Jag ska bli mamma nästa år och det vore kul om du kan lista de största förändringarna i livet sen du blev mamma, både positiva och negativa. Kanske lite allmänna tips till alla mothers-to-be också?
Oj vad svårt! När man varit mamma i över sju år minns man liksom inte livet innan haha. MEN, min första tanke är ju saknaden av att sova som man vill! När jag och F delade på oss skämtade vi om att det ju var det bästa av två världar att separera – att ena veckan fick man ju sova igen (OBS OBS OBS skämt, självklart var det inte en anledning som spelade in, men man får skämta och försöka se det positiva även i skitjobbiga perioder). Men ja, sömnen är väl förändring nummer ett. Sen har jag alltid haft inställningen att man kan göra ALLT trots att man har barn. För mig var det (uppenbarligen) inget hinder att vänta med pluggandet, jag tänkte istället att bli mamma är det jag helst av allt vill göra i livet och därför väntar jag hellre med studierna än tvärtom.
Det bästa:
Kärlek större än störst! Man kan verkligen inte älska mer än så. Den är villkorslös på ett helt annat sätt än vad man kan känna för någon annan människa.
Glädjen – det är sååå roligt att ha barn. De säger och gör massa tokigt.
Att se världen på ett nytt sätt – mina barn gör mig mer uppmärksam på LIVET som pågår. Att gå 20 meter hemifrån kan innebära att se saker barnet aldrig sett förr, och som du helt klart inte reflekterat över på många år. Vi borde ta efter våra barn och deras nyikenhet mer.
Alla framsteg – när Elion var mini sa jag att varje period var den bästa men att det samtidigt bara blev roligare och roligare. Var tid har sin charm absolut och att se sitt barn utvecklas är SÅ coolt. Aston lär sig krypa – så coolt. Idun lär sig nya ord varje dag – så coolt. Elion lär sig massa fakta man bara lär sig i grundskolan – så coolt! Idag lärde han mig massa om Alfred Nobel haha.
Att vara någons största trygga punkt och stöttepelare genom livet. För mig är det en sann ära att få hjälpa, stötta och älska mina tre från nyfödd och fram tills den dag jag inte längre finns. Det är helt klart min viktigaste uppgift här i livet.
Att bli kallad mamma. Jag tycker det är det finaste smeknamnet jag någonsin haft. Att höra att de älskar en är på delad förstaplats. Balsam för själen.
Man har någon/några som alltid får en att ge lite till. Mina barn är min största motivationskälla.
Det sämsta:
Som sagt, sömnen. Men då har jag ju varit riktigt bortskämd med sovande bebisar och det är först nu, 7 år in i mammalivet som jag får känna på hur väl de flesta har det;)
ORON! Herreminje vad man kan oroa sig. Oroar sig varje dag mer eller mindre. Det värsta som finns är tanken på att något skulle hända ens små…
Minitonåren. Vet du inte vad det är så googla haha. Alltså jag hade aldrig hört talas om det men detta är nog den mest prövande perioden i mitt mammaliv. MEN, jag försöker tänka att alla såna utvecklingsfaser är just för att det händer mycket och att det sker av en anledning – inte för att de vill vara ”dumma”. Men tålamodet tränas aktivt kan man säga och det är min uppgift som förälder att ”möta” barnet i det som händer och sker, för att det ska gå vidare till nästa fas så att säga ;).
Det dåliga samvetet. Med fler barn blir det mindre tid för varje barn, så är det. Men jag veeet också att de älskar varandra och att de vet att jag gör allt för dom, så man får helt enkelt försöka påminna sig om att man faktiskt bara kan göra sitt bästa. Tiden och att få den att räcka till är nog mitt största ”problem” – att hinna med allt och hitta en bra balans med familjetid, egentid, partid, tid med vänner, träningstid, osv osv osv.
Att inte få gå på toaletten ifred?
Ja alltså jag kommer inte på värre saker än så, det FINNS inget riktigt dåligt med att vara mamma tycker jag, allt vägs upp av det bra och att jag inte gör annat än tvättar exempelvis är ju bara ett bevis på att jag delar mitt liv med en underbar familj jag älskar högre än allt.
Allmäna tips till alla mothers-to-be:
För det första – NJUT av graviditeten, det är lätt att känna att magen är tung och att det är jobbigt att vända sig i sängen osv, men det är en fantastiskt speciell tid. Som såklart vissa inte alls uppskattar, även om jag tror att majoriteten kan sakna magen minst en gång.
För det andra – läs det som finns att läsa om tiden efter förlossningen. Jag minns att jag blev så chockad över det som kom efter – hallå då skulle ju allt vara ”klart”. Ingen som sa att man blöder som jag vet inte vad timmarna/dygnet efter eller pratade eftervärkar med mig, och jo dom kan man ha även efter första barnet. Med Idun hade jag eftervärkar som nästan fick mig att svimma så med Aston var jag beredd och fick morfintabletter direkt.
Försök att inte stressa upp dig kring alla råd – du/ni kommer klara det GALANT! Tro mig. Det är ni som känner ert barn bäst och visst kan man lyssna på tips och råd, men det finns inget rätt och fel och ni kommer hitta era sätt. Lyssna på vad din mammakänsla säger, den är den bästa.
Lyssna även på din magkänsla under förlossningen – som förstagångsföderska vet man ju egentligen ingenting om vad som komma skall, men är det något som inte känns bra – säg det. Till barnmorskan eller din partner. För varje förlossning blir man mer självsäker i förlossningsrummet, och då är det heller ingen barnmorska som ifrågasätter det du säger, men försök lyssna till dig själv även om det är första gången. Med Elion skrattade (ja i princip) en barnmorska åt mig när jag frågade om lavemang. Det är INTE ok, hade det varit min andra förlossning hade jag bett henne dra åt någonstans där min förlossning inte utspelade sig.
VÅGA – allt det du vill göra. Se inte ditt barn som ett hinder. Utbilda dig, res, träna – ja allt det du vill göra. Glad mamma – glad bebis!
NJUT även av bebistiden, och varje tid därefter. Det går så himla fort – föräldraledigheten känns lång när man är mitt i den men man kan såklart aldrig gå tillbaka i tiden. Försök uppskatta precis varje dag och tänk vad lyckligt lottad du är som får vara med om ett sånt mirakel – varje dag. Samtidigt som det självklart är mer än ok att känna att man behöver en paus emellanåt – och ta den! Att ladda batteriet och få sakna behöver vi alla ibland.
Prata mycket med ditt barn – från dag ett. Det är bra för deras ordförråd och jag tror verkligen att prata med och läsa för sina barn är superviktigt för att de ska få med sig ett bra bagage vad gäller språk.
Och igen – njut, njut njut! I alla fall jag känner att tiden går alldeles för fort och när jag ser på Elion tänker jag att det ju var han som var bebis nyss? Tar man vara på tiden finns det inget att ångra den dagen de flyttar hemifrån tror jag.
Nybliven trebarnsmamma. Bästa ”jobbet” i världen!
Åh jag blir nästan tårögd när jag läser, håller med om så mycket
Nu ska jag snart gå på föräldraledighet för fjärde gången och måste medge att jag har funderat lite på hur det kommer att vara att vara hemma 1,5 år (har aldrig varit det förut), typ kommer jag bli intellektuellt uttorkad? Men så läser jag det där om att man inte kan gå tillbaka i tiden sen när de är stora och det är ju så sant! Min äldste är redan nio och jag undrar ibland hur det kunde gå så fort?! Tack för att du påminde mig om vilken underbar och speciell tid som faktiskt ligger framför mig 
Utmanas intellektuellt kan jag göra under mitt resterande yrkesliv sen, går väl i pension när vi är typ 70? ?
Åhh vad mysigt!! Min ”gräns” för när jag blir ”uttråkad” av att ”bara” går hemma har faktiskt varit 1,5 år båda gångerna haha. Ja jag fick ju två barn på en föräldraledighet kan man säga ;). Men sen kände jag en längtan efter att komma tillbaka mer till bara Evelina igen. Hoppas du får njuta massa och att allt går bra med förlossning och första tiden hemma! Som du skriver, jobba kan man göra sen ;). Kram och lycka till!
Hoppas att min gräns går där också
Kram!
Tack! ? Det börjar gå fort nu! Vecka 29 idag
Hög igenkänning på typ allt! Du är verkligen väldigt, väldigt bra på att sätta ord på egentligen ganska svårförklarliga saker. Du borde skriva en vänta-barn-/bli-förälder-bok ?
Kan lätt tänka mig att du, om några år när du jobbat ett tag och kidsen är lite äldre, sadlar om till författare. Språket, skrivdisciplinen och massa mer livserfarenhet än vad du ”borde” ha med tanke på hur ung du är – det har du ju redan ?
Men åh tack gulliga du för härliga ord! Vet du att jag kan faktiskt tänka att du har rätt! Skriva en bok har alltid varit en dröm för mig, men som du säger ska det vara rätt i tiden. Kramar till dig
Åh, får sådan ångest när jag läser det du skriver.. Just för att det du skriver är sant. Jag är i v 39 nu med andra barnet och har verkligen inte njutit av graviditeten ALLS. Tänk om detta var min sista graviditet..? Det finns t.ex inte EN enda bild på magen, SOM jag kommer ångra det..
Vet inte vad som har hänt, jag har känt mig så nere hela graviditeten och nu i slutet har jag gråtit varje dag pga att jag känner sådan ångest över hur storasyster ska ta alla förändringar.. Och vi själva, kommer vi klara av det? Jag känner mig så otroligt otillräcklig som mamma redan nu med ”bara” ett barn, mitt tålamod finns inte alls, och min dotter får liksom göra avkall på så mycket för att jag inte orkar. Känner att jag tagit mig vatten över huvudet.. Missförstå mig rätt, lillsyster var helt planerad och är redan älskad, men allt känns samtidigt så fel och tungt på något sätt. Har sådan ångest för att jag känner mig så otacksam! Jag känner mig typ elak mot mina döttrar som inte njuter av allt mer, och som inte fångat något av detta på bild. Det är ju ett otroligt mirakel att vara gravid, något som bara händer några få gånger i livet om man har TUR. Åh 
Vet du, det är inga förbjudna eller ovanliga känslor du känner! SOM jag mådde dåligt vissa dagar med Aston i magen, inte fysiskt alls utan psykiskt. Det var den där oron och de tankarna om att inte räcka till och faktiskt ibland – vad har jag gjort!? MEN, jag är SÅ glad, extra glad nu efteråt att Emelie / Love by Emelie fotade mig och magen ändå för nu efteråt ja då saknar jag det igen, att vara gravid. Trots att jag sa att det var alldeles fruktansvärt att brottas med oro och dumma tankar sådär. Det jag menar är – du kanske ska fota magen lite nu innan det är för sent? Om du fortfarande känner samma sen när Lillasyster är utanför magen, jamen radera då de bilderna! Det är lättare än att göra det motsatta.
Sen vill jag bara säga att tankarna om att Idun inte skulle få tillräckligt med tid var helt onödigt – det var ju hon som fick all tid även efteråt haha. Bebisen behöver inget mer än att bara vara nära dig, så jag tror att det nog blir ungefär samma för er. Jag fick faktiskt dåligt samvete mot Aston istället – att han inte fick samma tid med mig som de andra två fått. Men det är inte bra, eller rättvist att känna så!! Vi gör som sagt bara vårt bästa och det krävs MYCKET för att ens barn ska känna att de inte får vad de behöver. Försök att släppa på de kraven och försök att vara snällare mot dig själv. Jag är övertygad om att det kommer bli SÅ BRA! Du kommer bli knockad över att man faktiskt kan älska två barn lika mycket
Och syskonkärleken – den är magisk!!
Stora styrkekramar och heja dig! <3
Håller helt med om allt du skriver.
Och den där kärleken. Innan jag själv blev mamma tänkte jag mest ”yeah right” när andra mammor pratade om den men sedan förstod jag preciiiiis vad de menade. Det går inte att förklara och förstå förrän man själv upplever hur det är att älska med varenda cell och millimeter av kroppen. Jag älskade innan också men inte i närheten. Kärleken är större än allt.
Bra att du tog upp tiden efter förlossningen också för den glömmer man lätt bort inför första förlossningen. Man fokuserar bara på målet. sin bebis. Just det där men en ond kropp. Blod. Hormoner. Amning. Oron. Insikten att man är mamma dygnet runt. Att man aldrig är ledig. Tiden efter är överväldigande.
Att vara mamma alltså – det största och bästa…
Ja… att prata med sitt barn är väldigt viktigt, från början. Vill inte döma någon men nu i mobiltelefonernas era så är det så vanligt att man tittar mer på skärmen än på sitt barn. Prata, diskutera, involvera. Det lär sig barnen jättemycket på!
Hej Evelina,
Först av allt, grattis till tre fina barn. Sen vill verkligen säga att jag är glad att du upplevt dina graviditeter och första tiden, eller ja, egentligen all tid med dina barn som glädjefylld
Det finns några saker jag reagerar på i din text. Vissa graviditeter är riktigt riktigt jävliga och den känslan måste var och en få lov att ha. Jag tycker det ligger otroligt mkt skuldbeläggande i att säga att man ska njuta hela tiden av att vara gravid/vara förälder. Jag håller såklart med om att det är en ynnest att få bli mamma/pappa. Denna ynnest kommer dock med väldigt många olika känslor. Många positiva men en del väldigt negativa sådana. ”Glad mamma, glad unge” är nog det mest provocerande efter ”lugn mamma, lugnt barn” om EN INTE mår bra eller en har barn som är särskilt nöjda. Detta ökar bara på känslan att ”jaha, det är väl mig det är fel på”. Det jag vill ha sagt är att det är så otroligt viktigt att lyfta även dem bitar som kan komma att ställa till det för en i en ens tid som gravid/nybliven förälder. Det är jättebiktigt att vi vågar bryta drömillusionen om att få barn
Jag är själv mamma till två barn. En på 20 månader och en på fyra månader och har nyss blivit sjukskriven för utmattning/förlossningsdepression. Jag älskar såklart mina barn men jag kom till en punkt då jag kände att jag jnte tyckte om dem och mest ville åka hemifrån. Då sökte jag hjälp. När jag la ut en post om detta på mitt instagramkonto var det många som hörde av sig och berättade om liknande känslor.
Allt gott till dig,
Zandra
Absolut! Jättebra att du lyfter detta men frågan var riktad till mig och jag kan bara svara utifrån mitt perspektiv. Och då, när det största ”problemet” är ex känslan att inte räcka till handlar det nig ofta att släppa på kraven på sig själv för mår du bra mår barnet också bra. OM det inte finns andra omständigheter som hindrar det välmåendet och välbefinnandet. Typ kolik eller förlossningsdepressioner, vilket som sagt är otroligt vanligt! Så tack för din input och super att du bad om hjälp!! Kram
Mitt tips är att alla med bebisen(graviditeten är ”just nu”. Det är så mkt lättare att få tänka så. Det är verkligen inte bara lätt och ibland även vansinnigt jobbigt. Att tänka ”mitt barn skriker alltid i bilen” eller ”just nu skriker mitt barn alltid i bilen” är inte samma sak. Även om det är skit ett tag så vänder det ju oftast förr eller senare. Fick också inse att ”mitt barn sover hela natten” också var ett ”just nu” och inget ihållande… Så bra och dåligt, allt förändras hela tiden. Barn verkar ha det som huvudsyssla, att hålla sina föräldrar på tårna
Jag hade varit väldigt hjälpt av att någon hade pratat lite om vad ett barn gör med relationen. Att allt kanske inte alltid är guld o gröna skogar bara för att man har skapat ett barn tillsammans.
Att få råd och få höra att man som par kanske inte är själva om att ha det tufft i perioder.
Allt fokus tyckte jag låg på den där förlossningen som endast pågår en vääääldigt kort tid i jämförelse med allt annat (och jag lovar att ut kommer bebisen komma på ett eller annat sätt).
Jag uppfattade att frågan handlade mer om mina tankar om att vara mamma (förlossningen är ju endast en liten del av allt det jag skrev), parrelationen efter man får ett barn tillsammans är kanske en helt annan fråga kan jag tycka (väldigt viktig dock)?
Uttryckte mig kanske inte så tydligt, va ingen kritik mot ditt svar utan bara en tanke till blivande mammor att våga använda ex bvc’s info träffar till frågor som inte rör det självklara förlossning, amning osv. Parrelationen är ju såååå viktig och det är ju så många relationer som avslutas just under småbarnsåren vilket jag tycker man borde prata lite mer om på ex föräldrakurser till förstagångsföräldrar. Som någon mer va inne på så är allt inte alltid rosa moln även om det oftast är det folk vill berätta o ge sken av.
Tusen tack för att du svarade på min fråga på ett så utförligt, peppande och varmt sätt! Du är min mammaförebild och de du skriver gör mig än mer förväntansfull på det som blir Livet 2.0! Just det du skrev att ha någon som kallar en ”mamma” kändes i hjärtat, tänk att det snart kommer finnas en liten person som kommer kalla MIG mamma! Svindlande! Än en gång tack!