VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

TIDEN LÄKER NÄSTAN ALLA SÅR

Idag fick jag väcka min lilla dotter vid halv åtta eftersom vi skulle åka iväg till staden där jag växte upp, för att hälsa på min lillasyster och lillebror. Hon bökade i sömnen från 03 och framåt så jag trodde helt klart att hon skulle vilja äta kring 06 som vanligt ;). Men sen fanns ingen tid för morgonbloggning så here we go!

             

Somrig topp på mamman idag (H&M förra året), tänk vad mycket piggare man känner sig tack vare lite färg!

 

IMG_5369.JPG

Conversetiden är här!

 

IMG_5370.JPG

Första roadtrippen själv med bebis, och det gick alldeles strålande (är bara en sju mil sådär men ändå ;))

 

Mötte upp mina fina småsyskon och vi gick till ett café där vi hängde i ett par timmar. Urmysigt!!

 

  

Idun ♥ morbror och moster

 

Det är alltid med blandade känslor jag åker in i den här staden. Staden där jag växte upp och har både så många hemska och härliga minnen. Vi pratar alltid om det vi har varit med om på ett eller annat sätt, jag och mina småsyskon, och det är väl en viktig del för att bearbeta och lägga bakom. Jag är så glad för att vi kan prata med varandra, men också för att vi genom åren har vågat prata med utomstående. Några få som fått förtroendet, även om de inte fått veta riktigt allt, men som hjälpt oss att hålla oss över ytan. Många luckor kan vi fylla i med hjälp av varandra – när jag bodde hemma och var den ”utsatta” var de fortfarande små (när jag var 18 var de 8 och 6) och när de fick det jobbigt hemma fanns jag alldeles för långt bort. Det känns så fruktansvärt att jag inte fattade mer, fanns där mer och att allt efter ”mig” behövde hända. Kommer aldrig glömma natten när min lillasyster ringde mig och grät i andra änden av luren, när mamma skrek i bakgrunden och hotade döda henne, att polis och social kontaktades men ändå gjordes alldeles för lite. Socialen hjälpte inte alls utan menade att deras pappa som då bodde över 100 mil bort skulle göra något. Hur skulle han kunna göra det mitt i natten med två små barn hemma? Jag fick veta i efterhand av min bror att han till och med bott på gatan några nätter när de kastades ut, han ville inte be om hjälp? Känner igen det såå väl.. Lillasyster som hade världens finaste pojkvän och bodde där. Men alltså. Socialen som inte gjorde mer?! Det är hur jag har blivit bemött av socialtjänsten här i småland och hur socialtjänsten i norr har agerat, eller rättare sagt bristen på agerande från deras sida, som gör att jag går just socionomutbildningen. Jag ska ALDRIG tvivla på barns berättelser, alltid ta deras parti från början, för man ljuger inte om sånt, man gör liksom inte det. Blir arg bara jag tänker på att de inte trodde på mig för att jag hade högsta betyg i skolan, inte visade några andra tecken på att jag hade det dåligt hemma. Det borde ha räckt med min berättelse. Det krävs otroligt mycket för att man som barn ska ta avstånd från sin förälder på riktigt. För oss handlar det om misshandel, både psykisk och fysisk, det handlar om hot och kränkningar under många många år och det handlar om en mamma som fått fängelsestraff för det hon har gjort.

Även om jag saknar att ha en mamma så vet jag att jag, mina syskon och mina barn har det bättre utan henne. Men jag kommer aldrig förstå hur man kan välja bort sina barn, eller såklart ens såra sina barn till den grad att man får fängelsestraff för det. Mitt hjärta går sönder varje gång mina barn är ledsna och hemska tanke om det skulle vara jag som på något vis sårar dom. För att det ska bli så, ett relationsavslut, krävs det mer än att man bara ”tycker lite olika” eller inte ”riktigt kommer överens”. Vi har inte haft kontakt på nästan 3 år men jag vet att hon har avtjänat sitt fängelsestraff och jag vet att det är tal om utredning för schizofreni och adhd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir så, att hon får diagnos och medicin och en dag kanske hon faktiskt förstår vad hon har gjort? Med en sån diagnos skulle jag förstå varför. Tanken på att det måste finnas en diagnos är nog det enda som höll mig från att gå under, jag intalade mig att det måste vara så för att hon skulle bete sig så som hon gjorde. Om dagen med en diagnos kommer och jag och mina småsyskon skulle få frågan om förlåtelse, då skulle en del av mig som aldrig riktigt slutar att göra ont, göra mindre ont. Men som det är nu har jag det bättre utan. Det jag varit med om gör mig på många sätt till en bättre mamma, det är jag säker på. Alltså inte att jag är bättre än någon annan på något vis, men jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför vad mammarollen innebär och att jag aldrig någonsin skulle ta den eller mina barn för givna. Ärren påminner mig om det ofta ofta. För mig är det en ära att få ha mina barn i mitt liv och deras kärlek är det dyrbaraste jag har, och min högsta önskan är att för alltid få fortsätta vara en del av deras liv.

Det här inlägget som Elaine Eksvärd skrev är något jag tycker alla borde läsa. För oss som valt bort en förälder är det skönt att läsa att det finns de som verkligen förstår. Och för de som har haft turen att ha bra föräldrar få en tankeställare om hur bra de har haft det, och hur man faktiskt inte bör uttrycka sig kring oss som inte har haft det lika bra i föräldralotteriet. Det finns nog inget som gör så ont som släktingar som förminskar det vi har varit med om. Jag förstår att man inte kan förstå, men att förminska är inte okej. Jag kan till exempel aldrig fullt ut förstå hur det känns för någon som blivit våldtagen eftersom jag själv aldrig har blivit det, men jag väljer att alltid ha förståelse för de som har. F och M är två av dom som hela tiden velat förstå och framför allt trott på det jag sagt, utan att tvivla en sekund och det är jag evigt tacksam för. Jag hade en släkting som skrev något om att vi kan väl lösa det, det är så tråkigt att det har blivit som det är? Hon hade lite svårt för sin svärmor för de tyckte och tänkte väldigt olika… JA, det ÄR jättetråkigt på alla vis men som sagt, det här handlar om så sååå mycket mer än att vi tycker olika. Det krävdes som sagt en fängelsedom med fängelsestraff för att historian i vårt fall skulle få ett slut. Så mycket, och i så många år som vi aldrig slutade hoppas och lät det fotsätta i hopp om förändring,… Det är alltså ganska så mycket mer än att ha olika åsikter, det handlar såklart ofta om nedbrytande och rentav skadliga relationer.

Nu ska jag och min älskade Idun ut på en promenad i vårsolen och njuta av hur BRA vi har det. Här och nu. Tillsammans. Min älskade familj betyder verkligen allt för mig. Utan dom är jag inte jag.

♥


Kommentarer