Min kropp har varit i total obalans den senaste tiden. Efter 2 år kom min mens tillbaka (där kom alltså även förklaringen) och i helgen blev jag tokdeppig helt utan anledning. Men som M sa är det kanske inte så konstigt att min kropp reagerar så kraftigt? Speciellt efter 1,5 år av graviditeter som bara det är mycket hormoner under lång tid. Det kändes som om mensen var på väg men den kom inte så jag trodde dessutom att jag var gravid ett tag. För precis så var det med Aston. Tog till och med ett graviditetstest för om jag hade varit gravid hade jag velat veta så tidigt som möjligt. Men det var jag alltså inte och lättnaden var stor. För det hade inte blivit bra. Jag kan inte säga att det inte hade gått för allt går att lösa om man vill och jag är övertygad om att jag och M hade klarat det tillsammans, men det hade inte blivit bra. Därav lättnaden.
Jag ser fram otroligt mycket mot att börja plugga igen! Jag ser fram emot dejtkvällar med min man. Jag ser fram emot att få tillbaka min kropp och att kunna träna som innan. Att resa med lite större barn. Att hitta tillbaka till en Evelina som inte är gravid! Nej jag hade nog inte mått speciellt bra av en graviditet just nu tror jag. Eller det vet jag med tanke på hur jag mådde mentalt under graviditeten med Aston. Nu vill jag fokusera på att vara mamma åt våra tre små som ju är fullt tillräckligt och det är även för dom jag vill bli stark och stabil på alla sätt och vis.
Jag och M i förra veckan ♥
När vi var i Göteborg kände jag hur mycket jag längtar efter att göra saker bara han och jag. Typ åka iväg till Göteborg på hotellövernattning. Ja Aston är fortfarande jätteliten och Idun är inte så stor hon heller. Och det är med all sannolikhet inget som kommer ske i första taget (även om det inte skulle vara något fel med det) att vi åker iväg själva, min navelsträng till IDUN är fortfarande inte riktigt avklippt tror jag ;)… Men att VILJA göra saker med bara M, det är viktigt för mig att jag känner så.
Att jag blev gravid efter bara 9 månader tillsammans känns lite galet nu i efterhand, det är ju rätt tidigt ändå. Men vi tvivlade aldrig och vi utrstrålade nog inga tvivel heller. Kanske det rent av har hjälpt oss på traven att vi fick barn när vi fortfarande var sådär nykära? Det tror jag. Samtidigt som vi väl fortfarande hittar varandra i vår relation. Men att ha en stark förälskelse och attraktion till varandra underlättar nog ändå graviditeter och småbarnsår. Precis som förståelse och kommunikation. Ja det finns ju många viktiga ingredienser i en relation men jag bara vet att jag och M har allt som krävs för att klara oss genom allt, tillsammans. Det är en häftig känsla!
