hoppas du fick en fin födelsedag ändå ❤️