Godmorgon lördag!
Sitter framför Nyhetsmorgon och lyssnade precis på Magdalena Graaf som berättade om när hon förlorade sin äldsta son Isak för drygt två år sen. Alltså den sorgen.. Jag tror som henne att man inte ens kan komma i närheten av att förstå hur det känns, att det är bara de som varit med om just precis den förlusten och sorgen som kan förstå. När jag var 19 förlorade jag en av mina bästa vänner, hon dog i en bilolycka. Jag blir fortfarande väldigt ledsen när jag tänker på det, men mest ledsen blir jag när tänker på hur det fortfarande måste kännas för hennes föräldrar och syskon.
Vi har för övrigt den coolaste ettåringen. Jag har ju berättat att hon är ordentligt och sådär? Inatt vid 04 hade M vaknat av att hon trippade runt i huset, hon hade gått från sitt rum och till badrummet, tagit en bit papper, snutit sig och sen gått och lagt sig igen och sov till 08. Alltså va? Skrev häromdagen om hennes vilja av stål och envishet, men denna sidan av henne får mig att tänka att vi nog inte kommer behöva vara speciellt oroliga för henne under tonårstiden haha… Man kan liksom lita på att hon gör det ”man ska”. Hon är verkligen en liten mini-Evelina i sin personlighet.
Missade visst frågekalendern igår (fredagsmyset kom ivägen), så det får bli två ”luckor” idag!
KRAM
Min man som jag varit tillsammans med i tio år snart förlorade sin bror i självmord för 1 ½ år sedan.
Jag sörjer också brodern men min smärta är nog inget jämfört med hans eller hans föräldrar.
Alla sörjer olika <3
Jag förlorade min storebror i en bussolycka -95. Då var 8 år och han 11 år. Det gör fortfarande ont och sorgen är fortfarande lika stor. Man lär sig att leva med den och hantera den, men den försvinner aldrig.
Mina barn pratar och frågar ofta om honom. Det känns bra för mig att dom vet att dom har en morbror också.
Symbolen på hans gravsten är en fredsduva. Jag har en likadan tatuerad på skuldran. När min dotter, som fått sitt andranamn efter honom, döptes i somras gav min svärmor henne ett armband med en berlock av en duva. Det rörde mig enormt mycket, att han alltid är ihågkommen av andra också.
Åh, ”måste” se de inslaget…har följt MG,s blogg länge och minns när jag läste inlägget om Isaks död och jag tror att det är precis så som hon sa…att man inte kan förstå om man inte själv varit med om det. Jag får panik bara av tanken på att något skulle hända Millie och vetskapen om att det är sååå många människor som tvingas igenom den där mardrömslika sorgen varje dag gör att man får svårt att andas. Någonstans försöker jag ha med mig det i tankarna varje dag och kramas lite extra med de jag älskar…men jag måste fortfarande jobba på att leva mer i ”just nu.” På tal om något annat så är det så roligt att få följa Iduns utveckling…de andra barnen och er också så klart…men Millie är född i februari 2015 och de är sååå lika på vissa plan, haha. Milllie är också en liten ordningsprimadonna…ska ställa tillbaka alla skor, rakt och fint. Sticker det ut nåt ur någon låda i hallen så öppnar hon den och stoppar tillbaka…hon älskar att plocka undan efter sig och har blivit en liten expert på att se till att allt hannar där hon tog det. Hon verkar ha full koll på vart hon har sina saker…och hon ”snyter” sig också själv och slänger sen pappret i toan, haha…så liten men ändå så stor. Man blir såååå stolt ?. Hoppas ni har en fantastisk helg! Kram