VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FELBALANSERADE

Vad härligt att starta den nya veckan med sol! Helgen har varit både bra och dålig, ett tag var det nära att stugan åkte ut till försäljning tror jag. Det är en balansgång, mellan alla projekt och ibland kraschar det när det blir felprioriteringar. Eller felprioriteringar handlar det väl inte om egentlligen, utan fel balans. Mellan familj, jobb, stugbygge och så vidare. Ni vet allt det där som är livet. Det här livspusslet är inte alltid lätt och i helgen kände jag en släng hopplöshet i att stugan ”aldrig” kommer bli klar. Kände nästan en liten orättvisa i att vi har allt det där som alla andra har med jobb, skola, aktiviteter OCH ett stugbygge som tar mycket tid. Det är ett projekt som kommer gynna familjen, absolut, men det är också Manges hobby och något som tar tid från huset där vi bor och familjen. Vi är rätt duktiga på att rusa på i olika riktningar, ganska samspelta rent logistiskt men för sällan hand i hand. Vi byts av, delar upp oss. Även om Mange bygger en stuga till oss är det ändå jag som gör mest hemma och nu har blivit för mycket ett tag. Jag är dålig på att säga stopp innan det går för långt och jag är dålig på att säga stopp överhuvudtaget för jag vill heller inte hindra Mange i det han tycker är roligt. Jag älskar mina barn över allt annat i världen, men alla behöver vi små andningspauser emellanåt. Och det är onödigt att känna sig som en ensamstående mamma när man inte är det. Barnen har ju världens bästa pappa. Min önskan är bara att han själv väljer att dela allt hemma mer, utan att jag behöver be honom om det. Jag vill inte göra det för jag tycker att det ska komma från honom för att han vill. Samtidigt som allt såklart handlar om kommunikation. Att det ska vara så svårt, att prata? Jag tycker det är skitsvårt att prata om sånt jag tycker är jobbigt. Säkert för att jag i 19 år har tränat på att hålla allt jobbigt inom mig, jag har ju blivit proffs på det.


I alla fall så sa Mange det jag behövde höra och skippade stugan. Lät mig vara för mig själv (det är ändå en bristvara när man inte ens får gå på toaletten eller duscha utan att behöva hålla en 1-åring i handen) och tog initiativet till att hitta på saker hela familjen. Jag tror det är precis vad vi behöver. Familjetid. Och partid utan barn också för den delen, men det lämnar jag också till Mange nu för det är ändå hans familj som bor här och brukar vara barnvakt. När det väl händer vill säga, vi är inte direkt bortskämda med det och även om jag inte tycker det kanske är hela världen tror jag ändå det är viktigt just nu i småbarnsåren. Vi fick ändå två barn inom ett år och det blir mycket även om man har ”enkla” barn.


Några bilder från i lördags:


img_4047.jpg

img_4048-1.jpgimg_4046-1.jpg

Vi har bland annat plockat svamp i dagarna två. Dagarna är väl synd att säga, de där minisarna i familjen sätter punkt när de vill såklart haha.


Jag har lämnat Idun och Aston på förskola och ska ta tag i att läsa en helt bunt med vetenskapliga artiklar om family violence. Vårt tema på nästa grupparbete.

KRAM



Kommentarer


  1. J 16 oktober, 2017 on 12:00 Svara

    Känner precis likadant här hemma! Skönt att läsa att vi inte är ensamma med att inte få ihop det iaf 🙂

    • Evelina 16 oktober, 2017 on 13:01 Svara

      Det är ni definitivt inte! 😉 <3

  2. Sandra 16 oktober, 2017 on 12:36 Svara

    Allt Är väl relativt, av det du delar med dig så verkar ni få ganska mycket hjälp. Handlar nog som du säger om hur du och M planerar ert liv. Stugbygge gynnar er så klart ekonomiskt men vad kostar det familjelivet? Kanske är ett projekt man kan ta dig an när barnen blir större och mer självständiga. Måste ju finnas andra hobbyprojekt han kan ägna sig åt som tar mindre tid. Se till att boka in en egen kväll i veckan så du får andrum du med och att ni har en gemensam kväll hemma i veckan kanske utöver helgen. Eller vad vet jag. Man gör ju så klart det som passar ens familj bäst men av det du delar med dig av ditt liv så känns det som ni har en extrem sned belastning där du får göra hästjobbet.

    • Evelina 16 oktober, 2017 on 13:01 Svara

      Hmm jag skulle vilja veta vad du anser att vi fått mkt hjälp med? Jag syftar på barnvakt. Det har vi haft en kväll eller två i januari för middag och bio och en kväll i juli för fika på stan. Det tycker inte jag är mycket barnvakt, men som sagt allt är relativt. Jag tycker det behövs mer, för att fortsätta se varandra som man och fru och inte bara mamma och pappa.
      Barnens farmor har hjälpt oss så att vi inte behöver ha förskola till de små men det är ju tid då jag pluggar och M jobbar, så det ger inte oss mer tid tillsammans utan är för barnens skull. Fördel att barnens relation med farmor blir väldigt fin så jag är säker på att de kommar vilja sova mkt hos farmor sen när de blir större :). Farmor och farfar är i spanien stor del av året (farmor halva året, farfar 1/4) så det bidrar såklart till att känslan av att inte ha ett nätverk som stöttar byggs på.

      Exakt det menar jag på också – vad är vitsen med att ha en fin stuga sen om VI inte finns kvar!? Däremot behöver stugan göras i ordning så vi kan bo där när radhuset sen ska renoveras och byggas ut. Så vi kan inte vänta med projektet tills barnen blir större, radhuset kan komma i akut behov av renovering ungefär vilken dag som helst. Eller om två år som vi hoppas, då jag börjat jobba. Så det är inte det att han måste ha en hobby att lägga så mkt tid på, men det behövs så mkt tid.

      Jag gör helt klart mest på hemmaplan och med barnen, och det bidrar väl till känslan av att jag gör mer även om han lägger lika mkt tid fast på stugan. Så vi gör olika hästjobb på olika platser. Eftersom det är här i radhuset vi bor och lever blir säkert känslan av att jag gör mer större.

      • Sandra 16 oktober, 2017 on 20:03 Svara

        Menade ur barnvaktens perspektiv med mycket hjälp. Som par hade man mått bra av att vara barnfria 1ggr/ mån. Jag kan känna att många i vår föräldrageneration har väldigt stora förväntningar på hur mycket mor-farföräldrar ska hjälpa till med barnbarnen. En del verkar nästan bli sura om farmor eller kiknande inte vill ställa upp o hämta barnbarnen på förskolan en gång i veckan och så.
        Jag har börjat inse att jag nog måste bli bättre på att hitta på roliga saker utan min man. Jag gör det ju allra helst med hans sällskap men vill inte be om barnvakt titt som tätt vilket gör att vi inte kommer iväg som par mer än kanske 4 ggr/år. Tänker att jag får bli bättre på samla energi i roliga grejer tillsammans med andra då för att inte försvinna helt in i familjebubblan, men det är lättare sagt än gjort. För när helgen väl kommer vill man ju trots alls bara vara med sin familj.

        • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:22 Svara

          Känner samma som du och inser att det såklart är tuffare med barnvakt nu när barnen är små, Aston är ju ändå bara 1. Men svärföräldrarna är väldigt sällan hemma på helger, så det finns helt enkelt ingen tid att ens be om barnvakt, tyvärr ? även om jag vet att de älskar att vara med de små.

  3. Johanna 16 oktober, 2017 on 13:13 Svara

    Hej! Är det bara jag som inte kan se bilder på bloggen? Det kunde jag för några veckor sen.

  4. Helena 16 oktober, 2017 on 13:47 Svara

    Det är ju många som får sina hus renoverade och omgjorda som inte har någon annanstans att ta vägen. Man får helt enkelt bo i röran tills allt blir klart. Att ni har stugan att kunna vara i när renoveringen sätts igång är ju jättebra, men det går ju också att klara sig utan. Själva byggandet kanske inte behöver vara så intensivt?

    • Evelina 16 oktober, 2017 on 13:53 Svara

      Beror väl på hur man renoverar och det är ju svårt för er att veta vad det innebär i vårt fall ☺️ tex ska golven i HELA huset rivas upp på en och samma gång, det känns inte som en säker miljö för barn att bo i. I samband med detta kommer vi även att bygga ut och ändra lite i planlösningen för att vår familj ska få plats här. Allt måste det måste göras på samma gång = obeboeligt en tid. Valet mellan att bo koncentrerat i stugan istället för att bo i kaos en mycket längre är inte alls svårt för oss!

      • Helena 16 oktober, 2017 on 16:34 Svara

        Fast då måste kanske din man lägga ner all den tiden på huset så det blir klart? Du får tänka som så att det blir klart en dag och få blir det bra ?!

        • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:31 Svara

          Ja så är det ju. Går upp och ner med motivationen i detta meck och just nu ner, men som du säger blir det ju klart någon gång ?

  5. Stina 16 oktober, 2017 on 14:09 Svara

    Fint att du vill skriva så ärligt! Du känns mer människa än bloggare;) (på ett bra sätt alltså ) Tack!

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:32 Svara

      Haha tack ?❤️?

  6. Elina 16 oktober, 2017 on 15:18 Svara

    Kämpa på! Ibland blir det bara för mycket och andrum behövs. Vi har hållt på att bygga hus i …. hmm…. fyra år?? ? Men absolut mest intensivt första året, sen kunde vi flytta in iaf. Nu är vi på sluttampen, alltså det borde inte vara längre än typ ett år bort innan vi är klara med allt på övervåningen. Främst för att vi behöver spara ihop pengar till badrummet däruppe, annars skulle det nog gå snabbare… så jag kan relatera till den något överväldigande känslan när man är mitt uppe i det eller lite i början som ni är vad gäller radhuset. Ibland behöver man bara andas ?

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:32 Svara

      ❤️

  7. Therese 16 oktober, 2017 on 16:36 Svara

    Vilket fint och ärligt inlägg! Vi har två barn inom 14 månader som jag är hemma på heltid med. Sambon pendlar till jobbet och åker före Kl.6 på morgonen och kommer hem 17:30. Jag är duktig på att åka på öppna förskolor och träffa andra kompisar med barn så barnen får leka av sig☺ Det är ju dock en hel del logistik och energi som krävs att ta hand om själv. Vi kan få barnvakt ibland och ska bli bättre att prioritera oss. Du är så duktig att poängtera vikten av det och jag håller helt med dig! Hoppas ni hittar rätt balans och du hinner tanka dig själv med egentid!! Kram

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:30 Svara

      ❤️❤️❤️

  8. Anna 16 oktober, 2017 on 17:48 Svara

    Jag förstår hur du känner och kan relatera en hel del. Även jag har en man som har ”hantverk” som hobby, utöver ideelt engagemang i mtb och ungdomsarbete (borta Varje torsdag och fredag kväll för detta). Ibland känner jag hur jag ger upp mina intressen för att han skall få plats med sina, samtidigt som jag tycker det är väldigt kul och skönt att få vara hemma med våra tre små, 1, 4 och 5 år. Det är verkligen en balansgång. Jag känner inte att jag blir överkörd, och mannen stöttar alltid det jag vill göra.. men vissa dagar önskar jag både att han skulle vara hemma lite mer och att en barnvakt fanns till hands. Vi har familj som närmast 2 timmar bort, så det där med kort eller spontan barnvakt finns inte. Även om jag önskar att vi kunde få mer hjälp, så kan jag verkligen inte begära detta. Isåfall får vi nog skaffa en Nanny. Vad vill jag ha sagt? Förstår dig väldigt mycket.. men tycker nog inte heller att man kan förvänta sig för mycket, trots ömsesidig kärlek.
    Kämpa på, med stugan, tiden och kärleken.

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:30 Svara

      Kände igen många tankar här! Så svårt… balansgången. Men det är väl så, det går upp och ner och ibland får man kämpa lite extra helt enkelt. Kramar ❤️

  9. Annika 16 oktober, 2017 on 18:23 Svara

    Under fyra år hade vi barnvakt två gånger åt våra barn. Vi jobbade båda skift och tränade en del samt hade andra åtagande utanför oss. Familjetid fanns knappt och Partid fanns inte alls.
    Vi kraschade totalt och skilde oss nästintill.

    Idag har vi ett nytt liv. Har bytt jobb till dagtid =massa familjetid. Vi har även flyttat närmare farmor och farfar som nu har barnen en natt i veckan. Barnen älskar det och vi får möjlighet att vara ett kärlekspar. Ibland går vi ut och äter, ser bio, bowlar, ibland köper vi hem mat, ser en film och anda gånger tränar vi ihop. Det har varit fantastiskt fint för hela vår familj, men SÅ lätt att glömma.

    Fint att du är så öppen om en så vanlig problematik! Alltför många glömmer varandra som ett par.

    Kram & tack för en fin blogg! 🙂

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:28 Svara

      Men åh vilket härligt teamwork! Bra jobbat att ni vände det till det bättre ??❤️ kram och TACK för härlig kommentar om sann kärlek

  10. Sara 16 oktober, 2017 on 18:47 Svara

    Jag bor också nära min mans familj och långt ifrån min egen, men hans familj = min familj och därför har jag inga problem att be om hjälp själv om jag känner ett behov av det. Jag förstår att man gärna vill att någon annan ska ta initiativ men mitt största tips är ändå att bidra det du vill ha mer av på egen hand ? ring svärmor och fråga om du o mange kan få äta lunch lr gå på bio i helgen..jag brukar oftast tycka det känns lättare att lämna bort barnen över dagen ? ta hand om er!

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:27 Svara

      Jag skulle nog be om hjälp oftare, om de fanns tillgängliga oftare ? de är vääldigt sällan hemma på helgerna. Barnvakt dagtid måste vara superhärligt! Kram och detsamma

  11. Maja S 16 oktober, 2017 on 19:56 Svara

    Hans hobby ja.
    Men den får ju inte ta över så du inte får nån egentid o ni inte får familjetid.

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:23 Svara

      Så är det ju såklart! Men känner inte på något sätt att han bromsar mig från att komma hemifrån, det är ju bara det att jag önskar mer tid med bara honom, samt att han säger/visar att han vill detsamma ?

  12. Denise 16 oktober, 2017 on 20:59 Svara

    Jag har fått känslan av att du inte har velat ha barnvakt så ofta. Ofta skriver du att ni smiter iväg när de små har somnat och sådär. Lite som att du tycker det är jobbigt att lämna dem med barnvakt. Du kanske ska släppa lite på det, låta andra ta ansvar för nattning etc? Uppskattar att du är ärlig när du skriver och det här är inte riktat som nån kritik alls, så jag hoppas att du inte tar det så? har följt din blogg sen du och F gifte er.

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:20 Svara

      Jag har inte känt mig ok att lämna över de när de varit vakna, eftersom de och speciellt Aston varit galet mammig. Nu senaste gången (i juli) kände jag att det är ok att göra det nu men det har inte funnits någon möjlighet hehe…
      Vi har väldigt sällan barnvaktsmöjligheter tyvärr.
      Kram ❤️

  13. Elin 16 oktober, 2017 on 23:10 Svara

    Åhh.. jag förstår (och känner igen) frustrationen. Klart att man vill att stugan ska bli klar. Men familje- och partid är ju som du säger, mycket viktigare.
    Man skulle kanske boka in nån veckodag (eftermiddag/kväll) för att verkligen prioritera att stressa ner och ‘hinna’ umgås med varann. Antingen för att bara vara hemma och ta det lugnt, hjälpas åt med städning inför helgen eller nån gång träna ihop, ta en fika eller middag ute..
    En annan mer galen idé (och jag antar att tankarna snurrat en del kring utbyggnad av hus eller inte osv), och förstår om ni inte vill sälja. Men tänker att ni borde väl få ut rätt mycket mer än ni gett för både huset och stugan om ni bara renoverar klart stugan och flyttar till ett större hus istället? Men ja.. förstår om ni inte vill ge upp varken hus eller stugan ? Men ett nytt sommarstugeprojekt kan ni ju köpa sen när barnen är större, haha ??
    Kram!!

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:18 Svara

      Haha ja vi har faktiskt tänkt tanken på att sälja men samtidigt behöver ju stugan ändå bli klar för att kunna bo i. Och bara den är det tror jag vi får mkt ”frihet” tillbaka ?
      Kramar och tack för input ❤️

  14. Karin 17 oktober, 2017 on 06:59 Svara

    Hej Evelina! Har följt din blogg länge och imponerats över hur ni får i hop allt. Jag tycker det är lite knivigt med allt man vill göra..,och då har vi ingen stuga och bara ett barn. ? Så ge er själva en klapp på axeln! Men det jag har tänkt när jag läser om ert liv är att tiden med småbarn är så kort och att det är lätt att man vaknar upp en dag och barnen är stora och man undrar vad som hände…. Det jag vill ha sagt, vis av erfarenhet är att jag tycker du gör rätt som sätter ner foten, tiden kommer inte igen.
    Kram till dig!

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:16 Svara

      Ska göra det ?? både klappa på axlarna och sätta ner foten hah. Mycket kloka ord! Tack och kram ❤️

  15. Marianne 17 oktober, 2017 on 15:49 Svara

    Hej, jag tycker ni är jätteduktiga med era små barn! Jag känner igen det där att man bara kör på, biter ihop och till slut är det droppen och då har det gått för långt. Bra att ni kunde reda upp det, och det handlar ju inte om att man inte njuter av att vara med sina barn. Jag tycker man behöver bli sedd och bekräftad av sin partner! Och inte bara som mamma utan som kvinna, för att orka. För jobbigt är det! Tufft och utmanande! Själv fick jag tvillingar 2011 och sedan en överraskning som kom 2013, så pseudotrillingra, tre vilda pojkar. Vi höll på att gå under i början, självklart började tvillingana på förskola när lillebror kom- med alla sjukor som medför… Mellan oktober och maj gick dom totalt två veckor!!! Min man blev erbjuden ett jobb i Bangladesh med start hösten 2014 och vi åkte, på vinst och förlust! Vi flydde, fuskade, kalla det vad du vill och anställde en hushållerska och fick därmed ett par extra armar! Jag älskar henne mer än min egen mamma (som aldrig lyfte ett finger för att hjälpa till) och jag och min man kan båda jobba och har äntligen fått ett jämställt förhållande. Såklart inte receptet för alla jag vill bara säga att det ÄR tufft och man får vara kreativ i sina lösningar 😉 Stor Kram!

    • Evelina 18 oktober, 2017 on 19:15 Svara

      Tack snälla! Vad skönt att du förstår, det hjälper verkligen att inte känna sig ensam eller ”krävande” ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna