Av någon anledning fortsätter jag samla på mig… speciella erfarenheter inne på H&M på A6. För två år sen när jag var gravid i vecka 11+0 stod jag inne på H&M och kollade på kläder när det plötsligt började rinna blod mellan mina ben så att jeansen blev alldeles blöta. Minns att jag hängde tillbaka kläderna jag hade tänkt prova och tog mig hattigt till närmsta toalett där jag ringde efter både skjuts och nya kläder. Det gick ju gick bra och det var varken första eller sista blödningen med Aston i magen. Men jag kommer aldrig glömma den stunden, det var traumatiskt även om det gick bra.
Förra fredagen jagade jag efter två vilda barn samtidigt som jag skulle välja ut tre outfits till samtliga små, också på H&M, när jag får ett sms från min mamma. Min mamma! Som inte hört av sig en endaste gång på 5 år. Ja linjen går såklart åt båda håll, men det jag fick höra då var att hon aldrig mer ville ha något med mig att göra och att jag skulle radera hennes nummer. Så det gjorde jag och ni som har hängt med vet ju att det hela bottnade sig i något helt annat än en vanlig konflikt. Jag trodde faktiskt aldrig att hon skulle höra av sig igen. Inte nu i alla fall. Men det gjorde hon alltså. Jag fick en chock och den senaste veckan har jag varit tvungen att reda ut mina känslor. Hela händelsen har gjort mig helt slut, av att fundera och tänka, vända och vrida. Många av er vet vad som har hänt och för mig finns det inte att bara låtsas som om ingenting har hänt. Däremot tror jag att vi har kommit till en punkt där vi kommer ge vår relation en ny chans. Jag vet inte hur det kommer gå, men jag känner att jag vill tro på det hon skriver och jag känner också att jag måste ge mig själv den chansen, att lära känna henne på nytt. Jag skulle nämligen aldrig förlåta mig själv om det en dag skulle vara försent. Alla människor förtjänar en andra chans. Speciellt om den som har sårat visar ånger och ber om förlåtelse hundra procent trovärdigt. Och även om det är som jag också har skrivit till henne att jag inte behöver ha en mamma, så vill en del av mig självklart ha det. Men då ska det vara ärligt, öppet och allt som har sårat ska redas ut.
Samma kväll, efter många tårar.
Jag började gråta inne på H&M men kunde inte säga varför till Elion och Idun, de vet inte om någon annan mormor än mormor Maria. Blev lite tokigt när en kvinna hittade Iduns mössa och kom fram till mig med den just då också, undrar vad hon tänkte!? Kanske att jag var helt knasig som blev så ledsen över en eventuellt förlorad mössa haha. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska känna. Det är läskigt att släppa in. Men man måste våga för att vinna, jag vet ju det….
❤
❤️
❤️❤️
Åh.. Tror du behöver massa kramar så här kommer ett gäng! ❤️❤️
Fina du❤. Hoppas det blir något bra av det här nu. Styrke kramar?
Kram ❤❤
Oj, vet ärligt inte om jag hade orkat eller vågat släppa in henne igen i mitt liv efter allt som hänt. Du är stark som vill testa igen!
Kramar Sofie ?
Mammor alltså. Min finns i mitt liv men jag upplever inte att hon gör sig förtjänt av titeln ”mamma”. Det är en av mina största sorger i livet, att hon är som hon är & beter sig som hon gör. Nu har jag själv precis blivit mamma för första gången & kan inte förstå hur hon kan hålla på som hon gör. Hon däremot tror nog att allt är frid & fröjd nu när bebisen är här & jag ”låter” henne vara mormor. Sån jäkla svår balansgång det där. Allt är alltid på hennes villkor & hon bara tar & tar. Finns där för en när det passar henne & då alltid med tusen små elaka gliringar om precis allt. Är alltid helt slut efter att ha träffat henne. Men förstår precis vad du menar för en liten del av mig hoppas alltid nånstans att det ska bli bättre & jag har gett henne tusen chanser, för hon är ju ändå min mamma på nåt konstigt sätt. Stor kram till dig, sånt himla klokt resonemang tycker jag ❤️
Känner igen exakt allt du skriver! Mitt barn går nu på lågstadiet och på ett sätt blir det lättare när hen växer upp och kan skapa en egen relation med mormor. Men också svårare då man måste hålla koll på att mormor inte upprepar mönstret …
Konstigt, jag förstod faktiskt att det som hade hänt var att din mamma hört av sig. Kanske en sån där känsla bara vi som har en icke-närvarande förälder kan sätta fingret på.
Lyssna på magen, den brukar oftast ha rätt. Jag har inte kommit så långt än att jag skulle kunna förlåta min pappa för det psykiska han utsatte både mig och min lillebror för, men en dag kanske jag också står där med egna barn och resonerar helt annorlunda. <3
❤️
Oj, jag förstår att du måste ha mycket att vrida och vända på nu ❤️ Hoppas för din skull att du inte bli besviken ?? En sak jag tänker på, som du kanske tänkt på själv, är att det ofta är bra att ta hjälp av en tredje, professionell, person vid samtal som gäller såhär svåra saker! Bara ett tips ? Önskar dig all lycka till! ✨
❤️
Skickar över en virtuell styrkekram!
Stor kram till dig och full förståelse för sin känslostorm. Själv har jag separerat med två underbara flickor och har en toppenrelation med deras pappa. Jag har en ny kärlek sedan 2 år som mina föräldrar inte accpeterat och haft sporadisk kontakt. Jag får pikar och att jag är dum i huvudet, förstör mitt liv osv….och nu väntar jag barn nr 3 och är såklart jättelycklig men vågar inte säga någonting till mina föräldrar. Jag är 31 och i mina föräldrars närvaro känner jag mig som en olydig flicka fortfarande som behöver vara rädd och fråga om lov….
Efter 15+ år ska jag nu, på hans initiativ, träffa min biologiska far igen. Som jag växt upp med, men av olika grunder inte haft kontakt med på så otroligt länge. Otroligt många känslor på samma gång.
Du resonerar så klokt Evelina !
Usch så tufft för dig, känner med dig och dina känslor inför detta du går igenom. Sänder massa styrke kramar till dig.
Har en tuff och svår relation med min lillebror, han har under många många år gjort och sagt saker till mig, min mamma, min pappa och storebror mfl. Han har sårat oss gång på gång och vi har varit där för honom och stöttat honom. Det är så mkt som hänt och jag bestämde mig till sist att jag inte orkade mer. Jag ville må bra och finnas för dem som brydde sig om mig.
Nu efter ca 1,5-2 år får jag ett samtal på julafton som jag missar pga att jag duschar, får ont i magen och mår illa. Jag väljer att inte ringa upp min bror. Dagen efter får jag ett sms: Hej syrran. Har du en sovplats till mig? sover just nu på en parkbänk. Din bror.
Vad skulle jag göra. Ringer min mamma som säger att han varit utan bostad i minst 4 dgr, ingen mat. Legat och sovit på en bänk.
Detta tog mig sååååå hårt. Historien är så mkt längre men ska avsluta nu?Det har varit många tårar,oro och samtal. Han bor nu hos min mamma och vi har massa arbete framför oss för att hjälpa honom på många nivåer. Men han är min bror, jag älskar honom. Jag vill att vi nu ska börja arbeta med vår relation, kommer ta lång tid, kanske år men jag vill aldrig ångra att jag inte gav honom möjligheten att be om ursäkt?
kram till dig och hoppas det kommer gå bra för dig❤️
Oj, supersvår situation och hoppas att ni hittar ett sätt.
Ingenting är likt din relation med din mamma men jag har också en strulig uppväxt med min mamma där hon svikit mig gång på gång och vi hade också ett långt uppehåll på många år där jag förenades med att inte ha henne som en del av mitt liv.
När jag blev gravid med mitt första barn fick vi lite kontakt igen och därifrån har det vuxit och hon har främst varit en del vårat liv som mormor till mina barn. Vet inte om det alternativet är görligt för din del men jag har inte orkar reda i allt gammalt utan mer gått in i något annat och det har fungerat för mig. Jag kommer kanske aldrig ha en mamma på det viset som andra vuxna har men vi har ändå en relation och hon är en del av mitt liv, på mina villkor.
Kram och lycka till!❤️❤️
Tack för att du delar med dig! Modigt.
Även om det inte är min plats att tycka saker så vill jag ändå säga att det faktum att du vill ge henne en chans till tyder på att du är en genuint fin person!
Förstår dina känslor! Jag har inte haft med min mamma att göra på 5 år. Hon har träffat min man en gång! Jag kan ibland fundera över och fantisera över om vad jag skulle känna om hon skulle höra av sig! På ett sätt vill man att hon gör de men på ett annat sett vet jag inte om jag skulle orka ta upp den kontakten jag har accepterat att jag ingen mamma har! Det som gör mest ont är den dagen jag måste berätta för min son om en mormor som finns men inte är här! Ja skickar massa kramar till dig och hoppas du gör de som känns rätt för just dig! Kramar
Ååh fina Evelina. Vad svårt.
Du brukar gå på magkänslan så jag förstår att du gör det nu med.
Stor kram till dig ❤
Åhh.. vet inte vad jag ska säga egentligen, kan bara tänka mig chocken, förmodar att det typ var den sista personen du väntat dig få ett sms ifrån..
Jag tror på att låta känslorna få komma, gråt om du vill.. och ge det lite tid ❤️
Vet ju inte vad hon skrivit men om det finns bara en liten chans att det kan leda till något bättre än den relation ni har idag, och du orkar.. så håller jag absolut med dig om att man måste våga för att vinna. Stor kram!
❤️❤️
❤
Åh! Blir imponerad av ditt stora hjärta men samtidigt lite orolig över att du ska bli sårad igen. Kan hon verkligen ha blivit frisk/kommit till insikt. Hoppas! Kram!
Massa kärlek till dig!
Synes du tar en rett avgjørelse Prøv og se, men uten barna Det hadde jo vært godt, hvis dere ble forsonet igjen Men da må man legge alt bak seg Håper det beste for deg Du har ett stort hjerte skjønne deg Klem
Jag bröt kontakten med min far. Han missbrukade och misshandlade oss fysiskt och psykiskt under hela min uppväxt. Förra sommaren låg jag inlagd på sjukhus, då kom han plötsligt dit en dag och bad om ursäkt för allt han hade gjort. Vi återupptog kontakten igen och han fick tom träffa sina barnbarn. Den 2e september kom samtalet, min pappa hade hittats vid frukost bordet. En massiv hjärtinfarkt tog hans liv. Är så tacksam nu i efterhand att vi tog upp kontakten igen, att han hann säga förlåt. Jag hoppas du lyssnar på din magkänsla❤️ Lycka till!
Hej!
Endast du vet vad som är bäst för dig och vad du är villig att satsa. Alternativet, att stänga dörren och aldrig veta vad som kunde ha blivit kanske skulle bli den största sorgen? Dock tror jag det är viktigt att kanske inte gå in med för stora förhoppningar. Har hon svår psykisk ohälsa ska man nog inte tänka sig att hon är helt frisk, däremot kanske mer välfungerande nu och en vilja att göra saker och ting bättre? Att du får chansen att berätta hur du känner det tror jag kan vara läkande i sig, även om ni säkert kommer att ha olika uppfattningar om saker och ting.
Mina föräldrar var alkoholister under hela min uppväxt och många gånger tänkte jag bryta med dom helt. Så när jag var vuxen tog de tag i allt och blev nyktra. Visst blev det några återfall där jag tänkte ge upp men gjorde inte det. För en tid sedan gick min mamma hastigt och oväntat bort och med facit i hand kan jag säga att jag hade förlåtit det mesta bara för att få se henne igen. Döden är oåterkallelig och den störsts sorgen, inte det som varit.
Även om det bara skulle bli ett samtal med din mamma tror jag att du behöver det, om inte annat bara för att få veta. Men som sagt, det är bara DU som vet vad som är rätt för DIG.
Önskar dig stort lycka till och tack för att du delar med dig!!!
❤
Kan tänka mig att det kan kännas svårt. Jag tycker inte att du ska öppna dörren helt och hållet och inte blanda in dina barn i första vändan. Kanske bara du och mamma ska träffas först på neutral mark. Om det går.
Ibland gäller det att acceptera vem personen är och inte förvänta sig mer. Lättare sagt än gjort men då man klarat det så kan man oxå ha en relation 🙂
Vad bra att du vågar ta steget mot din mamma, för som du säger så är mamma alltid mamma. Jag håller tummarna för att det går bra!
Åh så knepigt men vad fint av dig att öppna dörren på glänt och ge henne en andra chans.
Vilken fantastisk fin människa du är <3 Och modig! Vi får lära oss mycket av att våga ta motgångar, sorger och våga ge nya chanser.
Ta hand om dig! KRAM