Varje morgon är lite som en överraskning – man vet inte när man ska vakna eller hur (dvs vem som väcker en haha). Oftast är det ju lilleman som vaknar först (kring 06) men då och då sover även han längst. Som idag vaknade jag av att Idun öppnade dörren (otroligt hur väl man kan vara med trots öronproppar) men Aston sussade fortfarande sött brevid mig (klockan var halv sju). Så jag visade att hon skulle vara tyst och så smög vi ut till soffan tillsammans. Bara hon och jag, det händer inte ofta men därför är det desto mysigare när det väl händer. Elion har blivit så stor att han kan sova längst av alla. Ofta får jag lust att retas med honom efter alla år med 05-morgnar (typ varje morgon i 3 år) och väcka honom men klart jag inte gör det haha. Förutom när det är skola förstås.
♡
Idag ska vi på utflykt och köra till min farmor och hälsa på, jag och barnen. Ska bli så mysigt! Något som alltid har känts komiskt och väldigt smidigt är att min farmor och mormor bor i samma område med bara någon trappuppgång emellan sig. Vad trevligt tänker du kanske nu. Njae inte längre, eftersom hon precis som min mamma har valt bort mig och är en av dom som beskyller mig för allt som hänt med rättegång eftersom det enligt dom omöjligt kan ha hänt. Så idag känns det istället lite småjobbigt eftersom det finns en risk att stöta på henne. Eller tänk om min mamma eller hennes syskon skulle vara där och hälsa på och vi skulle stöta på alla? Jaja, det tar jag då, OM det skulle inträffa. Det är såklart ingen stor risk men så GLAD jag är över att inte bo i samma stad som någon av dom. Jag känner inget behov av att mina barn ska träffa min mamma eller mormor, samtidigt som en liten del av mig skulle vilja att min mamma såg dom och vilka små mirakel hon har valt bort. Idun och Aston har inte ens en aning om att hon finns, och Elion minns henne inte för jag tror att han var 2 år när de träffades senast. Ofattbart. Usch jag blir både arg och ledsen när jag skriver det här, och får en påminnelse om hur JAG inte vill leva mitt liv. För mig kommer mina barn (och i framtiden även deras barnbarn) att vara första prioritet alltid och oavsett vad.
Lycka till idag. Du ska se att det går bra. Kram!
Kram!
Nej helt ofattbart att man som mamma kan välja bort sitt barn. Blir ledsen av att läsa det. Min mamma som dog ifjol hade önskat av hela sitt hjärta att få vara kvar hos oss barn, hos pappa och se sina barnbarn växa upp. Din mamma har den möjligheten men valt bort det. Tur du klarar dig bra ändå.
Kram
Fast tänk vad dom går miste om. Sjukt hur vissa människor är. Se det positiva i det negativa DU vill annat för dina barn
Mina föräldrar har valt bort mig så jag vet exakt vad du går igenom! Det banala varför de valde bort mig är för att jag bad dem vara rättvisa och behandla sina barnbarn lika! De tar hand om min systerdotter pga min syster inte orkar vara mamma på heltid! De har gjort klart och tydligt sen dagen min systerdotter föddes att de skulle göra allt för henne, men jag trodde inte de skulle välja bort mina barn när de föddes utan att de skulle iaf då en lika stor plats i deras liv men de har aldrig ens visat samma intresse för mina barn som för min systerdotter! Så till slut fick jag nog och sa till så då bad de mig fara och flyga och sen dess har jag varken höet eller sett dem och det är 3 mån sen vi hade det samtalet.. Jag blir så arg att man kan göra så, de går miste om så mycket i mina barns liv..