Att bli kär i en annan vuxen människa är ingen självklarhet. Jag blev blixtförälskad i M och känner mig lyckligt lottad varje dag över att fortfarande känna mig förälskad och kär i honom. Genom erfarenheter vet jag mer om livet och vad som krävs för en parrelation. Men det är ju ingen självklarhet utan något vi väljer, och det väljer vi varje dag.
Men att bli mamma. Det visste jag ingenting om när jag blev Elions mamma, ändå blev jag dökär. På ett helt självklart sätt fast det var helt nytt. På ett nästan oförklarligt sätt älskade jag genast den där minimänniskan mer än livet självt. Utan att känna honom hade jag kunnat dö för honom, direkt när han kom ut från magen. Så har jag känt med alla mina tre barn, men jag ska vara ärlig. Med Aston har det ändå inte varit riktigt samma sak. Jag älskar honom precis lika mycket som Elion och Idun men på något sätt har jag haft svårare att få det där urstarka bandet till honom. Tror inte det är där riktigt ännu. Vet ju att många har det så, och att det inte är något fel med det. Kanske till och med ännu vanligare att det är så än tvärtom? Men för mig känns det ändå lite fel, eftersom jag vet hur det kan kännas. Jag tror ju att det har att göra med att han inte får riktigt samma fokus från mig, för Idun är fortfarande en bebis hon med och Aston får liksom ”hänga med”. Det ger mig faktiskt dåligt samvete, men jag vill ändå tro att det snart försvinner. I takt med att jag landar i livet-med-två-bebisar allt mer. Hinner se varje barn mer individuellt. Ja det är redan mycket bättre med den biten, tycker det är häftigt hur snabbt man ändå anpassar sig! Eller kanske är det också att jag inte uppskattar tiden med nyfödd bebis lika mycket eftersom jag nyss hade den med Idun? Att jag på något sätt är lite mätt på den (vilket känns hemskt eftersom detta är vårt sista barn och jag vill ju på något vis njuta som mest den här gången). Känns väldigt blottande att skriva det här, men samtidigt tror jag det är bra att man vågar prata om känslor, olika känslor, som kommer när man blir mamma.
Du är mitt tredje mirakel lilla Aston. För dig ska jag göra allt, alltid.
♥
Lite så där kände jag med första barnet. Jag blev nästan chockad, hon kom en vecka innan bf och förlossningen gick snabbt så jag hann nästan inte med. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när hon kom men jag var såklart lycklig. Sen blev hon mitt allt såklart.
När andra barnet kom var allt så självklart, jag längtade massor och när hon föddes var allt perfekt. Jag knöt an till henne direkt.
Nu väntar jag vårt tredje barn och är lite rädd för det du beskriver, att bebisen bara ska få hänga med och att bandet inte ska vara lika starkt som med de andra barnen. Samtidigt som jag vet att det går ändå. Man älskar sina barn oavsett och kommer inte det där starka bandet direkt så vet man att det gör det så småningom. Jag tror mycket av mina känslor kommer för att jag sover så dålig nu på slutet och det har varit väldigt mycket runtom. Vårt andra barn har genomgått en operation som hon fick komplikationer av och båda barnen har varit sjuka mycket. Jag själv fick högt blodtryck och äter medicin numera så som sagt, mycket som händer runtom. Det blir nog annars så fort bebisen föds.
Tack för att du ville dela med dig!
<3 Tack för att DU delar med dig!!
Kramar
Vet du fina du. Det ÄR inte konstigt att älska på olika sätt. Man älskar lika mycket men olika, så är det. Mina två första barn kom tätt, knappt två år. Älskade å älskar dem mer än livet, du vet:). Dåligt samvete över att tvåan, som du skriver, bara fick hänga med.
Sen kom trean, den jag eg inte skulle ha. Två barn är ju vad jag planerade för. Denna trea, alltså den kärleken. Gjorde ulj i v 11 ( plan att göra FP). Redan där och då var jag totalförälskad i denna lilla bebis. Blev inget FP, rädd att få missfall. Iaf, ut kom en perfekt gosse som jag älskar så det gör ont.
Jag älskar honom inte mer än de andra två, men det är bara annorlunda.
Överlag behöver vi mammor/ kvinnor bli snällare mot oss själva, inte tänka dåligt direkt vi har en annan känsla.
Svårt förklara men kärlek är olika till olika individer utan att för den skull vara sämre!
Kramar till dig du kloka mamma!
TACK för kloka ord som ofta. Kramar till dig! <3
Det ÄR vanligt att känna såsom du beskriver, men det pratas inte alltid om det, kanske pga av en liten skam som infinner sig?
Jag tror det är viktigt att gå och prata om sina känslor med en professionell, en som är utbildad inom området och som inte är närstående.
Å det är oxå en sådan grej som det inte gärna pratas om, att man nångång använt sig av samtalskontakt. Ingen skam i det heller! Bättre att gå dit, förklara att nu känner jag såhär, sedan få hjälp med sina tankar och sitt mående.
Lycka till fina du!
Kram
Jag känner precis så med vår tvåa som är 7 veckor nu, hon får mest hänga med eftersom hon har en storasyster på 2,5 år. Känner att jag mest vill att första tiden ska gå så vi kommer in i rutiner nån gång och det ger mig dåligt samvete eftersom jag njöt så mycket av första tiden med storasyster.
<3
Detta är nog en väldig vanlig tanke men som många säger ingen väljer att öppet tala om tyvärr.
Jag hade istället det tvärtemot med anknytningen mellan mina barn.
Med första så gick jag igenom en hemsk förlossning vilket drog ner mig i ett mörkt hål efter min son kom ut vilket gjorde att det tog lång tid innan jag ens ville ha honom.
Med andra så var vår parrelation inte på topp och där och då stod jag själv ofta o länge när mannen var iväg på jobb. Allt kändes så tungt och barnen kändes mest som ett jobbigt projekt. Men hon var min efterlängtade dotter så det gjorde allt lättare att anknyta till. Menar absolut inte att tjejer är bättre men min önskan var att få en dotter efter att tidigare fått en son.
Detta var slutet på vår historia , jag o mitt x…
Hade sen lyckan att träffa mannen i mitt liv som jag nu väntar trean med. Redan nu känner jag ett lugn inför bebis ankomst. Dels för att han är så trygg i papparollen som han redan axlar med mina två tidigare och dels för att han är närvarande och ger mig ett lugn kring allt.
Ja på något konstigt sätt känner jag redan nu att vi har en underbar tid framför oss när bebis kommer för jag vet att han är så efterlängtat av oss alla.
Kram
<3
Åh det är såna här känslor som behöver lyftas känner jag. Inför ankomsten av vårt första barn tänkte jag mycket på den där obeskrivliga intensiva och självklara kärleken och bandet som ”alla” pratar om. Att allt kändes så fantastiskt från första stund. Och visst var jag obeskrivligt lycklig att barnet äntligen kom som vi kämpat för i så många år, men samtidigt var jag livrädd över hur jag skulle hantera henne. Det var superjobbigt att känna att hon var en främling, vi kände ju inte varandra alls, mer än rent fysiskt, men sen var det också otroligt knäckande att hon inte trivdes i famnen hos oss. Hon kom inte alls till ro om vi inte använde bärselen. Det kändes verkligen som att hon inte trivdes med oss… Och sen somnade hon utan problem i farmors famn och jag ville bara sjunka genom jorden av hopplöshet och sorg över att det där bandet inte verkade existera. De första månaderna var därmed jättejobbiga för det fanns inget av det jag väntat mig. Vi hoppas på syskon nån gång men jag är jätterädd att känna den där jobbiga känslan igen. Minns hur jag tänkte när hon sov i sängen intill en kväll att det kändes så hemskt att hon var som en total främling som inte ens gillade mig… Aja, tunga grejer det här, men SÅ SÅ SÅ himla bra att du lyfter upp det! Det släppte efter 4 månader för mig när hon blev lite nöjdare och kunde slappna av emellanåt osv. Såklart att det löser sig för dig också. Som du säger, med lite tid och mer rutin så blir det säkerligen helt fantastiskt. Men ja, visst sörjer man att det inte blev de där rosa fluffiga molnen i början, men vi kan ju inte göra mer än vårt allra bästa. All kärlek till dig och er! Dina barn har sån tur som har dig, oavsett vad som pågår i hjärnkontoret. <3
Tack för att du delar med och PEPPAR mig och säkert många andra.
Kramar!
Med första fick kärleken växa fram, andra var den omedelbar. Starten var olika men kärleken lika stark till dem båda!
En tanke som slog mig är att det kanske hänger ihop med hur du mådde i somras och oron du har känt under graviditeten? Var måendet lite i obalans då så är det nog inget konstigt att du kanske fortfarande märker av det, men nu i form av tankar kring anknytning. Jag tror att du kanske ska släppa tanken ”är bandet lika starkt som det var med…” och istället bara vila i att du VET att du älskar barnen precis lika mycket. Känns som att du ger dig själv dåligt samvete och är lite för hård mot dig själv. Du älskar dina barn och gör ditt absolut bästa för att de ska må bra, så inget mer dåligt samvete nu! ?
Ja det är säkert delvis därför! Tack snälla du för pepp!
kramar
Blir glad att du skriver om detta! När jag var gravid förväntade jag mig att när hon föds så kommer känslorna säga ”pang” och så älskar jag henne så jag spricker från första gången jag ser henne. Så blev det INTE. Och jag kände mig som en hemsk mamma… Jag ”tyckte om” henne men kunde ärligt inte säga att jag ÄLSKADE henne. Det var så omtumlande att bli förälder, mer omtumlande än jag kunde ha trott. Men känslorna växte ju med tiden. När hon var typ ett halvår så var min kärlek på ”max”. Det låter hemskt att säga att det tog ett halvår, men för mig växte det fram. Nu älskar jag henne mer än livet självt! Jag var vid det tillfället väldigt glad att Paula Uribe och Hugo Rosas hade skrivit om just detta i sina bloggar, att det tog typ ett halvår innan kärleken till Molly var på max. Då visste jag att jag inte var ensam (om superföräldrar som Paula och Hugo kan känna så, då är det fanimej okej, liksom).. Så jag tycker att det är sjukt bra att du skriver om detta!! Det kan hjälpa många tror jag. Från att behöva gå runt och känna sig som hemska föräldrar, eller som att nåt är fel. Det är ju faktiskt helt normalt, både att känna omedelbar kärlek och att den behöver växa fram! Och jag tror att det kan vara extra vanligt när man får första barnet, eller om man får ett oplanerat barn. Det blir liksom en så stor omställning. Kram!
Jaa tror också det kan spela in om graviditeten var oplanerad faktiskt. TACK för att du delar med dig!
Kram
Min dotter kom en månad tidigare, i en förlossning på 4 timmar totalt från första känningen så jag hann inte med. Min första tanke var – kan någon ta bort gaphalsen från mitt bröst o ge mig lite lugn o ro. Hon kom med kolik, relationen var ansträngd, jag blev förlossningsdeprimerad, började extra jobba när hon var 6 veckor. När hon blev 8 månader vände känslan, Där fick jag över en natt en överväldigande känsla att ”herregud, jag skulle kunna göra allt för henne” innan dess gillade jag henne såklart men älskade, nej. Däremot tar man igen det, jag tror på någotvis jag värderar läget nu annorlunda, nu när hon är fem. Jag njuter på ett vis som jag kanske inte annars hade gjort, sen den där dagen det vände är hon mitt allt, föralltid, så oroa dig inte, känslan kommer men pressa inte dig själv!
<3
Jag förstår dig precis, kände samma sak. Jag fick tvillingar (första barnen) och det var väldigt omtumlande, jag kände såklart lycka när de kom och jag älskade dem, men precis som du säger så var det inte de där urstarka banden. Och jag hade lite svårt med anknytningen. Jag tror att det hade att göra med att jag fick TVÅ bebisar och hade aldrig tid bara ett barn och jag var vansinnigt avundsjuk på alla som ”bara” fick ett barn. Banden och den staka moderskärleken växte fram helt enkelt och det vände vid tre månaders ålder. I ärlighetens namn kommer jag knappt ihåg något av de första månaderna. Det tycker jag är sorgligt idag. Men så bra det har blivit! Kärleken är olika men var inte orolig, den kommer växa starkare och starkare. Jag tyckte det är modigt att du vågar tala om det! Kram kram
<3
Tror du det kanske kan spela in lite hur du mått under graviditeten? Själv tycker jag min tredje graviditet gick så sjukt fort med, när man redan hade två barn att ta hand om. Jag hade svårt att ta in de sista veckorna att det verkligen var dags, ja nästan att jag ens var gravid öht, haha. Ibland behöver nog själen lite tid att hinna ikapp.. Så var inte rädd för att du inte känner samma starka band än, det växer för var dag som går. Kram!
Ja det tror jag absolut, jag har helt ärligt inte VÅGAT tro på att allt ska gå bra, så jag har nog inte riktigt tagit till mig graviditeten. Kan säkert vara som du beskriver, att själen måste komma ikapp. Kloka ord!
Kramar
Heja!!! Så himla bra att du VÅGAR ta upp detta. Jag har fött tre barn,med första kom ingen explosion av kärlek som jag hade väntat mig. Jag gick hos en samtalskontakt för att jag skämdes så mkt över hur allt blev. Trodde det var fel på mig, jag borde ju vara så lycklig. Men hamnade hos en klok kvinna som hjälpte mig att se att detta är helt normalt. Tillslut efter några månader kom den känslan jag väntat mig. Med nummer två kom explosionen av känslor direkt han kom ut ur magen. Jag var så lycklig och i en bubbla läääänge… Det var helt underbart att få känna DEN känslan… När jag väntade mitt tredje önskade jag så att få uppleva så som det blev med andra,.. Men tyvärr hände mycket under graviditeten som gjorde mig otrygg och vården va tyvärr inte speciellt stöttande och än hur jag sökte hjälp fick jag inte den jag behövde. Jag tror det bidrog till att det inte blev någon explosion av känslor efter förlossningen, mera än lättnad att han klarade sig och kom ut levande & frisk. Kommer alltid att minnas känslan med andra. Ett tag skämdes jag och tänkte, hur kunde jag inte känna så med de andra. Men idag är jag bara glad att jag fått uppleva det. Och jag vet att jag älskar dem alla LIKA villkorslöst, så man ska sluta sätta fokus på NÄR den känslan kommer och bara glädjas att den gör det. Och att vara en bra mamma har ju inte att göra med om några känslor och hormoner kickar in direkt eller senare. Kram
TACK för att ni delar med er!! <3
Så fint du skriver om dina barn och så skönt att du skriver om det. Jag kände absolut inte den där omedelbara lyckan över sonen när han kom, vilket nog var en besvikelse eftersom jag förväntat mig att bli sådär dökär på en gång. Det var inte alls magiskt att ha honom liggande på bröstet. Det kändes inte fel, bara inget jättespeciellt. Och inte var jag traumatiserad efter förlossningen på något som helst sätt heller. Det kickade nog in mer första gången han blev riktigt ledsen och jag kände att jag inte kunde trösta honom direkt (när han var någon vecka gammal). Då gick det på något sätt upp för mig hur mycket jag brydde mig om den där lille krabaten och att han skulle ha det bra. Nu närmar han sig året och det kommer fortfarande mer och mer ju mer man får kontakt med honom på olika sätt. Bara att han började le minns jag gjorde jättemycket
Jag tänker fortfarande att det inte riktigt kommer gå upp för mig att han hör till oss förrän han på riktigt börjar prata och kallar oss mamma och pappa 
Det är ju helt ok att känna olika, och det är så fint att du vill dela med dig av det. Tack och kram till dig 
<3
Vi fick vår tvåa för snart 6 veckor sen och jag känner precis samma att han mest får hänga med. Storasyster är 16 månader. Har haft och har såå dåligt samvete gentemot båda barnen över det och den där förälskelsen som kom med första har inte kommit denna gången. Än så länge handlar det mesta om tankar hur jag ska räcka till, dåligt samvete mot stora för lilla vill äta mest hela tiden, dåligt samvete mot lilla för stora behöver tid och uppmärksamhet och han bara får hänga med eller ligga själv när han väl är vaken. Vill utöka min räckvidd på armarna med ett par meter så båda lättare får plats i min famn, haha!
<3
Så bra att du tar upp såna här ämnen, jag tror de flesta kan relatera på ett eller annat sätt. Jag kände inte heller som jag trodde och förväntade att jag skulle känna när bebis kom. (För det är väl mest det de handlar om..förväntningar som infrias eller inte infrias på ett eller annat sätt.) Jag blev inte överöst med känslor, snarare chockad och förälskad i vårt lilla knyte. En förälskelse som övergått till djup kärlek. (…djup oro och många nya anlag till gråa hår??)
Men jag tror det är precis som när man träffar mannen i sitt liv, det kan börja/se lite olika ut till en början men man växer ihop. Att få uppleva ”kärlek vid första ögonkastet” är såå få förunnat. Ofta tar det lite tid tills man känner att det är rätt – och sedan kan man inte tänka sig ett liv på något annat sätt. Man älskar varandra villkorslöst och kärleken blir bara större med åren och med allt man går igenom tillsammans.
Ha en fin dag!
Gud så bra beskrivet, känner igen mig i detta. Fint att du vågar och vill skriva om detta Evelina. Kram
<3
<3
Fint och modigt skrivet av dig
<3
Kände precis på samma sätt när min tvåa kom tätt inpå ettan. Självklart har jag alltid älska hen villkorslöst, men de riktigt STARKA känslorna har kommit nu när hen börjar närma sig ett år. Det är som att jag har landat i rollen som tvåbarnsmamma. En mycket lycklig sådan.
Min syster och många väninnor beskriver också samma känsla, så jag tror också att det är jättevanligt när man får ett andra, tredje, fjärde barn.
Vad skönt att du landat! Omständigheterna spelar större roll än vad man kan ana, jag kände precis samma med Idun som med Elion, så den här gången tror jag mest att de nya känslorna beror på dels hur jag mådde under graviditeten men kanske ännu mer pga att det är så tätt mellan barnen i kombination med min egen prestationsångest typ. Att inte räcka till. Måste lära mig att det INTE är ett misslyckande.
Kram!