Jag och mitt lillhjärta som fyller sju veckor just idag!
Vi har gått på promenad till köpcentret – träffade Cintya på hennes rast, inhandlade grejer till inbjudningskort och mötte upp pappa M efter han slutat jobbet. Jag hittade en jättefin vit spetsklänning (på Veromoda) som jag köpte hem för att prova här om nån vecka igen (minskar ju fortfarande lite överallt på kroppen) men den kan vara perfekt att packa ner till NY. Tänker en finare men enklare vit klänning till kvällen på bröllopsdagen när vi ska ut på stan och fira. Återstår att se om det blir denna!
Sen åkte vi hem, lagade mat och nu står en kladdkaka i ugnen! Jag blev akutsugen vilket inte alls är likt mig som inte är särskilt förtjust i bakat men imorgon väntar besök så det passade ju bra ändå ;).
I denna tävling finns ett par örhängen från Sahara Silver i potten, modellen heter Gabrielle och ni kan se hur de ser ut på mig här. Bästa vardagssmyckena, jag har haft på mig mina dygnet runt sen jag fick hem dom.
För att vara med och tävla ska du följa Sahara Silver på Instagram (saharasilver) och sedan lämna en kommentar till det här inlägget om att du är med och tävlar, och berättar vem som är stjärnan i ditt liv.
Vad skönt det känns med långledighet framför så vi får träffa pappan i huset lite mer. Förhoppningsvis i alla fall, imorgon har han jouren så i värsta fall får han jobba som vanligt. Men vi håller tummarna för mycket familjetid! Skulle behövas så vi kan planera och prata känner jag, även om vi pratar mycket under dagarna ändå så är det ju inte samma sak som att sitta hemma och se varandra samtidigt. Vi behöver planera den där after-bröllops-festen och vi behöver planera en liten familjetripp vi tänkte göra i början av juni. Göteborg och Liseberg är lite av ett måste varje år tycker jag och nu tänkte vi kanske ta det i juni innan vi får tillträde till huset. För sen kommer det typ inte finnas tid på väldigt länge med all renovering och sen själva flytten! Midsommar kommer vi till exempel stå och måla och riva väggar haha… Förra midsommar var vi just i Göteborg och då visste jag innerst inne att jag var gravid även om jag inte ville testa riktigt då utan väntade ett par dagar till. Och nu finns hon här, vår lilla diamant! Hihi min lillasyster sa igår att hon trodde att lilla Idun var en ”ooopsie” eftersom hon kom så tidigt i mitt och Ms förhållande (jag blev gravid efter 9 månader tillsammans) men det var hon ju inte. Önskad och efterlängtad från första stund!
TACK för era fina och underbara kommentarer i inlägget här under… Jag blir alldeles rörd! För mig som har kommit så långt i processen och känner mig redo att prata om det är det ganska självklart att dela med mig just av anledningen att det kan hjälpa andra i liknande situationer. Inget barn ska behöva må dåligt i sitt egna hem där man växer upp med de personer som ska vara det tryggaste man vet. Men eftersom det är just där man växer upp, är det ju det enda ”normala” man vet om och därför är det extra svårt att ta avstånd ifrån, när man är mitt i det. Jag minns rättegången och min lillebror fick frågan om olika incidenter, den ena hemskare än den andra, när de utspelades. Hans svar att han inte vet, eftersom det var vardag, gjorde så ont i mig. Precis så är det för oss alla, vi kan inte säga exakta datum eller så, för det var så mycket så ofta. Inget den dagen i den månaden den tiden, för det hände så ofta. Alla barn förtjänar att känna sig trygga och älskade hemma, som förälder ska man ge sitt barn de bästa förutsättningarna för att glad och lycklig kliva in i vuxenlivet! Jag har tagit mig dit jag är tack vare andra personer men det har varit hårt jobb och till viss del finns fortfarande en del hjärnspöken. Flera år efter jag flyttade hemifrån till exempel var det ofta att jag nästan letade bråk (stackars F), för det var ju så livet skulle vara? Först nu de senaste åren har jag insett att livet faktiskt KAN vara så bra och enkelt som det är för det mesta. Självklart kommer motgångar då och då, det kommer det ju alltid göra, men den där grundlyckan får man ha, bör man ha. Både du och jag!
Jag tycker att vi kickar igång en valborgtävling senare, det förtjänar ni, världens bästa läsare.
Idag fick jag väcka min lilla dotter vid halv åtta eftersom vi skulle åka iväg till staden där jag växte upp, för att hälsa på min lillasyster och lillebror. Hon bökade i sömnen från 03 och framåt så jag trodde helt klart att hon skulle vilja äta kring 06 som vanligt ;). Men sen fanns ingen tid för morgonbloggning så here we go!
Somrig topp på mamman idag (H&M förra året), tänk vad mycket piggare man känner sig tack vare lite färg!
Conversetiden är här!
Första roadtrippen själv med bebis, och det gick alldeles strålande (är bara en sju mil sådär men ändå ;))
Mötte upp mina fina småsyskon och vi gick till ett café där vi hängde i ett par timmar. Urmysigt!!
Idun ♥ morbror och moster
Det är alltid med blandade känslor jag åker in i den här staden. Staden där jag växte upp och har både så många hemska och härliga minnen. Vi pratar alltid om det vi har varit med om på ett eller annat sätt, jag och mina småsyskon, och det är väl en viktig del för att bearbeta och lägga bakom. Jag är så glad för att vi kan prata med varandra, men också för att vi genom åren har vågat prata med utomstående. Några få som fått förtroendet, även om de inte fått veta riktigt allt, men som hjälpt oss att hålla oss över ytan. Många luckor kan vi fylla i med hjälp av varandra – när jag bodde hemma och var den ”utsatta” var de fortfarande små (när jag var 18 var de 8 och 6) och när de fick det jobbigt hemma fanns jag alldeles för långt bort. Det känns så fruktansvärt att jag inte fattade mer, fanns där mer och att allt efter ”mig” behövde hända. Kommer aldrig glömma natten när min lillasyster ringde mig och grät i andra änden av luren, när mamma skrek i bakgrunden och hotade döda henne, att polis och social kontaktades men ändå gjordes alldeles för lite. Socialen hjälpte inte alls utan menade att deras pappa som då bodde över 100 mil bort skulle göra något. Hur skulle han kunna göra det mitt i natten med två små barn hemma? Jag fick veta i efterhand av min bror att han till och med bott på gatan några nätter när de kastades ut, han ville inte be om hjälp? Känner igen det såå väl.. Lillasyster som hade världens finaste pojkvän och bodde där. Men alltså. Socialen som inte gjorde mer?! Det är hur jag har blivit bemött av socialtjänsten här i småland och hur socialtjänsten i norr har agerat, eller rättare sagt bristen på agerande från deras sida, som gör att jag går just socionomutbildningen. Jag ska ALDRIG tvivla på barns berättelser, alltid ta deras parti från början, för man ljuger inte om sånt, man gör liksom inte det. Blir arg bara jag tänker på att de inte trodde på mig för att jag hade högsta betyg i skolan, inte visade några andra tecken på att jag hade det dåligt hemma. Det borde ha räckt med min berättelse. Det krävs otroligt mycket för att man som barn ska ta avstånd från sin förälder på riktigt. För oss handlar det om misshandel, både psykisk och fysisk, det handlar om hot och kränkningar under många många år och det handlar om en mamma som fått fängelsestraff för det hon har gjort.
Även om jag saknar att ha en mamma så vet jag att jag, mina syskon och mina barn har det bättre utan henne. Men jag kommer aldrig förstå hur man kan välja bort sina barn, eller såklart ens såra sina barn till den grad att man får fängelsestraff för det. Mitt hjärta går sönder varje gång mina barn är ledsna och hemska tanke om det skulle vara jag som på något vis sårar dom. För att det ska bli så, ett relationsavslut, krävs det mer än att man bara ”tycker lite olika” eller inte ”riktigt kommer överens”. Vi har inte haft kontakt på nästan 3 år men jag vet att hon har avtjänat sitt fängelsestraff och jag vet att det är tal om utredning för schizofreni och adhd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir så, att hon får diagnos och medicin och en dag kanske hon faktiskt förstår vad hon har gjort? Med en sån diagnos skulle jag förstå varför. Tanken på att det måste finnas en diagnos är nog det enda som höll mig från att gå under, jag intalade mig att det måste vara så för att hon skulle bete sig så som hon gjorde. Om dagen med en diagnos kommer och jag och mina småsyskon skulle få frågan om förlåtelse, då skulle en del av mig som aldrig riktigt slutar att göra ont, göra mindre ont. Men som det är nu har jag det bättre utan. Det jag varit med om gör mig på många sätt till en bättre mamma, det är jag säker på. Alltså inte att jag är bättre än någon annan på något vis, men jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför vad mammarollen innebär och att jag aldrig någonsin skulle ta den eller mina barn för givna. Ärren påminner mig om det ofta ofta. För mig är det en ära att få ha mina barn i mitt liv och deras kärlek är det dyrbaraste jag har, och min högsta önskan är att för alltid få fortsätta vara en del av deras liv.
Det här inlägget som Elaine Eksvärd skrev är något jag tycker alla borde läsa. För oss som valt bort en förälder är det skönt att läsa att det finns de som verkligen förstår. Och för de som har haft turen att ha bra föräldrar få en tankeställare om hur bra de har haft det, och hur man faktiskt inte bör uttrycka sig kring oss som inte har haft det lika bra i föräldralotteriet. Det finns nog inget som gör så ont som släktingar som förminskar det vi har varit med om. Jag förstår att man inte kan förstå, men att förminska är inte okej. Jag kan till exempel aldrig fullt ut förstå hur det känns för någon som blivit våldtagen eftersom jag själv aldrig har blivit det, men jag väljer att alltid ha förståelse för de som har. F och M är två av dom som hela tiden velat förstå och framför allt trott på det jag sagt, utan att tvivla en sekund och det är jag evigt tacksam för. Jag hade en släkting som skrev något om att vi kan väl lösa det, det är så tråkigt att det har blivit som det är? Hon hade lite svårt för sin svärmor för de tyckte och tänkte väldigt olika… JA, det ÄR jättetråkigt på alla vis men som sagt, det här handlar om så sååå mycket mer än att vi tycker olika. Det krävdes som sagt en fängelsedom med fängelsestraff för att historian i vårt fall skulle få ett slut. Så mycket, och i så många år som vi aldrig slutade hoppas och lät det fotsätta i hopp om förändring,… Det är alltså ganska så mycket mer än att ha olika åsikter, det handlar såklart ofta om nedbrytande och rentav skadliga relationer.
Nu ska jag och min älskade Idun ut på en promenad i vårsolen och njuta av hur BRA vi har det. Här och nu. Tillsammans. Min älskade familj betyder verkligen allt för mig. Utan dom är jag inte jag.
Dagens höjdpunkt var att träffa fina Cintya! Jag och Idun tog en promenad och mötte upp henne på hennes lunch. Nästa vecka ska vi försöka få till en ny dejt och då kanske med barnen i stadsparken, längtar redan!
Titta så fina kläder Idun fick av Cintya! Allt från Lindex. Lindex och Kappahl har de bästa babykläderna tycker jag. Till Elion handlar jag helst på H&M men deras babyavdelning har inte imponerat på mig.
Denna urgulliga klänningsbodyn köpte jag på Kappahl medan vi väntade in Cintyas rast.
Nu blir det soffmys med min man, eller ja, om nästan 4 månader är han ju det ;)… Så sambomys it is! Idun ligger i sitt babygym på soffan brevid och sparkar och viftar och pratar. Imorgon ska hon och jag på utflykt och det längtar jag också efter, vi ska åka till lillasyster i staden där jag växte upp.
I denna tävling finns ett par örhängen från 
