Igår blev jag kär i en body på Lindex, som inte fanns i Astons storlek (ni ser den på bilden nedan). Inte heller fanns den på Lindex webshop så idag på förmiddagen åkte vi in till centrum där den skulle finnas. Älskar när man kan se på hemsidan om produkten i fråga finns i lager och i rätt storlek dessutom.
Måste säga att Lindex baby- och barnavdelning just nu leder över Kappahl enligt mig. SÅ mycket fint!!!
Och den här tjejen – finaste tjejen i hela världen!!
Man får ju inte säga att man önskar kön och jag har heller aldrig gjort det. MEN jag tycker helt ärligt att det är jätteroligt att ha fått både killar och en tjej. För faktiskt så ökar ändå sannolikheten att jag får en liten shoppingkompis i Idun, jag tror absolut att vi är ”duktiga” på att fostra in våra barn i roller, men jag tror också att tjejer ÄR mer på ett visst sätt och killar mer på ett annat oavsett vad vi gör. Vissa intressen är helt enkelt mer ”killiga” och ”tjejiga”. Elion tycker inte om att gå med mig i affärer längre. Samtidigt som att det självklart finns undantag och vi är kort och gott bara personligheter med olika intressen och ja – personligheter. Jag vet att man säger att man uppfostrar sina barn på olika sätt och jag har säkert också bidragit till det men jag försöker ändå tänka på att de ska behandlas lika i de avseenden där det är viktigt. Jag har sedan de varit nyfödda sagt lika ofta som till Elion som till Idun att de är söta och tuffa t ex. Söt skulle nog de flesta säga är ett tjejord och tufft ett killord. Jag tycker det är ord som ingen äger. Precis som det där om att rosa skulle vara en tjejfärg – det är EN FÄRG. Ni som hängt med länge vet att Elion hade rosa när han var liten emellanåt, och det hade han för att han passade jättebra i starkare rosa. På förskolan var det andra småkillar som såg upp till honom och också började gilla rosa, men sen han började i skolan är det mest blått eller svart som gäller. För det mesta. Jag tycker det är synd att det ska vara så, samtidigt som jag verkligen tror att det ständigt blir lite bättre och bättre i den frågan. Precis som det hela tiden sakta men säkert blir bättre och bättre i jämdställdhetsfrågan. Och även om det är lååångt kvar där, så är ändå Sverige ett land där vi har kommit långt och är ett av de mest jämdställda landen i världen.
Oj, där blev det en lång utsvävning, jag skulle ju mest skriva om varför jag är tacksam mot JULA idag!
Det var nämligen så att hela lilla familjen var på JULA idag, jag bar Aston och M kollade på handtag. Jag tittade på Idun, hon var precis bakom mig. Jag kollar på M som visar en hussiffra. Jag kollar åt Iduns håll igen, men nu är hon inte kvar. Jag tänker att hon är säkert lite längre bort. Går dit men ser henne inte. Vänder tillbaka och säger IDUN till M som börjar leta efter henne åt andra hållet. Jag går tillbaka åt hållet jag kom ifrån och frågar en i personalen om han sett en liten tjej i rosa jacka men det har han inte. Vänder mig och möter M som inte heller hittat henne och nu börjar paniken komma smygande, han säger till mig att gå och ställa mig vid utgången. Jag gör det, mannen som jag frågade följer efter mig och säger till informationen att ropa ut en efterlysning och jag som hunnit få PANIIIIIIK nu kan inte hålla emot tårarna längre, jag tänker så många hemska tankar. Det är inte likt Idun att försvinna så långt. Och jag tänker på alla hemska människor det finns…. Mannen i personalen kommer fram till mig och säger någonting som jag inte minns, jag hör liksom inte och har verkligen fått panik och kan liksom inte registrera någonting förutom att titta efter Idun. Vi ser längst in i affären bortanför kassorna att folk börjar vifta mot oss, han i personalen går dit först (tror jag), jag står kvar vid utgången och tänker bara att ingen ska få komma förbi här med Idun, men så ser jag att någon i personalen håller upp Idun i famnen och jag skyndar bort samtidigt som tårarna rinner – av lättnad nu. Titta vad glad mamma blir av att se dig sa mannen som höll i Idun och då vaknar jag till ur min panikslagna känsla och tänker att ja, jag måste ju visa att jag är just glad, inte rädd. Alltså jag har ALDRIG varit så skräckslagen i hela mitt liv, heller aldrig så glad över att se någon. Och alla i personalen som letade och lugnade oss (mig hehe) är dagens hjältar för mig. Detta pågick säkert bara några få minuter men det kändes som en halvtimme. Av ren och skär skräck.
Vet ni vad hon hade gjort? Jo hon hade gått längst bort i butiken (bort från oss) och till en trampcykel, som hon testade förra gången vi var där. Hon var minsann inte det minsta rädd haha…
Usch så hemsk känsla, förstår att det måste ha varit fruktansvärt! Skönt att allt slutade bra! ??
Ja!! <3
Usch! Hemskt jobbigt, vet känslan har hänt mig en gång och maken en gång. Vi har en liten kille som gärna smiter iväg tyvärr och tre gånger har han rymt iväg sådär! Tänkte som du, hemska människor finns. Ställde mig vid utgången så fort jag fått hjälp också, tur ni också fick hjälp!
Busungar!! Tur det löste sig <3
Usch, jag vet vilken hemsk känsla det där är! Jag minns när dottern var yngre och helt plötsligt var borta när vi var och handlade. Jag fick panik, tårarna rann och personalen hjälpte till att leta. Jag föreställde mig det ena och det andra under den korta stunden, men till slut hittade jag henne.
Hörde hennes fnissande ur en av klädställningarna där hon hade gömt sig. Ut kom hon skrattade och sa ”bu här är jag, mamma”. Efter det pratade vi mycket om när de är läge och busa och inte, och som tur är så har det aldrig hänt igen.
Kram Sanna
Nemen busfia!! Ja usch man hinner tänka det värsta, det är ju ens största rädsla såklart.
Kram!
Herregud vilken känsla,jobbar ju i ett köpcenter o vet själv känslan när en liten tjej kom fram o fråga ol jag sett en man o så beskrev hon honom o jag då frågade om hon tappat bort mamma o pappa. Man blev så orolig så man höll henne nära för o inte tappa bort henne o hon stod nära kassan så jag hade koll. Hjärtat verkligen klappa
Ja jag har varit med om samma, en kille som tappat bort sin förälder. Han försökte vara modig men till slut brast det. Vi hittade hans pappa snabbt som tur är. Tack gode gud att de större barnen vet att man ska fråga någon i personalen om hjälp!
Vi tappade också bort vår tvååriga dotter i en affär i ett köpcentrum på semestern. Vi hade aldrig varit i köpcentrat förut och var själv lite vilsna där inne. Det var också panik och minnesförlust innan vi hittade henne bakom klädställningar!
Vad skönt att det gick bra!! Kram
Vi tappade bort vår dotter en kort stund på Skansen. Hon drog iväg till bilarna på räls och ville åka. De höll på att reparera en grej där vi var och hade igång massa maskiner så det gick inte att ropa. Men mitt i en paus av allt buller så hörde jag henne ropa.
Det värsta hände dock min kompis. Hon kom till fsk för att hämta på dagis och HON upptäcker att sonen är borta från dagisgården. Katastrof. Där kan man snacka panikslagen, mitt i ett stort trafikerat område i Sthlmsförorten. Kaos. Fsk hade problem med att inte bara barn öppnade och lämnade grinden öppen utan även personal!!!!! Helt galet! De hittade honom (och hans kompis!!) på skolgården intill men det blev verkligen ett trauma för min vän 🙁
Oj!! Jag hade nog bytt förskola för så får det ju INTE gå till!
Den känslan är hemsk! Värsta gången var faktiskt här hemma när mellanbarnet var ca 1 år och vi var nyinflyttade. Plötsligt blev det tyst i huset och jag skulle kolla vad ungarna gjorde. Men det fanns ingen lillebror och ytterdörren i källaren stod på vid gavel. Oj vad vi letade. Grannarna har en ganska stor damm så det var ju skräcken, att han skulle ramlat i. Vi bor på landet så jag sprang ut på grusvägen och maken spang i skogen med en gråtande treårig storasyster. Vi letade i 10-15 minuter. Den känslan sen när jag kommer hem och ser maken med lillebror i famnen! Den glömmer jag aldrig! Han hade suttit i badrummet och lekt med toapapper och såklart han inte svarade när vi ropade för då skulle han ju inte få fortsätta?
Och ja, jag är också såå glad att jag har en dotter och två söner men det är en liten sorg att dottern inte har en syster..
Nemen åhhh lillebror! Förståeligt ur hans synvinkel men fruktansvärt för er föräldrar förstås!
Kan för övrigt förstå dig i tanken om en syster till dottern. Jag är ändå nöjd med våra tre som det är, men skulle jag önska något mer skulle det faktiskt vara en dotter till. Ha två av varje 🙂
Kram!
Vi kommer att ha konstellationen en storebror med tre småsystrar (fast en av dom är väldigt nära honom i ålder). Det blir säkert jättebra men storebror ville så gärna ha en lillebror så det gjorde lite ont att se honom besviken när vi berättade att det blir en till lillasyster. Men han har helt kommit över det nu. Kan ibland tänka tanken att vi kanske kanske skulle skaffa en femte ändå, men då får det ju naturligtvis bli en till tjej, ingen fara så, men det skulle ju också vara en till chans att ge storebror en lillebror.
Den känslan av panik!! Fruktansvärd. Hänt mig på Ikea och vilken panik och det finns många utgångar en hemsk människa kan ta m barnet om någon skulle tagit dottern min som var 3 år. Personalen var underbar och hjälpte mig. Hittade henne provliggandes en säng ?❤ Ingen stress där inte,.hade t o m.tagit av sig sandalerna och krupit ner under täcket ? Var med om en sak en sommar med som.gjorde oss livrädda. Vår då 4-åriga dotter var på baksidan och hoppade studsmatta. Baksidan har en skog bakom med en stig. Passerade i princip aldrig någon där. Jag satt på altanen och såg en man gå förbi. Reagerade då det var så ovanligt. Men han passerade helt normalt en bit bort. Jag satt kvar och tittade kanske en kvart sen var maten klart så gick in för att fixa. Kommer ut igen och dottern var inte kvar i studsmattan. Jag gick runt på tomten och letade ännu ingen panik då hon var superordentlig av sig och aldrig lämnat tomten utan att säga till. Jag gick in i huset och ropade lite stressad nu efter henne. Inget svar. Sprang upp och nej ingen dotter. Gick till närmaste grannen där hon lekte ibland och frågade efter henne. Hon var inte där. Jag fick panik. Kom då på MANNEN som passerat!! Har han tagit henne från studsmattan??? Oj oj vilken skräck. Jag ringde min man som var i närheten och bara vrålade X är borta!! Kom hem nu!! Han kommer springande m sin vän. Jag säger att vi måste ut i skogen ifall han tagit henne. Min man är också i panik men ändå mer sansad än jag. Jag rusar ut i skogen mot ett kärr och hinner tänka hemska saker som att hon ligger i kärret. Ingen där som tur är! Hör min man m vän ropa efter henne i skogen. Vi letar säkert en halvtimme utan att hitta henne. Jag rusar hem för att ringa polisen och tänker att de kommer inte bry sig!! Att det gått för kort tid. Springer in och letar i panik efter telefonen var helt tilt i huvudet nu. In kommer dottern genom dörren! -Hej mamma jag har varit hos X. Mitt hjärta där alltså vilken hjärtklappning och lättnad!!! Hon hade varit hos en nyinflyttad hon aldrig lekt med. I paniken slog tanken mig inte att leta där. Var så rädd att mannen tog henne så blev helt blockerad och allt fokus blev att hitta henne i.skogen innan han gjort henne illa. Det hade aldrig hänt att hon gick iväg heller. Efteråt kände jag mig löjlig… Men tänk om… ?
Åh herregud vad hemskt!! Jag förstår din reaktion, för bara TANKEN på att något har hänt…. Det är så läskigt så man inte vågar tänka på det annars och när de försvinner blir det liksom påtagligt att det faktiskt kan hända. Usch! Tur det slutade bra för er också <3
Hittade en liten flicka alldeles ensam på Liseberg för några år sedan. Det var kanske trettio grader varmt och gassande solsken och hon vandrade runt i barndelen av parken ensam och barfota, kanske tre år gammal. Jag frågade om hon visste var mamma eller pappa var men hon var jätteblyg eller rädd och ville inte prata. Gav henne vatten att dricka och gick till kaninhuset för att meddela personal. Där fanns en ung kille som tackade för att jag hjälpt till och menade att han skulle ta över och efterlysa flickans föräldrar, men när han försökte lyfta upp henne fick hon panik och började gråta. Så jag satt kvar med lilltjejen i en kvart eller så tills en mamma plötsligt dök upp helt utom sig. Visade sig att de varit på barnteater och att flickan smitit därifrån. Hon bröt ihop totalt när hon fick tillbaka sitt barn. Den skräcken alltså!
Själv har jag varit med en gång om att sonen smitit på Ica. Jag och storasyster letade i butiken, inte jätteoroliga först utan mer irriterad liksom. Sen växande panik när jag började inse att han inte var kvar i butiken. Mötte en dam i utgången som kom hand i hand med sonen som smitit ut till parkeringen själv. Den gången var det värst efteråt, när det sjönk in hos mig vad som kunde ha hänt om han sprungit runt där bland bilarna själv! Finns inget som är så förlamande otäckt som insikten om hur skört livet kan vara!
Vad hemskt 🙁 hände när min son va 2 ca å han försvann från Leos Lekland. Jag blir helt galen å hör inget jag heller när sånt händer. Han var bara 5 min bort men förklarade att han får inte gå iväg själv sådär. Ena sekunden ser jag honom å nästa är han borta