Idag börjar jag bli människa igen. Är inte sjuk, men inte återhämtad. Stackars Elion ligger ungefär en dag efter mig i sjukdomsförloppet så jag vet hur han mår idag… När Elion bara ligger framför tv:n och varken vill äta eller leka, då vet man att han är sjuk. I vanliga fall är han inte stilla en sekund om dagarna.
Minisarna är på förskolan nu och jag höll på att börja gråta blödig som jag är. Dels var Aston ledsen, det var längesen men gör visst fortfarande lika ont. Sen skulle Idun gå in på den stora avdelningen med ett gäng från sin avdelning, för överskolning inför hösten. Det blev så påtagligt hur stor hon har blivit… De gick i samlad trupp, ivriga och förväntansfulla. Jag och en pappa stod kvar och tittade efter dom, tror vi båda var lite rörda av ögonblicket haha.
Alltså vad jag skrattade igår…. Den här lilla tjejen är SÅ LIK mig i sin personlighet så det inte är klokt.
Jag ser mitt eget beteende i henne ganska ofta (envis, lugn, klok, drömmare, eftertänksam, försiktig, omtänksam, tänker på detaljer, vill ha ordning och reda, är otålig…) och börjar gapskratta varje gång det kommer såna där klockrena situationer. Mange säger bara ”där ser du hur du brukar bete dig”! Haha… Vi satt i bilen för att åka och hämta några böcker på biblioteket, började prata om att sluta med napp (tänker att det är bra att bearbeta det hela så tar upp det emellanåt) eftersom dom ville ha sina nappar (de brukar ha det när vi åker bil långt). Nja det ville dom ju inte. Förklarade att det är hög tid för båda, att Elion hade slutat med napp när han var som Aston är nu. Vi vill att båda slutar samtidigt och har tänkt nu i sommar. Jag sa att vi kanske ska åka till Kolmården och lämna napparna till Bamse? Ja jo, det lät spännande. De började nappa (haha) på förslaget och ville ge napparna till Bamses barn. Idun ville ge sin till Nalle-Maja (här var hon jätteglad). Det kan du ju göra svarade jag. Jag vill göra det nu sa hon då (fortfarande glad, men bestämd). Det blir svårt sa jag, Bamse bor långt bort. JAG VILL GE DEN NUUUUU!!!!!! skrek hon och började bli arg. Men Idun det får vi göra i sommar för vi kan inte det idag. JAG VILL GÖRA DET SEN!!!! IDAG!!!!! NEJ NU!!! fortsatte hon och nu sprutade krokodiltårarna haha. Nu brukar väl inte jag skrika och gråta när det är något jag vill ha sådär genast, men den där otåligheten! DEN kan jag verkligen relatera till och jag förstår att det måste vara är ett medfött drag vi båda har. När man vet att en förändring ska ske då ska den gärna ha hänt redan igår.Tyckte det var lite (okej mycket) komiskt att se sig själv så tydligt i sitt barn. Ni förstår ju vilket tålamod jag har tränat upp nu när jag bor i ett renoveringsobjekt med renoveringsstart om ca 1-2 år och även har ett bygge som går långsamt fram haha.
Den här rundan!!
Hade bestämt mig för att gå en omväg hem från förskolan för att få lite frisk luft och röra på benen. Har verkligen varit helt knockad de senaste dagarna men ändå suttit framför datorn mycket för att skriva rapport. Så en morgonpromenad såg jag fram emot. Och jag njöt varje sekund av utsikten.
♡
Hahaha hög igenkänning! Min stora son är precis som mig. Funderare, inte spontan, blir lätt mentalt trött om det händer för mycket, måste ha rutiner, otålig bla! Min man skrattar bara när jag blir irriterad o säger ”Du vet att han är likadan som dig… ;)”