Har du alltid velat ha ”många” barn? (Man räknar väl inte tre barn som många men få är det ju inte heller;))
Nej det har jag inte. Jag har däremot alltid älskat barn (när jag var typ sju ville jag bli barnmorska, lågstadielärare och barnläkare var andra yrkesdrömmar senare) men när jag var yngre tänkte jag kanske ett barn. Så kände jag tills jag var runt 20, då kickade min barnlängtan igång i samband med att jag blev moster för första gången. Och när Elion bara var två månader ville jag ha nästa barn, så man kan säga att jag blev såld direkt. Samma dag Iduns föddes kände jag att jo, en gång till skulle jag nog vilja vara med om det här. Nu försöker jag reda ut mina tankar kring om jagskulle vilja ha fler barn (för tanken har slagit mig), eller om det bara är att jag älskar att vara gravid och föda barn. Det sistnämnda är ju liksom inget hållbart resonemang haha.
Minns på vår bröllopsfest när min farmor påminde mig om just det – ”tänk när du sa att du bara skulle ha max ett barn, nu har du snart tre…”
After school med liten mysis som haft feber i dagarna två <3
Tänd brasa ett måste ikväll för den här förkylda mamman som liksom fryser i vanliga fall om kvällarna 
Känslig fråga kanske men hoppas det är okej. Hur kommer det sig att du och F inte ”skaffade” fler barn? Om du nu ville ha fler så snart efter Elion menar jag
Kram!
Även om jag kände att jag ville ha fler barn så snabbt så var jag ändå inte redo för det så tidigt. Kram
Jag har också tre barn. Har älskat att vara gravid, att föda och den första speciella tiden med en ny liten människa. Och jag har verkligen känt (och känner stundtals) att jag är nog inte färdig. Jag skulle så gärna vilja uppleva en graviditet, en förlossning och den bebisbubbla jag levt i tre gånger.
Men så har jag ändå landat i att- nej vi kan inte ”skaffa” fler barn bara därför. För en annan sanning är den, att det småbarnsträsket vi är i nu med blöjor, trots, kladd vid matbordet, hämta och lämna, vabb, skolläxor, fritidsaktiviteter.. Det gör mig ganska matt och jag längtar lite efter att få ”leva” lite. Missförstå mig inte. Vi är mitt i livet, livet pågår ju just nu, hela tiden. Men ändå känns det som vi står lite på hold ? Vår dotter är 7 och börjar bli mer självständig och det är så skönt. Jag kommer på mig själv med att längta lite till pojkarna blir det också, samtidigt som jag vill ha dom såhär små lääänge. Var tid har ju sin charm.
Jag älskar barnen mer än vad ord räcker till för att beskriva, såklart. Och jag känner att jo, vi är ju kompletta såhär. Jag ser fram emot att få uppleva livet tillsammans.
Kram på dig Evelina ?
Hihi kanske dessa tankar är vanligare när man som vi gillar biten med att vara gravida, föda barn och ha bebisa? Alla trivs ju inte med det och uppskattar mer det som kommer sen. Åhh ja det är kaos och fullt upp många gånger men jag försöker att se det som LIVET för jag inser att så fort det kommer vara förbi med småbarnsåren kommer det nog att kännas tomt?! Men absolut – var tid har sin charm!
KRAM
Jag undrar om tanken på fler barn typ nånsin försvinner helt? Känns som att jag har hört så många som säger att ”jag hade nog velat ha X antal barn” och de är då förbi barnafödande ålder. Tänk om man aldrig känner att familjen är helt komplett?
:S Många känslor kring det! Och hur vet man liksom när det är en önskan som kanske inte ska följas för att det mer är en önskan över att ”det inte ska vara slut” med barnafödandet och småbarnstiden? <3
Jag kan nog känna att familjen är komplett…. Men att det skulle finnas plats för fler ändå haha. Vi tänker precis lika – jag vill reda ut ifall det är en önskan om fler barn eller om det ”bara” är för att det är så himla speciellt och magiskt!
Jag hoppas på att jag kommer att känna mig ”färdig” när denna graviditet är över. Jag tycker att det är jättemycket med en graviditet som är jobbigt. Kan typ räkna upp hur mycket som helst ? Kanske främst oron… Men jag vet också att jag har en tendens att glömma allt jobbigt väldigt fort ? Så även om jag, kanske speciellt i början, peppade mig med att ”det här är sista graviditeten!” så känns det inte lika lätt att göra det längre, får nån slags separationsångest från hela barnafödande-biten tror jag ? Men försöker tänka på allt roligt vi kommer att kunna uppleva som familj och att det är viktigt att ha tid för alla barn, vilket är lättare när man inte lider av sömnbrist som man ofta gör under bebistiden tillexempel. Alltså att jag borde lägga min energi på de barn vi har (kommer att ha inom en snar framtid) än att lägga den på att producera fler
Typ så försöker jag tänka 
Känner så väl igen mig i de där om man vill ha fler barn eller om de är de där med att man älskar graviditet/födandet/bubblan
Skulle kunna göra om de hundra ggr om (har också 3 underbaringar)
Hihi ja jag verkar inte vara ensam, det känns bra