Ni som hängt med länge vet ju att vi brukar försöka uppmärksamma den 6:e varje månad, eftersom vi hade vår efterlängtade första dejt (vi hade väntat i 9 månader kan man säga haha) och idag är inget undantag! 5,5 år tillsammans och 3,5 år som gifta just precis idag. Jag har ordnat barnvakt och vi ska göra såna där saker vi drömmer om att få göra ifred. Som att titta på fönster. Haha ja det är sant. Vi behöver och vill göra det men det funkar liksom aldrig helt bra när de små är med. Mycket kan man göra, men inte tänka seriöst på såna saker. Så vi ska utnyttja barnvakten till att göra just det, och självklart ut och äta efteråt. Kanske bio också om vi inte är för trötta 🙂
Blir alltid nostalgisk när jag tänker på tiden då vi träffades. Vi blev verkligen blixtförälskade (även om jag försökte spela oberörd i typ två dagar haha, vilket väl var rätt naturligt med tanke på att jag nyligen blivit lurad) och även om det har gått upp och ner för oss under åren tror jag det är just att vi är duktiga på att fortsätta dejta som är ett vinnande koncept. Senast igår fick jag fjärilar i magen bara av att titta på honom!
Min outfit vår första dejt, en fredagskväll en solig men halvkylig septemberdag. Jeansen gick sönder på natten sen haha… Efter en helkväll på stan blev vi utkörda vid stängning och först tänkte vi skiljas åt, vi stod och väntade på min buss… Men bussen kom och bussen åkte vidare – vi ville helt enkelt inte skiljas åt ännu. Mange skjutsade mig på sin cykel och när jag skulle hoppa av fastnade jeanstyget på något sätt i hans gamla crescentcykel och mina jeans gick sönder. Så det var inte mer spännande än så hehe.
När han fortfarande var lite halvhemlig för er, knappt två veckor efter första dejten. Här hade han hämtat mig efter jobbet för att få shoppinghjälp, han skulle på någon fest och behövde köpa skjorta, väst och fluga. Samma kväll när vi var hemma hos honom kom hans pappa förbi för att lämna deras katt som de hade då, Mange brukade vara kattvakt när de skulle till Spanien. Inget planerat första-möte med min blivande svärfar men att han skulle bli min svärfar kom faktiskt på tal redan då haha. Manges pappa är lika öppen och rättfram som sin son och sa ”ska ni gifta er eller?”, när han såg Manges nyinköp. Tänk så rätt han hade 🙂
På vår tvåårsdag, med Aston i magen sa vi ”I do” till varandra i New York.
Evigt tacksam för Emelies foton från den dagen! De får mig att längta tillbaka till NY ännu mer. Men tillbaka till idag, 3,5 år senare. Tänkte såklart börja svara på era frågor men får dela upp det lite tror jag 🙂
Från en trebarns mamma till en annan vilken är er största utmaning med tre barn med tre olika viljor just nu? Några tips på att lyckas i vardagskaoset som ständigt råder hemma?
Haha ja tre barn kan ju verkligen vara tre olika viljor. Och tre olika personligheter, tre olika temperament osv, osv. Jag tänker att det är viktigt att tänka på att även om man ska vara rättvis, så måste man möta barnet utifrån just det barnet. Det kanske inte blir rättvist så sett, men alla har olika förutsättningar och det måste man faktiskt ta hänsyn till. Nu menar jag förstås inte att de ska få olika många godisbitar eller så, där får man ju vara rättvis när det går att mäta. Men jag kan till exempel inte förklara eller prata exakt likadant med Idun som med Aston för de är så olika i sättet att vara. Acceptera varje familjemedlems olikheter. Och med två små har i alla fall vi mycket att de ska göra samma sak samtidigt, vet inte om det är så hos er med? Då kör vi mycket varannan gång, och det köper dom. T.ex. välja program på Netflix då får de välja varannan gång. Eller om de båda vill att jag ska natta (typ varje kväll) blir det varannan nattning hos Aston och varannan hos Idun. Varje ny sådan sak kanske blir lite gnälligt första gången, men är vi bara konsekventa är det liksom okej sen. Vid tillfällen när de inte vill göra något, typ gå och borsta tänderna på kvällen, då brukar vi säga ”vem vinner” och då får de båda fart hehe… Tror mycket på att göra det mesta till en kul grej och framför allt att VÄLJA SINA STRIDER! Vill dom ha en viss tröja, jamen låt dom ha det då. Jag tror även mycket på att prata. Prata, förklara och var mot dina barn som du är mot din kärlek eller vän i sättet att prata. Att vara diktator bara för att man är förälder är inte min melodi. Självklart behövs regler för att hålla ihop det där vardagskaoset. Självklart kan jag tappa tålamodet. Men det är okej att göra det, det är okej att bli arg. Bara man säger förlåt efteråt och förklarar att alla kan bli arga ibland men det viktigaste är att man säger förlåt och blir sams igen. Men det är nog min största utmaning med att vara mamma – inte tappa tålamodet. Och att övervinna känslan av att inte räcka till! Vi gör ju alla så gott vi kan. Försök att hjälpas åt med alla hushållssysslor, då får man energi till de tillfällena när det är syskon som retas eller vad det kan vara. Vi delar upp i att jag städar och tvättar till största del, Mange lagar mesta maten. Varför dela exakt lika, när man kan dela ungefär lika och fokusera på att göra det man ändå tycker är roligast av alla sysslor? Och de dagar det helt enkelt känns omöjligt och tålamodet är obefintligt? Ja då är det viktigt att tänka att this to shall pass och en dag är de inte små längre och då kommer du säkert att sakna just det här vardagskaoset med allt vad det innebär <3
Jag skulle vilja veta hur det går med kontakten med din mamma nu? <3
Det går. Vi hörs av en del men bara i text. Och vi kan av naturliga skäl inte ses, eftersom vi bor över 100 mil ifrån varandra. Men att hon kom hit i höstas för att hälsa på betyder såå mycket. Jag märker i hela hennes energi att hon är annorlunda. Hon har fått hjälp. Jag kommer aldrig att glömma det hon har gjort men jag har förlåtit och hennes sjukdom förklarar väldigt mycket. Jag förstår varför hon gjorde som hon gjorde. Jag förstår att det var hennes sjukdom som förstörde. Den förstörde ju även för henne och jag är ledsen över att det är så många år som gick utan att hon fick hjälp. Men å andra sidan HAR hon nu fått hjälp och ja… Jag accepterar att det är som det är och kommer väl alltid sörja min barndom på något vis. Men även om vi inte har en nära relation på det sättet som många har med sin mamma, så tänker jag att det nu ändå är en helt okej relation. Ingen är arg. Och jag tror att vår försoning var en pusselbit som saknades i mitt liv. För ett tag sen när jag var och hälsade på mina småsyskon körde jag förbi området där vi bodde. Jag brukar göra det ibland, vet inte riktigt varför men säkert för att bearbeta. Och nu var det första gången som jag inte kände det minsta obehag eller klump i magen. Istället såg jag på skogen bredvid och tänkte på hur härligt det var att kunna gå direkt ut i motionsspåret. Jag såg radhuset och tänkte på hur gulligt och fint det är. Som sagt, jag har inte glömt allt det hemska och dåliga, men jag kunde äntligen se allt det bra först och främst.
Har du en nära relation till alla dina syskon? Du skriver mest om lillasystern, men allt kommer såklart inte fram i bloggen ?
Jag har mest kontakt med lillasyster, säkert för att vi har bebisar gemensamt och vi kom såklart varandra ännu närmre i och med att jag var med på deras förlossning… Men jag har många syskon, på mammas sida har jag fyra syskon och på pappas sida två. Pappas söner som han har med sin nuvarande fru har jag aldrig bott med och jag tror att det bidrar till att vi inte har den klassiska syskonrelationen? Och ena lillebrodern på mammas sida har jag inte så mycket kontakt med, men han bor nära mamma så där är avståndet en avgörande faktor antar jag. Inga av mina syskon bor i samma stad, alla är utspridda men jag hade verkligen önskat att alla bodde HÄR haha.
Jag har varit frånvarande från sociala medier ett tag och i såg nu att din instagram är privat och på bloggen syns inte barnen mycket. Är det något som hänt eller bara ett beslut?
Jag bestämde mig för att de inte längre skulle vara en del av bloggen. Anledningen är framför allt att jag inte längre känner att jag kan motivera eller stå för att visa dem öppet. Vem är jag att bestämma det liksom? MIG kan jag visa och Mange och andra vuxna som är okej med det. Men mina barn är barn och jag känner inte längre att jag vill att deras ansikten ska synas som tidigare med hänsyn till deras integritet. Sen är mitt yrkesval en avgörande faktor som fick mig att genomföra beslutet, eftersom jag kommer att ha ett jobb där det kan vara bra att vara mer privat med det privata.
♡
Kommentera