Mamma som är pepp på att hämta sina minisar på förskolan!
Det hade gått bra idag, väldigt bra. Idun ville precis som igår vara kvar en stund till haha. Aston däremot hade precis vaknat när jag kom så han blev supermammig när han såg mig och akut kramsugen. Det var jag med så passade ju bra ;). Vi tog en promenad direkt till svärmor som ville bjuda på mellis! Svärmor som egentligen skulle hämtat idag men jag avbokade eftersom morgonen var som den var och hon inte behövde hämta dom. Min fransfixtid blev nämligen ombokad.
Farmor och farfar fick hjälp med trädgårdsfix och jag njöt mest av livet. Känner en extra tacksamhet över allt just nu. Att jag får vara där jag är liksom.
Även om jag önskar att vissa saker skulle vara annorlunda (typ ha en mamma) så är det jag faktiskt har riktigt jävla bra. Jag accepterar och måste erkänna att det är härligt att som nu kunna kanalisera energin rätt.
♡
Vad härligt att förskolebarn slutade bra idag! Blir så glad för er skull.
Angående det där med att sakna sin mamma. Visst är det galet att efter så många år ändå känna ett enormt tomrum!? Det är 8 år sen jag sa upp kontakten nu, med ett kort försök till försoning förra sommaren vilket inte funkade. Jag går liksom runt och känner att jag har koll på läget, livet är fint och självklart som det är och känner mig stark. Ändå kommer perioder när det slår mig vad himla arg och ledsen jag är över att uppväxten sett ut som det gjort, och att min numera 3åriga dotter en dag kommer fråga vart hennes mormor är och jag ska försöka förklara. Hon bor typ 100 meter från oss, så jag ser henne ju då o då, på byn eller affären, och att varje gång tänka att det är min unges mormor men det vet hon inte ens, och vi kan inte träffa henne för att hon är elak, självisk och har sagt att hon inte vill träffa mitt barn pga att jag inte klarar av att ha kontakt med henne. (Planen var annars att sambon skulle vara mellanhanden o se till att dom fick träffas ibland.) Att vara på mina brorsbarns kalas och gå förbi henne så nära att armarna stryker mot varandra, veta att jag en gång låg i den där magen, och nu tycker hon att det är helt rimligt att behandla mig som luft och ingenting… Jag är så arg över att en mamma kan bete sig på ett sånt vis, det är helt vidrigt. Önskar att det kunde få stanna vid ilska. Men jag känner ju sorg också, tyvärr. Känns som att det är nåt som alltid kommer göra ont. Men man lär sig ju iaf hur man INTE vill behandla sina egna barn, så nåt positivt har det väl för med sig ändå.
Men ja, jag förstår din känsla. Tänk om våra mammor kunde inse vad dom gör… men jag har tappat hoppet om det faktiskt. Livet är som du säger så himla bra nu, faktiskt, så jag försöker njuta av det och fokusera på hur galet bra det blev tillslut istället.
Tack snälla!
Åh och jag förstår dig. Känner igen det du skriver SÅ väl och ja. Kanske vi aldrig kommer över det, det tror jag faktiskt inte att man kan, och kanske kommer det alltid pendla mellan ilska och sorg. Men som du säger om vi kan använda det vi varit med om för att bli ännu bättre mammor åt VÅRA barn kan vi hjälpa till att göra framtiden bättre. Ha goda relationer med våra barn och barnbarn så länge vi lever. Ge våra barn en underbar uppväxt. Det är dessutom deras förluster och vi som får ha dessa härliga barn ”för oss själva”. Vad synd att ni inte kunde lösa det som tanken var, men är hon för stolt för att mötas halvvägs kanske hon får skylla sig själv. Det är ju upp till henne att ha en se till att det finns en relation till sitt barnbarn kan jag tycka. Måste vara jättefrustrerande att ses och bo så nära?! Min mamma bor 130 mil bort och jag vill inte ens tänka tanken att hon skulle bo i samma del av landet.
Kramar ♡
Du är alltid så fin, Evelina! Måste fråga, var kommer dessa gröna (?) chinos ifrån? Älskar dom.
Kan ju passa på att tillägga att vi träffats en del när vi var små, har vaga minnen av dig. Jag var bästis med din storasyster.
Åh tack snälla! Nemen var du!? Är det Sofi som flyttade till skåne möjligtvis?
Chinosen är från H&M, fast för många år sen. Kanske det finns liknande nu med, det är väldigt användbara byxor hehe. Har dom lite för ofta men de är så sköna. Kram!
Som svärmor tyckte- du är verkligen otroligt fin i uppsatt hår!
Åhhh tack snälla du!! ♡
Och jag är tacksam för att du är öppen och berättar om din mamma! Det gör så att jag (och säkert många andra) inte känner mig så ensam i avsaknaden av en förälder.
Jag har varit ”utan pappa” sedan jag var 16 år. Är idag 35. Under många år gick jag omkring och var så arg på honom (och på allt och alla.) När jag fick barn för nästan 9 år sedan kom sorgen (som du beskrivit så bra flera gånger.) Nu 19 år sedan kan jag fortfarande känna en sorg men jag har nu kunnat börja minnas de bra stunderna som faktiskt fanns, dock alltid med ett litet sting i hjärtat. För frågan ” hur kan man inte vilja ha sitt barn” tror jag alltid kommer finnas där.
Tack snälla för din kommentar. Jag blir lika glad när du och andra delar med sig! Tillsammans blir vi nog lite starkare, och förstår att det INTE är vårat fel.
Har precis som du börjat tänka mer och mer på de bra stunderna och allt som var bra, jag vet inte om det är för att man får allt mer distans till det som var fel och dåligt och det liksom suddas ut lite? Eller att ilskan byts ut mot sorg? Människan har en otrolig förmåga att bli stark igen!
Största kramen ♡
Wow vad snygg du är i håret!
Nemen tack snälla du!! ?
?